Information för alternativet: Lioresal 10 Mg Tablett, Lioresal 25 Mg Tablett, visar 2 alternativ

Välj alternativ:

1. Lioresal 50 Mikrogram/Ml Injektions-/Infusionsvätska, Lösning Lioresal 2 Mg/Ml Injektions-/Infusionsvätska, Lösning Lioresal 0,5 Mg/Ml Injektions-/Infusionsvätska, Lösning
2. Lioresal 10 Mg Tablett Lioresal 25 Mg Tablett
3. Lioresal 2 Mg/Ml Injektions-/Infusionsvätska, Lösning Lioresal 0,5 Mg/Ml Injektions-/Infusionsvätska, Lösning Lioresal 2 Mg/Ml Injektions-/Infusionsvätska, Lösning

Produktresumé

Lioresal 10 mg tabletter

Lioresal 25 mg tabletter

-(Aminometyl)-p-klorohydrocinnamiksyra (= baklofen)

1 tablett 10 mg innehåller 10 mg baklofen.

1 tablett 25 mg innehåller 25 mg baklofen.

Hjälpämne: Vetestärkelse

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.

Tablett

10 mg  7mm, vit, rund märkt CG och KJ med skåra

25 mg  8mm, vit, rund märkt CG och UR med skåra

För behandling av spasticitet i skelettmuskulaturen förorsakad av t.ex. multipel skleros, cerebral pares, degenerativa, traumatiska, neoplastiska eller infektionsbetingade skador i CNS.

Pediatrisk population

Lioresal är avsedd för symtomatisk behandling av spasticitet med cerebralt ursprung, framförallt till följd av infantil cerebral pares, men också till följd av cerebrovaskulära skador, eller vid neoplastiska eller degenerativa hjärnsjukdomar hos patienter 0 till < 18 år gamla.

Lioresal är också avsedd för symtomatisk behandling av muskelspasmer vid ryggmärgssjukdomar med infektiöst, degenerativt, traumatiskt, neoplastiskt, eller okänt ursprung såsom multipel skleros, spastisk spinal paralys, amyotrofisk lateral skleros, syringomyeli, transversell myelit, traumatisk paraplegi eller parapares och kompression av ryggmärgen.

Lioresal skall insättas smygande för att i möjligaste mån undvika biverkningar och den slutliga dosen avpassas individuellt för att administrera lägsta möjliga dos som är förenlig med ett optimalt svar. Målsättningen skall vara att reducera klonus, flexor- och extensorspasmer samt spasticitet samtidigt som tillräcklig muskeltonus bibehålls för att medge aktiva rörelser.

Om inga positiva effekter har setts efter 6-8 veckor efter det att maximal dos har uppnåtts, bör ett beslut fattas om behandlingen med Lioresal skall fortsätta.

Utsättning av Lioresal ska alltid ske genom en gradvis dosminskning under en period av cirka 1 till 2 veckor, utom i akuta överdosrelaterade situationer eller där allvarliga biverkningar har uppkommit (se avsnitt 4.4 Varningar och försiktighet).

Allmänna riktlinjer för vuxna: Behandlingen inleds med 15 mg dagligen helst uppdelat i 2 till 4 doser, vilket i fortsättningen bör ökas stegvis med 15 mg/dag med tre dagars intervall mellan dosökningarna, till dess optimal dos uppnåtts. Denna ligger vanligen mellan 30 och 75 mg dagligen. Det bör observeras att den kliniska effekten skall vara avgörande för dosens storlek. Därför kan det vara motiverat att i individuella fall såväl över- som underskrida ovanstående dosgränser (se avsnitt 4.4 Varningar och försiktighet).

Speciella patientgrupper

Pediatrisk population

Behandlingen bör vanligtvis inledas med en mycket låg dos (motsvarande ca 0,3 mg/kg per dag), uppdelat på 2-4 doser (helst uppdelat på 4 doser).

Dosen bör ökas med försiktighet med ca 1 veckas intervall till dess att den är optimal för barnets individuella behov. Den dagliga dosen för underhållsbehandling varierar vanligen mellan 0,75 och 2 mg/kg kroppsvikt. Den totala dagliga dosen bör inte överstiga ett maximum av 40 mg/dag hos barn yngre än 8 år. Hos barn äldre än 8 år kan en maximal dos på 60 mg/dag ges.

Lioresal tabletter är inte lämpliga för användning hos barn med lägre kroppsvikt än 33 kg.

Nedsatt njurfunktion

Inga kontrollerade studier har utförts på patienter med nedsatt njurfunktion och samtidig behandling med Lioresal.

Patienter med nedsatt njurfunktion eller som genomgår kronisk hemodialys bör ifall behandling övervägs inställas på låg dos, t ex 5 mg/dag.

Lioresal bör administreras till patienter i slutstadiet av njursjukdom endast där fördelarna överväger riskerna. Dessa patienter bör monitoreras noggrant för att snabbt diagnosticera tidiga symptom på toxicitet (t.ex. dåsighet, letargi) (se avsnitt 4.4. och 4.9).

Nedsatt leverfunktion

Inga studier har utförts på patienter med nedsatt leverfunktion och samtidig behandling med Lioresal. Den aktiva substansen i Lioresal, baklofen, metaboliseras ej nämnvärt via levern vid oral behandling men kan dock höja leverenzymerna. Lioresal bör därför förskrivas med försiktighet till patienter med nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.4 Varningar och försiktighet).

Äldre (≥65 år)

Äldre patienter drabbas oftare av biverkningar och därför bör ett försiktigt doseringsschema användas i sådana fall och att patienten kontrolleras regelbundet.

Patienter med spasticitet av cerebral genes

Patienter med spasticitet av cerebral genes drabbas oftare av biverkningar och därför bör ett försiktigt doseringsschema användas i sådana fall och att patienten kontrolleras regelbundet.

Behandlingskontroll

Regelbundna laboratorieprov bör tas på patienter med leversjukdom och diabetes mellitus för att utesluta läkemedelspåverkan på den underliggande sjukdomen.

Övergående biverkningar kan minskas eller elimineras genom dosreducering.

Administreringssätt

Lioresal tabletter bör tas i samband med måltid eller tillsammans med ett glas mjölk för att motverka gastrointestinala besvär.

Känd överkänslighet mot baklofen eller mot något hjälpämne.

Vid behandling av patienter med pares i andningsmuskulaturen bör försiktighet iakttas eftersom Lioresal hos dessa kan nedsätta ventilationen ytterligare.

Försiktighet bör iakttas vid behandling av patienter med ulcus pepticum, cerebrovaskulär sjukdom, nedsatt lung- eller leverfunktion samt vid förekomst av sfinkterhypertoni i urinblåsan.

Efter peroral administrering av Lioresal har allvarliga neurologiska händelser har rapporterats hos patienter med nedsatt njurfunktion. Lioresal bör administreras med försiktighet till patienter med nedsatt njurfunktion och bör administreras till patienter i slutstadiet av njursjukdom endast där fördelarna överväger riskerna (se avsnitt 4.2 Dosering och administreringssätt).

Särskild försiktighet krävs när Lioresal kombineras med läkemedel som har avsevärd påverkan på njurfunktionen. Njurfunktionen bör noggrant monitoreras och Lioresals dosering bör dagligen anpassas för att förhindra toxicitet av baklofen.

Hos patienter med allvarlig baklofentoxicitet bör hemodialys övervägas utöver utsättning av behandlingen. Hemodialys tar effektivt bort baklofen från kroppen, lindrar kliniska symptom till följd av överdosering och förkortar tillfrisknandet för dessa patienter.

Baklofen kan sänka kramptröskeln vilket bör beaktas vid behandling av patienter med epilepsi. Baklofen kan orsaka blodtryckssänkning vilket bör uppmärksammas vid samtidig administrering av antihypertensiva läkemedel.

Äldre patienter och patienter med spasticitet av cerebral genes drabbas oftare av biverkningar vid behandlingens början. Baklofen bör i sådana fall förskrivas med särskild försiktighet. Psykotiska tillstånd kan förvärras av baklofen. Utsättande av Lioresal bör ske successivt under 1-2 veckor för att undvika rebound-fenomen (tillfälligt ökad spasticitet).

Lioresal tabletter innehåller vetestärkelse. Vetestärkelse kan innehålla gluten, men endast i spårmängder. Lioresal tabletter anses därför kunna tas även av personer med celiaki.

Vid hastigt utsättande, speciellt efter långtidsbehandling, har hallucinationer, konfusion, delirium, ångest, mani eller paranoia samt takykardi rapporterats, vilka försvunnit då preparatet i förekommande fall återinsatts. Även status epilepticus har rapporterats.

Postnatala konvulsioner har rapporterats efter intrauterin exponering av peroralt Lioresal (se avsnitt 4.6 Fertilitet, graviditet och amning).

För den intratekala beredningen av Lioresal har det rapporterats att kliniska symtom vid plötsligt avbrytande av behandlingen kan likna autonom dysreflexi, infektion (sepsis), malign hypertermi, malignt neuroleptikasyndrom eller andra tillstånd som har satts i samband med ett hypermetabolt tillstånd eller omfattande rabdomyolys.

Kliniska data är mycket begränsade gällande användning av Lioresal hos barn yngre än 1 år. Användning hos denna patientgrupp bör ske utifrån läkarens bedömning av individuell nytta och risk med behandlingen.

Observerade interaktioner att ta hänsyn till:

Levodopa/dekarboxylashämmare (karbidopa)

Hos patienter med Parkinsons sjukdom som behandlas med Lioresal och levodopa (ensamt eller i kombination med en dekarboxylashämmare, karbidopa) har det rapporterats fall med förvirring, hallucinationer, huvudvärk, illamående och agitation. En försämring av symtom av Parkinsonism har också rapporterats. Därför ska försiktighet iakttas vid samtidigt användning av Lioresal och levodopa/karbidopa.

Läkemedel med en dämpande effekt på det centrala nervsystemet (CNS)

Vid samtidig användning av Lioresal med andra läkemedel med dämpande effekt på CNS (t ex tizanidin), inklusive andra muskelavslappnande läkemedel, syntetiska opiater samt alkohol kan en ökad sedering ske (se avsnitt 4.7 Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner). Risken för andningsdepression är också högre. Utöver detta har även hypotension rapporterats with samtidig användning av morfin och intratekalt baklofen.

Anestesimedel kan potentiera CNS effekterna av baklofen och orsaka oönskade effekter så som kramper.

Antidepressiva läkemedel

Effekten av Lioresal kan potentieras vid samtidig användning med tricykliska antidepressiva läkemedel vilket kan leda till en uttalad muskelhypotoni.

Litium

Samtidig användning av Lioresal och litium resulterade i förvärrade hyperkinetiska symtom. Därför ska försiktighet iakttas vid samtidigt användning av Lioresal och litium.

Antihypertensiva läkemedel

Samtidig behandling med peroralt Lioresal och antihypertensiva läkemedel kan framkalla blodtrycksfall varför det kan vara nödvändigt att kontrollera blodtrycket och justera dosen av antihypertensiva läkemedel.

Läkemedel med en negativ effekt på njurfunktionen

Läkemedel som påverkar njurfunktionen, kan minska utsöndringen av baklofen, vilket kan leda till toxiska effekter (se avsnitt 4.4 Varningar och försiktighet).

Graviditet

Det finns inga data som visar på några särskilda rekommendationer för fertila kvinnor. Klinisk erfarenhet från gravida kvinnor är begränsad. I djurförsök har Lioresal visat sig öka incidensen för navelbråck (ventralbråck). Tills ytterligare erfarenheter föreligger bör Lioresal ej ges under graviditet annat än efter särskilt övervägande.

Ett fall av misstänkt utsättningsreaktion (generaliserade konvulsioner) har rapporterats hos ett en vecka gammalt spädbarn vars mamma hade tagit baklofen under graviditeten. Konvulsionerna som inte var övergående trots behandling med olika antikonvulsiva läkemedel, upphörde inom 30 minuter efter att spädbarnet fått baklofen.

Amning

Baklofen passerar över i modersmjölk men risken för påverkan på barnet synes osannolik med terapeutiska doser.

Fertilitet

Inga uppgifter finns på effekten på människans fertilitet för Lioresal. I råtta hade Lioresal ingen negativ effekt på varken hanens eller honans fertilitet vid doser som inte framkallade toxicitet hos moderdjuret.

Vid behandling med Lioresal kan biverkningar så som yrsel, trötthet, dåsighet och nedsatt syn uppkomma (se avsnitt 4.8 Biverkningar), vilket kan nedsätta reaktionsförmågan. Detta bör beaktas då skärpt uppmärksamhet krävs, t ex vid bilkörning.

Lioresal bör användas med försiktighet när tillräcklig muskeltonus behövs för att medge aktiva rörelser.

Biverkningar (tabell 1) förekommer huvudsakligen i början av behandlingen (t.ex. dåsighet och trötthet) om dosen ökas för snabbt eller om höga doser intas.

Följande biverkningar har observerats i kliniska prövningar och i kliniskt bruk.

Frekvenskategorierna definieras enligt följande: mycket vanliga (≥1/10), vanliga (≥1/100, <1/10), mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100), sällsynta (≥1/10 000, <1/1 000), mycket sällsynta (<1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).

Tabell 1 Biverkningstabell

Undersökningar
Sällsynt	Förhöjda blodglukosnivåer
Hjärtat
Vanliga	Hypotension
Sällsynta	Dyspné, palpationer, bröstsmärtor, synkopé
Ingen känd frekvens	Bradykardi
Centrala och perifera nervsystemet
Mindre vanliga	Muskelsvaghet
Sällsynta	Epileptiska kramper, parestesier, sluddrigt tal, koordinationssvårigheter, tremor, stelhet, dystoni, ataxi, ökad spasticitet, smakrubbning, muntorrhet
Ögon
Sällsynta	Nedsatt syn, nystagmus, strabism, mios
Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum
Vanliga	Andningsdepression
Magtarmkanalen
Vanliga	Illamående, kräkning, förstoppning, diarré
Njurar och urinvägar
Mindre vanliga	Täta urinträngningar, sexuell störning
Sällsynta	Dysuri, enures
Hud och subkutan vävnad
Mindre vanliga	Hudutslag, klåda
Ingen känd frekvens	Urtikaria
Allmänna symptom och/eller symtom vid administreringsstället
Mycket vanliga	Dåsighet
Vanliga	Trötthet, huvudvärk, yrsel
Mindre vanliga	Svettning, viktökning, ankelödem
Sällsynta	Myalgi
Mycket sällsynta	Hypotermi
Ingen känd frekvens	Abstinenssyndrom
Lever och gallvägar
Sällsynta	Transaminas- och ALP-stegring
Psykiska störningar
Vanliga	Förvirringstillstånd, insomningssvårigheter,
Mindre vanliga	Mardrömmar
Sällsynta	Eufori, exaltering, depression, hallucinationer (speciellt hos äldre)

Hos patienter med anamnes på psykiatrisk sjukdom eller kardiovaskulär sjukdom (t ex stroke) liksom hos äldre patienter kan man förmoda en allvarligare form av biverkan.

Det är ofta svårt att skilja de neuropsykiatriska besvären från sjukdomen som behandlas.

Tecken på överdosering kan uppträda smygande eller plötsligt.

Tecken på överdosering:

Symptom: Somnolens, hallucinos, CNS-depression, koma. Kramper, myoklonier, muskulär hypotoni. Andningsdepression, apné. Bradykardi, AV-block. Supraventrikulär takykardi, SVES, VES, hypotoni eller hypertoni. Hypotermi. Mios eller mydriasis. Rhabdomyolys och njursvikt. Reversibel leverpåverkan. Illamående, kräkningar, diarré.

Behandling:

Det finns ingen antidot för behandling utan åtgärder bör vidtagas:

Om befogat bör ventrikeltömning utföras samt administration av aktivt kol. Atropin kan prövas vid bradykardi och blodtrycksfall. Vid supraventrikulär takykardi kan verapamil ges eller försöksvis adenosin. Symptomatisk terapi: intubation, kontrollerad andning, vid blodtrycksfall bör vätska administreras intravenöst, sänkt huvudända och eventuellt noradrenalin ges (initialt 0,05 g/kg/min, ökas vid behov med 0,05 g/kg/min var 10:e min). Vid andningsdepression efter intratekal överdos kan fysostigmin prövas. Eventuell hemodialys framför allt vid nedsatt njurfunktion.

Farmakoterapeutisk grupp: Spasmolytikum med spinal angreppspunkt ATC-kod: M03BX01

Verkningsmekanism

Baklofen är en kemisk analog till den hämmande neurotransmittorn gamma-aminosmörsyra (GABA).

Studier visar att baklofen hämmar både mono- och polysynaptisk reflexöverföring på spinal nivå, troligen genom att stimulera GABA_B-receptorer. Detta medför en minskad frisättning av de excitatoriska aminosyrorna glutamat och aspartat. Neuromuskulär transmission påverkas ej. Baklofen utövar en antinociceptiv effekt och minskar smärtsamma spasmer, automatismer och klonier.

Baklofen absorberas snabbt och fullständigt. Den maximala koncentrationen nås efter ca 2 timmar.

Vid tillförsel av engångsdos 10, 20 och 30 mg erhålls följande peak plasmakoncentrationer: 180, 340 och 650 nanogram/ml. Baklofen binds till ca 30% till plasmaprotein och är konstant i ett koncentrationsintervall mellan 10 nanogram/ml och 300 mikrogram/ml. Skenbar distributionsvolym är 0,7 l/kg. Baklofenkoncentrationen i CSF är ca 10% av koncentrationen i plasma. Halveringstiden i plasma är cirka 3-4 timmar. Baklofen utsöndras huvudsakligen i oförändrad form. Inom 72 timmar utsöndras ca 75% via njurarna och 25% via faeces. Huvudmetaboliten är inaktiv.

Utsöndringen är snabb och av tillförd dos utsöndras 80% inom ett dygn och 100% inom tre dygn.

Speciella patientgrupper

Äldre (>65 år)

Vid en engångsdos uppvisar de äldre patienterna (n= 12, 69 – 81 år) en något längre halveringstid och lägre maximal plasma koncentration men en liknande AUC av baklofen jämfört med vuxna under 65 års ålder.

Pediatrisk population

Vid tillförsel av 2,5 mg Lioresal tablett till åtta barn (2-12 år) uppmättes peak plasma koncentrationtill 62,8±28,7 nanogram/ml och som uppnås inom 1-2 timmar. Genomsnittligt plasma clearance är 315,9 ml/timme/kg. Skenbar distributionsvolym är 2,58 l/kg. Halveringstiden är cirka 5 timmar.

Nedsatt leverfunktion

Inga farmakokinetiska data finns för patienter med nedsatt leverfunktion som tillförts Lioresal.

Det är dock osannolikt att farmakokinetiken för baklofen signifikant skiljer sig hos patienter med nedsatt leverfunktion då levern ej är den primära elimineringsvägen.

Nedsatt njurfunktion

Inga kontrollerade farmakokinetiska studier finns för patienter med nedsatt njurfunktion som tillförts Lioresal. Baklofen elimineras huvudsakligen oförändrad i urinen och ackumulering av baklofen kan inte uteslutas . En mindre mängd data hos kvinnliga patienter under kronisk hemodialys eller med kompenserad njursvikt visade på signifikant ökade plasma koncentrationer av baklofen och dosjustering bör övervägas baserat på plasmakoncentrationen. .

Reproduktiv toxicitet

Oralt baklofen har inte visats ge några negativa effekter på fertilitet eller postnatal utveckling i råtta vid doser som inte framkallade toxicitet hos moderdjuret. Baklofen är inte teratogen i mus, råtta eller kanin vid doser på minst 2,1 gånger den maximala orala dosen i vuxna angett som mg/kg. Lioresal som tillförts oralt har visats öka incidensen av omfaloceles (ventral hernias) hos råttfoster som givits ca 8,3 gånger den maximala orala dosen i vuxna angett som mg/kg. Denna abnormalitet har inte setts hos mus eller kanin. Lioresal som tillförts oral har visats orsaka en fördröjd fetal tillväxt (ossifikation) vid doser som också orsakade toxicitet i råtta och kanin hos moderdjuret.

Mutagenicitet och carcinogenicitet

Mutagenicitetsförsök in vitro och in vivo har inte visat på mutagena effekter.

En studie på råtta under två år (peroral administrering) visade att baklofen ej är carcinogent. En dosrelaterad ökning av incidensen av ovarialcystor och en mindre markant ökning av förstorade och/eller hemorragiska binjurar observerades.

Tablett 10 mg: vattenfri kolloidal kiseldioxid, magnesiumstearat, povidon, mikrokristallin cellulosa, vetestärkelse, renat vatten.

Tablett 25 mg: vattenfri kolloidal kiseldioxid, magnesiumstearat, povidon, mikrokristallin cellulosa, vetestärkelse, renat vatten.

Ej relevant

4 år

Inga särskilda förvaringsanvisningar.

Glasburk

Burk: Brunt glas (Typ III, Ph.Eur.)

Lock: högdensitetspoyetylen (HDPE)

Blister pack

Blisterfilm: PVC/PE/PVC blister, transparent, färglös

Förslutningsfolie: Aliminiumfolie

Tablett 10 mg: 200 st (glasburk)

Tablett 25 mg: 50 st (tryckpack)

Inga särskilda anvisningar.

Novartis Sverige AB,

Box 1150,

183 11 Täby

8869-0, 08870-0

1973-12-14/2007-04-01

2013-02-28