iMeds.se

Cordarone

Information för alternativet: Cordarone 50 Mg/Ml Injektionsvätska, Lösning, visar 2 alternativ

Produktresumé

1. LÄKEMEDLETS NAMN


Cordarone 50 mg/ml injektionsvätska, lösning


2. KVALITATIV OCH KVANTITATIV SAMMANSÄTTNING


1 ml innehåller 50 mg amiodaronhydroklorid.


Hjälpämne med känd effekt:bensylalkohol 20 mg/ml


För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.


3. LÄKEMEDELSFORM


Injektionsvätska, lösning


4. KLINISKA UPPGIFTER


4.1 Terapeutiska indikationer


Allvarlig symtomgivande ventrikulär och supraventrikulär takyarytmi i samband med WPW, förmaksfladder/flimmer, även av paroxysmal natur, när annan läkemedelsterapi varit utan effekt eller orsakat oacceptabla biverkningar eller då kirurgiska ingrepp eller kateterburna ingrepp är kontraindicerade eller varit ineffektiva. Cordarone kan även ges preoperativt i avvaktan på kirurgisk åtgärd.


4.2 Dosering och administreringssätt


Intravenös infusion

Intravenös infusion är att föredra närhelst det är möjligt. Rekommenderad dos är 5 mg/kg kroppsvikt givet via intravenös infusion under en period av 20 minuter till 2 timmar så långsamt som möjligt beroende på den kliniska bilden. Denna mängd ges som en utspädd lösning i 250 ml glukos 50 mg/ml. Denna kan följas av upprepade infusioner upp till 1200 mg (d.v.s. ungefär 15 mg/kg kroppsvikt) per 24 timmar, där infusionshastigheten regleras på basis av kliniskt svar.


Intravenös injektion (se avsnitt 4.4)

Undantagsvis, där alternativ behandling misslyckats och endast vid en hjärtintensivvårdsavdelning med kontinuerlig tillgång till EKG-övervakning, kan medlet ges som långsam injektion av 150-300 mg i 10-20 ml glukos 50 mg/ml. Rekommenderad dos är 5 mg/kg kroppsvikt, injicerat under minst 3 minuter. Intravenös injektion bör inte upprepas förrän 15 minuter efter den första injektionen.


Avancerad hjärt-lungräddning vid ventrikelflimmer som inte svarar på defibrillering:

Intravenös startdos är 300 mg (eller 5 mg/kg kroppsvikt) som spädes med glukos 50 mg/ml till 20 ml och injiceras snabbt. En extra intravenös dos på 150 mg (eller 2,5 mg/kg kroppsvikt) kan övervägas om kammarflimmer kvarstår.


Oral behandling skall initieras snarast efter adekvat respons och den intravenösa behandlingen skall gradvis minskas. Upprepad eller kontinuerlig infusion via perifera vener kan leda till lokal inflammationsreaktion (tromboflebit), och tillförsel via central venkateter rekommenderas.


Pediatrisk population

Säkerhet och effekt av amiodaron hos barn har ej fastställts.

För närvarande tillgängliga data beskrivs i avsnitt 5.1 och 5.2.


På grund av förekomst av bensylalkohol är intravenös amiodaron kontraindicerat hos nyfödda, spädbarn och barn upp till 3 år.


Behandlingskontroll

Endast läkare med stor erfarenhet av antiarytmisk behandling bör använda Cordarone. Behandlingen skall initieras under EKG-övervakning på sjukhus, där adekvata resurser finns för behandling av livshotande arytmier. Uppföljning och kontroll av patienterna bör skötas av ovanstående läkarkategori på sjukhusmottagning. Biverkningsmönstret kräver noggrann klinisk observation och speciella undersökningar och åtgärder inkluderande lungröntgen och lungfunktionstester (se avsnitt 4.8). Regelbunden uppföljning av leverfunktionstester (transaminaser) rekommenderas under behandlingen (se avsnitt 4.8). Injektionsvätska bör användas endast när resurser för hjärtövervakning och defibrillering finns.


4.3 Kontraindikationer


(se avsnitt 4.5).

Dessa kontraindikationer gäller inte vid användning vid avancerad hjärt-lungräddning vid ventrikelflimmer som inte svarar på defibrillering.


4.4 Varningar och försiktighet


Varningar


Specifikt för intravenös injektion (se även avsnitt 4.3)

Intravenös injektion rekommenderas generellt inte på grund av hemodynamiska risker (svår hypotension, cirkulatorisk kollaps), intravenös infusion är att föredra närhelst det är möjligt. Intravenös injektion ska endast ges i nödsituationer när alternativ behandling har misslyckats och bara på intensivvårdsavdelning med kontinuerlig övervaknig (EKG, blodtryck). Dosering är 5 mg/kg kroppsvikt. Amiodaron bör injiceras under minst 3 minuter och intravenös injektion bör inte upprepas förrän 15 minuter efter den första injektionen. Vid avancerad hjärt-lungräddning vid ventrikelflimmer som inte svarar på defibrillering kan dock snabbare injicering vara nödvändig.

Blanda inte andra läkemedel i samma spruta. Injicera inte andra läkemedel i samma injektionskanal. När behandling ska fortsätta, övergå till intravenös infusion (se avsnitt 4.2).

På grund av otillräcklig dokumentation rekommenderas inte användning av outspädd injektionsvätska.


Kardiella

Vid svåra retledningsrubbningar hos patienter med pacemaker kan intravenöst amiodaron användas under telemetriövervakning vid speciellt anpassade enheter.

Höga doser kan ge bradykardi och överledningsstörningar med uppträdande av idioventrikulär rytm, speciellt hos äldre patienter eller under digitalisterapi.

Hjärtinsufficiens kan förvärras av Cordarone speciellt efter intravenös tillförsel.

Elektrolytrubbningar, speciellt hypokalemi, kan särskilt vid samtidig behandling med digitalis och/eller andra antiarytmika disponera till arytmiaggravation med Cordarone (proarytmisk effekt).

Uppträdande av ny eller förvärrande av existerande arytmi, som kan leda till död, har rapporterats. Det är viktigt, men svårt, att skilja mellan bristande effekt av läkemedlet och proarytmisk effekt samt om det har samband med en försämring av hjärtfunktionen eller inte.

Proarytmiska effekter kan inträffa vid behandling med amiodaron och då vanligen i samband med QT-förlängande faktorer såsom läkemedelsinteraktioner och/eller elektrolytrubbningar (se avsnitt 4.5 och 4.8).


Svår bradykardi (se även avsnitt 4.5):

Fall av allvarlig, potentiellt livshotande bradykardi och hjärtblock har observerats när amiodaron används i kombination med sofosbuvir och annat hepatit C direktverkande virushämmande medel, såsom daclatasvir, simeprevir eller ledipasvir. Därför rekommenderas inte samtidig behandling av dessa medel med amiodaron.
Om samtidig användning av amiodaron inte kan undvikas, rekommenderas att patienterna noga övervakas när behandling med sofosbuvir initieras i kombination med annat direktverkande virushämmande medel. Patienter som fastställs löpa hög risk att bradyarytmi ska övervakas kontinuerligt under minst 48 timmar i en lämplig sjukhusmiljö efter initiering av samtidig behandling med sofosbuvir.
Till följd av den långa halveringstiden för amiodaron, ska lämplig övervakning även genomföras för patienter som avbrutit amiodaronbehandling inom de senaste månaderna och som ska inleda behandling med sofosbuvir i kombination med andra direktverkande virushämmande medel.
Patienter som får dessa hepatit C läkemedel i kombination med amiodaron, med eller utan andra läkemedel som sänker hjärtfrekvensen, ska även varnas för symptomen på bradykardi och hjärtblock och ska uppmanas att genast uppsöka läkare om de får dessa symtom.


Pulmonella

Uppkomst av dyspné eller torrhosta kan vara relaterat till lungtoxicitet såsom interstitiell pneumonit.

Mycket sällsynta fall av interstitiell pneumonit har rapporterats med intravenöst amiodaron. När diagnosen misstänks, bör lungröntgen utföras. Amiodaronbehandling bör utvärderas, eftersom interstitiell pneumonit vanligtvis är reversibel efter tidig utsättning av amiodaron, och kortikosteroidbehandling bör övervägas (se avsnitt 4.8).

Några få fall av svåra respiratoriska komplikationer, ibland fatala, har observerats oftast under perioden omedelbart efter kirurgiska ingrepp (akut adult andningsstörningssyndrom/ARDS); en möjlig förklaring är interaktion med en hög syrekoncentration (se avsnitt 4.5 och 4.8).


Hepatiska (se avsnitt 4.8)

Noggrann kontroll av leverfunktionen (transaminaser) rekommenderas så snart behandling med amiodaron startar samt regelbundet under behandlingen. Akut leverpåverkan (inklusive svår hepatocellulär insufficiens eller leversvikt, ibland med dödlig utgång) och kroniska leveråkommor kan förekomma efter administrering av peroral och i.v. amiodaron och inom de första 24 timmarna efter administrering av i.v. amiodaron. Amiodarondosen bör däför reduceras eller behandlingen avslutas om transaminaserna överstiger tre gånger det normala värdet.

Klinska symtom och biologiska tecken på kroniska leveråkommor efter administrering av peroral amiodaron kan vara mindre påtagliga (leverförstoring, transaminasökning upp till 5 gånger det normala värdet) och återgår vanligen till det normala efter att behandlingen avbrutits, men fall med dödlig utgång har dock rapporterats.


Allvarliga bullösa reaktioner

Livshotande eller t.o.m. dödliga hudreaktioner såsom Stevens-Johnsons syndrom, toxisk epidermal nekrolys (se avsnitt 4.8). Om symtom eller tecken på Stevens-Johnsons syndrom eller toxisk epidermal nekrolys uppstår (t.ex. progressiva hudutslag ofta med blåsor eller slemhinneskador) skall behandlingen med amiodaron omedelbart avbrytas.


Ögon (se avsnitt 4.8)

Om synen blir suddig eller försämras bör oftalmologisk undersökning inkluderande fundoskopi utföras snarast.

Uppträdande av optikusneuropati och/eller optikusneurit kräver utsättande av amiodaron eftersom tillstånden kan leda till blindhet.


Graviditet (se avsnitt 4.6)

Cordarone skall endast i exceptionella fall användas under graviditet.


Interaktioner med andra läkemedel

Kombination med följande läkemedel rekommenderas inte: beta-blockerare, kalciumflödeshämmare som sänker hjärtfrekvensen (verapamil, diltiazem), motilitetsstimulerande laxativa som kan orsaka hypokalemi, fluorokinoloner samt CYP3A4-hämmare. Ett flertal kliniskt relevanta interaktioner förutses (se avsnitt 4.5).


Försiktighet

Intravenöst amiodaron skall bara användas på speciellt anpassade enheter under kontinuerlig övervakning (EKG, blodtryck).


För att undvika reaktioner på injektionsstället bör intravenöst amiodaron administreras med central venkateter när det är möjligt (se avsnitt 4.8).


Försiktighet bör iakttas vid hypotension, uttalad respiratorisk insufficiens, okompenserad kardiomyopati eller svår hjärtsvikt.


Pediatrisk population

Amiodaron injektion innehåller bensylalkohol (20 mg/ml).


Bensylalkohol kan ge förgiftningar och allergiska reaktioner hos barn under 3 år.


Anestesi (se avsnitt 4.5)

Före operation bör narkosläkaren informeras om att patienten tar amiodaron.


4.5 Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner


Farmakodynamiska interaktioner


Amiodaron har en extremt lång halveringstid (ca 50 dagar), vilket innebär att interaktioner kan inträffa lång tid efter utsättning av preparatet.


Läkemedel som inducerar torsade de pointes eller förlänger QT-intervallet


Läkemedel som inducerar torsade de pointes

Kombinerad terapi med läkemedel som kan inducera torsades de pointes utgör en kontraindikation (se avsnitt 4.3):



Läkemedel som förlänger QT-intervallet


Samtidig administrering av amiodaron och läkemedel som är kända för att förlänga QT-intervallet måste baseras på en noggrann värdering av potentiell risk och nytta för varje patient eftersom risken för torsade de pointes kan öka (se avsnitt 4.4) och patienterna ska monitoreras för QT-förlängning.


Fluorokinoloner ska undvikas hos patienter som får amiodaron.


Läkemedel som sänker hjärtfrekvensen eller orsakar automaticitets- eller överledningsproblem


Kombinerad terapi med dessa läkemedel rekommenderas ej:

Betablockerare och kalciumflödeshämmare som sänker hjärtfrekvensen (verapamil, diltiazem) eftersom störningar av automaticitet (svår bradykardi) och överledningsrubbningar kan inträffa.


Medel som kan inducera hypokalemi

Kombinerad terapi med följande läkemedel rekommenderas ej:


motilitetsstimulerande laxativa då de kan orsaka hypokalemi och därför öka risken för torsade de pointes; annan typ av laxantium bör användas.


Försiktighet bör iakttagas vid användning av följande läkemedel i kombination med Cordarone:



Det är nödvändigt att förebygga uppträdande av hypokalemi eller andra elektrolytrubbningar såsom hypomagnesi (och att korrigera hypokalemi och hypomagnesi vid behov). QT-intervallet skall följas och vid Torsades de Pointes-förekomst skall antiarytmika ej ges (pacemaker vid behov, i.v. magnesium kan användas).


Generell anestesi (se avsnitt 4.4 och 4.8)


Potentiellt svåra komplikationer har rapporterats hos patienter i samband med narkos: bradykardi som ej svarar på atropin, hypotension, överledningsstörningar, minskad hjärtminutvolym.


Några få fall av svåra respiratoriska komplikationer (acute respiratory distress syndrome/ARDS), ibland fatala, har observerats oftast under perioden omedelbart efter kirurgiska ingrepp. Ett samband med tillförsel av höga syrekoncentrationer i inandningsluften kan föreligga i dessa fall.


Farmakokinetiska interaktioner


Andra produkters effekt på Cordarone


Amiodaron metaboliseras av cytokrom P450 isoenzymerna CYP3A4 och CYP2C8 och interaktioner kan inträffa med hämmare av dessa enzymer, speciellt med potenta hämmare av CYP3A4 såsom HIV-proteashämmare (särskilt ritonavir),ketokonazol, itrakonazol, vorikonazol, posakonazol, telitromycin, klaritromycin, nefazodon eller grapefruktjuice. Kombinationen med CYP3A4 och CYP2C8 hämmare kan leda till hämning av amiodarons metabolism, med ökad plasmakoncentration av amiodaron som följd samt ökad risk för allvarliga biverkningar (t ex hjärtarytmier). Kombinationen bör undvikas. Om kombination är nödvändig bör patienten övervakas noggrant.


Cordarones effekt på andra läkemedel


Amiodaron och/eller dess metabolit, desetylamiodaron, hämmar CYP3A4, CYP2C9, CYP2D6 och P-glykoprotein. Plasmakoncentrationerna av läkemedel som metaboliseras av dessa enzym kan öka markant under amiodaronbehandlingen, vilket kan leda till en möjlig ökning av deras toxicitet. Nedan följer några exempel på läkemedel som kan påverkas.

På grund av amiodarons långa halveringstid, kan interaktioner observeras i flera månader efter utsättande av amiodaron.


CYP3A4 substrat

Amiodarons potens som CYP3A4-hämmare är inte klarlagd in vivomen det kan inte uteslutas att substansen är en potent hämmare. Interaktionseffekten förväntas inträda gradvis under en period om 6-12 månader. CYP3A4 är ett viktigt läkemedelsmetaboliserande enzym och deltar i metabolismen av en lång rad läkemedel. Det rekommenderas att kontrollera om sambehandlade läkemedel metaboliseras av CYP3A4 och följa rekommendationerna i respektive läkemedels SPC för moderata till potenta CYP3A4- hämmare.


Samtidig behandling med triazolam, mjöldrygealkaloider, eletriptan och nisoldipinrekommenderas ej.


HMG-CoA-reduktashämmare (statiner):

Risken för muskulär toxicitet (t.ex. rabdomyolys) är ökad vid samtidig administrering av amiodaron och statiner som metaboliseras via CYP3A4, som simvastatin, atorvastatin och lovastatin. Det rekommenderas att man använder statiner som inte metaboliseras via CYP3A4 vid amiodaronbehandling.


Ciklosporin:

Kombination med amiodaron kan öka plasmanivåerna av ciklosporin till följd av ett minskat clearance av detta läkemedel. Ciklosporindosen bör justeras.


Fentanyl:

Kombination med amiodaron kan öka den farmakologiska effekten av fentanyl och öka risken för toxicitet av fentanyl.


CYP2D6 eller CYP2C9

Den fulla potensen in vivoär inte klarlagd men det kan inte uteslutas att amiodaron är en moderat till potent hämmare. Det rekommenderas att kontrollera om sambehandlade läkemedel metaboliseras av CYP2D6 eller CYP2C9 och följa rekommendationerna i respektive läkemedels SPC för moderata till potenta CYP2D6- respektive CYP2C9- hämmare.


CYP2C9 substrat

Amiodaron ökar koncentrationen av CYP2C9-substrat såsom warfarin eller fenytoin genom hämning av CYP2C9.


Warfarin

Kombinationen av warfarin och amiodaron kan potentiera effekten av det orala antikoagulantiat och ökar på så sätt blödningsrisken. Det är nödvändigt att mera frekvent följa protombinnivån och justera den orala dosen av antikoagulantia de 6-12 första månaderna efter insättning och efter avbrytande av behandling med amiodaron. Monitorering rekommenderas också under amiodaronbehandling. Kombination med warfarin bör om möjligt undvikas.


Fenytoin

Kombinationen av fenytoin och amiodaron kan därför leda till överdosering av fenytoin, vilket resulterar i neurologiska symtom. Klinisk uppföljning bör utföras under en period om 6-12 månader efter in- och utsättning av amiodaron och fenytoindosen reduceras om tecken på överdosering uppträder; bestäm vid behov plasmanivåerna för fenytoin.


CYP2D6 substrat


Flekainid

Amiodaron hämmar metabolismen av flekainid via cytokrom P450 2D6 vilket kan leda till ökade plasmakoncentrationer av flekainid. På grund av amiodarons långa halveringstid kan effekten på flekainid öka gradvis under de första månaderna efter insättning av Cordarone, och interaktionen kan uppstå under lång tid efter utsättning av Cordarone. Kombinationen bör undvikas. Om detta inte är möjligt, bör flekainiddosen reduceras, plasmakoncentrationerna monitoreras och patienten övervakas noga med avseende på oönskade effekter.


P-glykoprotein substrat


Digoxin (Digitalis)

Störningar av automaticitet (uttalad bradykardi) och atrioventrikulär överledning (synergistisk verkan) kan inträffa. Amiodaron ger dessutom ökade plasmakoncentrationer av digoxin genom hämning av P-glykoprotein (Pgp). EKG och digoxinplasmanivåer bör kontrolleras regelbundet under de första 6-12 månaderna efter in- eller utsättning av amiodaron under pågående digoxinbehandling och patienterna bör observeras för kliniska symtom på digitalistoxicitet. Dosjustering av digoxin kan bli nödvändig.


Dabigatran

Försiktighet bör iakttas när amiodaron administreras samtidigt med dabigatran på grund av blödningsrisken. Det kan bli nödvändigt att justera doseringen av dabigatran enligt dess produktresumé.


Andra läkemedelsinteraktioner med Cordarone


Samtidig administrering av amiodaron med sofosbuvir i kombination med annat hepatit C direktverkande virushämmande medel (såsom daclatasvir, simeprevir eller ledipasvir) rekommenderas inte då det kan leda till allvarlig symtomatisk bradykardi. Mekanismen för denna bradykardieffekt är okänd. Om samtidig användning inte kan undvikas, rekommenderas hjärtövervakning (se avsnitt 4.4).


4.6 Fertilitet, graviditet och amning


Graviditet

Amiodaron kan påverka fostrets tyreoideafunktion samt eventuellt ge kardiell påverkan. Embryotoxisk effekt med bl a retardation av tillväxten har noterats hos råtta och vissa möss. Cordarone skall därför användas under graviditet endast då det är absolut nödvändigt.


Amning

Amiodaron passerar över i modersmjölk i sådana mängder att risk för påverkan på barnet föreligger även med terapeutiska doser. Cordarone är därför kontraindicerat under amning.


4.7 Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner


Ej relevant.


4.8 Biverkningar


Följande biverkningar är klassificerade efter organklass och frekvens enligt följande: mycket vanliga (≥1/10), vanliga (≥1/100, <1/10), mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100), sällsynta (≥1/10 000, <1/1 000), mycket sällsynta (<1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Amiodaron deponeras i många vävnader och kan ge upphov till allvarliga biverkningar inom skilda organsystem. Många av dessa har dock begränsad klinisk betydelse. De allvarligaste biverkningarna utgörs av lungtoxicitet, arytmiaggravation, hudreaktioner och leverpåverkan. Utsättande av behandlingen måste i dessa fall övervägas. Biverkningarna är inte alltid reversibla vid dosreduktion och/eller utsättande av Cordarone. På grund av amiodarons långsamma elimination kan biverkningarna kvarstå viss tid efter preparatets utsättande.


Nedanstående biverkningar förekommer vid korttidsanvändning av Cordarone:


Blodet och lymfsystemet

Ingen känd frekvens: Neutropeni, agranulocytos.

Immunsystemet

Mycket sällsynta: Anafylaktisk chock.

Ingen känd frekvens: Angioödem (Quinckes ödem). Anafylaktisk reaktion.

Endokrina systemet

Ingen känd frekvens: Hypertyreoidism.

Mycket sällsynta: Inadekvat ADH-sekretion (SIADH, syndrome of inappropriate antidiuretic hormone secretion).

Psykiska störningar

Ingen känd frekvens: Delirium (inklusive förvirring), hallucination.

Centrala och perifera nervsystemet

Mycket sällsynta: Förhöjt benignt intrakraniellt tryck (pseudo-tumor cerebri), huvudvärk.

Ögon

Ingen känd frekvens: Optikusneuropati/neurit som kan leda till blindhet (se avsnitt 4.4).

Hjärtat

Vanliga: Bradykardi (vanligen måttlig).

Mycket sällsynta: Uttalad bradykardi, sinusarrest som kräver att behandlingen avbryts, speciellt hos patienter med sinusnoddysfunktion och/eller hos äldre patienter. Uppträdande av ny eller förvärrande av existerande arytmi, som ibland kan leda till hjärtstillestånd (se avsnitt 4.4 och 4.5).

Ingen känd frekvens: torsade de pointes (se avsnitt 4.4 och 4.5)

Blodkärl

Vanliga: Hypotension (vanligen måttlig och övergående). Fall av svår hypotension eller kollaps har rapporterats efter överdosering eller för snabb injektion.

Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum

Mycket sällsynta: Interstitiell pneumonit eller fibros, ibland fatala (se avsnitt 4.4), svåra respiratoriska komplikationer (ARDS), ibland fatala (se avsnitt 4.4 och 4.5), bronkospasm och/eller apné hos patienter med svår respirationssvikt, speciellt hos astmapatienter.

Magtarmkanalen

Mycket sällsynta: Illamående.

Ingen känd frekvens: Pankreatit (akut).

Lever och gallvägar

Mycket sällsynta: Isolerad förhöjning av serumtransaminaser som vanligen är måttlig (1,5 till 3 gånger det normala) i början av behandlingen. Värdena kan normaliseras vid dosreduktion eller till och med spontant. Akut leverpåverkan med förhöjda serumtransaminaser och/eller ikterus, några fall med dödlig utgång (se avsnitt 4.4).

Hud och subkutan vävnad

Vanliga: Eksem.

Ingen känd frekvens: Urtikaria, allvarliga hudreaktioner som toxisk epidermal nekrolys, Stevens-Johnsons syndrom, bullös dermatit, läkemedelsreaktion med eosinofili och systemiska symtom (DRESS).

Muskulosketala systemet och bindväv

Ingen känd frekvens: Ryggsmärta.

Reproduktions-organ och bröstkörtel

Ingen känd frekvens: Minskad libido.

Allmänna symtom och/eller symtom vid administrerings-stället

Vanliga: Reaktioner på injektionsstället som smärta, erytem, ödem, nekros, extravasation, infiltration, inflammation, induration, tromboflebit, flebit, cellulit, infektion, pigmentförändringar.

Mycket sällsynta: Flush/värmekänsla, svettning.



Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till (se detaljer nedan).

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala
www.lakemedelsverket.se


4.9 Överdosering


Begränsad information finns tillgänglig avseende akut överdosering med amiodaron. Enstaka fall har förekommit av sinusbradykardi, hjärtblock, ventrikulär takykardi, torsades de pointes, cirkulationssvikt och leverpåverkan. Beroende på farmakokinetiken för amiodaron, bör patienten följas upp tillräckligt länge, särskilt avseende hjärtstatus.


Toxicitet

2,6 och 6 g till vuxna gav lindrig-måttlig intoxikation.


Symtom

Yrsel, huvudvärk. AV-block, bradykardi, arytmier, hjärtsvikt. Blodtrycksfall. Illamående, kräkningar (se även ovan avsnitt 4.8).


Behandling

Om befogat ventrikeltömning, kol i upprepade doser. Vid bradykardi och AV-block atropin, ev. isoprenalin eller pacemaker. Vid cirkulationssvikt lämpligt monitorera hemodynamiken och med ledning härav ge vätska i.v., dobutamin och ev. noradrenalin. Vid ventrikulära arytmier ev. magnesiumsulfatinfusion. Vid cirkulationsstillestånd kan återupplivningsåtgärder under flera timmar vara befogat. Symtomatisk behandling. Varken amiodaron eller dess metaboliter kan avlägsnas genom dialys.


5. FARMAKOLOGISKA EGENSKAPER


5.1 Farmakodynamiska egenskaper


Farmakoterapeutisk grupp: Retbarhetsnedsättande medel

ATC-kod: C01BD01


Antiarytmiska egenskaper


Antiischemiska egenskaper


Övrigt

Minskad hjärtkontraktilitet huvudsakligen vid intravenös injektion men bibehållen minutvolym.


Säkerhet och effekt av intravenöst amiodaron har utvärderats i två randomiserade, dubbelblinda kliniska studier hos patienter med hjärtstillestånd utanför sjukhus på grund av ventrikelflimmer som inte svarat på epinefrin.


I ARREST-studien jämfördes amiodaron (300 mg i singel dos utspädd i 20 ml 5% dextros, 246 patienter) med placebo (258 patienter). Överlevnadsfrekvensen var vid ankomst till sjukhus 44% för amiodaron och 34% för placebo (p=0,03).


I ALIVE-studien jämfördes amiodaron (5 mg/kg utspätt i 30 ml 5% dextros, 180 patienter) med lidokain (1,5 mg/kg, 167 patienter). Överlevnadsfrekvensen var vid ankomst till sjukhus 23% för amiodaron och 12 % för lidokain (p=0,009).


Pediatrisk population

Inga kontrollerade pediatriska studier har utförts.


I publicerade studier utvärderades säkerheten av amiodaron hos 1118 pediatriska patienter med olika slags arytmier. Följande doser användes i pediatriska kliniska studier.


Oralt


Intravenöst

Om nödvändigt kan oral behandling initieras samtidigt som vanlig laddningsdos.


5.2 Farmakokinetiska egenskaper


Intravenös tillförsel

Vid intravenös tillförsel ses snabbare effekt än vid peroral, ibland inom 1 timme och för de flesta patienter inom 1 dygn. Efter injektion sjunker blodkoncentrationen av amiodaron snabbt allteftersom vävnadsmättnad uppnås; effektiviteten når sitt maximum 15 minuter efter injektion och faller sedan under de påföljande 4 timmarna. Om upprepad injektion ej ges elimineras preparatet successivt.


Peroral tillförsel

Amiodaron tas upp långsamt i kroppen och har en hög vävnadsaffinitet, särskilt i fettvävnad. Oral biotillgänglighet varierar mellan 30 och 80% (medelvärde ca 50%). Vid engångstillförsel uppnås maximal plasmakoncentration efter 3 till 7 timmar. Proteinbindningen är hög (ca 96%) och den skenbara distributionsvolymen är mycket hög. Eliminationen är varierande och långsam med en rapporterad halveringstid från 20 till 100 dagar efter långtidsbehandling och steady-state för plasmakoncentrationen uppnås efter en till flera månader. Amiodaron metaboliseras av cytokrom P450 isoenzymerna CYP3A4 och CYP2C8 i levern och elimineras via gallan. Utsöndringen i urinen är minimal. Eliminationen av amiodaron tycks vara snabbare hos barn än hos vuxna. Huvudmetaboliten är desetylamiodaron, som under långtidsbehandling når plasmanivåer som är lika stora som modersubstansens. Den farmakologiska aktiviteten av denna metabolit har inte klarlagts. Både amiodaron och desetylamiodaron har varit mätbara i plasma minst 3 månader efter avslutad långtidsbehandling. Amiodaron och desetylamiodaron uppvisar potentialin vitro att hämma CYP1A1, CYP1A2, CYP2C9, CYP2C19, CYP2D6, CYP3A4, CYP2A6, CYP2B6 samt CYP2C8. Amiodaron och desetylamiodaron har också potential att hämma vissa transportörer såsom P-glykoprotein och organisk katjon-transportör (OCT2). In vivo-data beskriver amiodaroninteraktioner på CYP3A4, CYP2C9, CYP2D6 och P-gp-substrat. Plasmakoncentrationen av amiodaron är inte förhöjd hos patienter med nedsatt njurfunktion, vilket tillåter administrering av vanliga doser till dessa patienter. Farmakokinetiken vid leverinsufficiens är inte klarlagd.

Efter avbrytande av behandlingen fortsätter eliminationen under flera månader. En kvardröjande effekt, som kan vara från 10 dagar och upp till en månad, bör beaktas.


Pediatrisk population

Inga kontrollerade pediatriska studier har utförts. I de begränsade tillgängliga publicerade data hos pediatrisk population sågs inga skillnader jämfört med vuxna.


5.3 Prekliniska säkerhetsuppgifter


I en tvåårigkarcinogenicitetsstudie på råtta orsakade amiodaron en ökning av follikulära tumörer (adenom och/eller karcinom) i sköldkörtlen hos båda könen vid kliniskt relevanta plasmakoncerntrationer. Eftersom fynden angående mutagenicitet var negativa, torde mekanismen för induktion av denna typ av tumör vara epigen snarare än genotoxisk. Hos möss uppkominte karcinom, men en dosberoende follikulär sköldkörtelhyperplasi observerades. Dessa effekter på sköldkörteln hos råttor och möss beror mest sannolikt på verkningarnaav amiodaron på syntesoch/eller frisättning av sköldkörtelhormoner. Relevansen av dessa fynd hosmänniska är låg.


6. FARMACEUTISKA UPPGIFTER


6.1 Förteckning över hjälpämnen


Bensylalkohol, Polysorbat 80, vatten för injektionsvätskor.


6.2 Inkompatibiliteter


Beroende på farmaceutiska karakteristika bör koncentrationer under 600 mg/l ej användas. Endast 5% glukos skall användas. Blanda ej med andra läkemedel i infusionslösningen.

Vid intravenös injektion skall Cordarone ej blandas med andra läkemedel i samma spruta. När behandlingen skall fortsätta, övergå till intravenös infusion.

Vid använding av medicinsk utrustning eller hjälpmedel som innehåller plastmaterial såsom DEHP (di-2-etylhexylftalat) i närvaro av amiodaron, kan DEHP läcka ut. För att minska patientexponering för DEHP rekommenderas användning av infusionsset som inte innehåller DEHP vid administrering av amiodaron infusionslösning.


6.3 Hållbarhet


2 år.


6.4 Särskilda förvaringsanvisningar


Förvaras vid högst 25oC. Förvaras i originalförpackningen. Ljuskänsligt.


6.5 Förpackningstyp och innehåll


Ampuller 10x3 ml, 6x3 ml.Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.


6.6 Särskilda anvisningar för destruktion


Se avsnitt 6.2.


7. INNEHAVARE AV GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING


Sanofi AB, Box 30052, 104 25 Stockholm


8. NUMMER PÅ GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING


10572


9. DATUM FÖR FÖRSTA GODKÄNNANDE/FÖRNYAT GODKÄNNANDE


1987-05-08/2014-06-01


10. DATUM FÖR ÖVERSYN AV PRODUKTRESUMÉN


2016-06-03