Information för alternativet: Rifadin 600 Mg Pulver Och Vätska Till Infusionsvätska, Lösning, visar 2 alternativ

Välj alternativ:

1. Rifadin 600 Mg Pulver Och Vätska Till Infusionsvätska, Lösning
2. Rifadin 20 Mg/Ml Oral Suspension
3. Rifadin 600 Mg Pulver Och Vätska Till Infusionsvätska, Lösning

Produktresumé

Rifadin 600 mg pulver och vätska till infusionsvätska, lösning

En förpackning pulver och vätska till infusionsvätska innehåller 600 mg rifampicin

Beträffande hjälpämnen se 6.1.

Pulver och vätska till infusionsvätska, lösning

En injektionsflaska med rött pulver. En glasampull med klar, färglös vätska.

Tuberkulos. Rifampicin skall alltid kombineras med åtminstone ett annat tuberkulosmedel.

450-600 mg eller 10 mg per kg kroppsvikt (gäller även barn) en gång dagligen. Barn upp till 12 år: 10-20 mg/kg kroppsvikt, dock högst 600 mg/dygn. Till nyfödda ges dock ej mer än
10 mg/kg kroppsvikt.

Infusion: Vanlig dos till vuxna är 600 mg/dygn eller 10 mg/kg kroppsvikt. Infusionslösningen ges som långsam intravenös infusion under 3 timmar.

Patienter bör kontrolleras med avseende på leverenzymer, bilirubin, serumkreatinin, blodstatus inkluderande blodkroppsräkning. Patienter bör ses åtminstone en gång i månaden och särskilt efterfrågas eventuella biverkningar.

Patienter med nedsatt leverfunktion skall endast ges rifampicin då fördelarna noga vägts mot riskerna och under strikt övervakning. Noggrann kontroll av leverfunktionen, särskilt bilirubin, S-ASAT, S-ALAT krävs före behandling och därefter uppföljning var annan till var fjärde vecka under pågående behandling. Tecken på leverskada kräver normalt att behandlingen med rifampicin avbryts.

Rifampicin är kontraindicerat vid manifest ikterus samt vid överkänslighet mot rifamyciner.

Samtidig användning av rifampicin och antiretrovirala medel av typen proteashämmare (förutom ritonavir) samt rifampicin givet samtidigt med kombinationen saquinavir och ritonavir är kontraindicerande (se 4.5 Interaktioner).

Då leverenzymsystemet är ofullständigt utvecklat hos prematura och nyfödda, bör behandling med rifampicin endast ske när så är nödvändigt. Vid samtidigt intag av isoniazid och/eller pyrazinamid ökar risken för leverskada.

Hyperbilirubinemi pga kompetition mellan rifampicin och bilirubin för utsöndringsvägarna i levern på cellulär nivå kan förekomma under de första dagarna av behandlingen. En enskild mätning som visar måttlig förhöjning av bilirubin och/eller transaminasnivåer är i sig själv inte indikation för att avsluta behandlingen; beslutet bör baseras på upprepade mätningar förenat med en bedömning av patientens kliniska tillstånd.

Rifampicin är en potent enzyminducerare av vissa cytokrom P-450 enzym; dessa egenskaper kan öka metabolismen av endogena substanser såsom adrenerga hormoner, tyroidhormoner och vitamin D. I detta sammanhang är risk för förvärrad porfyri genom induktion av deltaaminolevulinsyrasyntetas värt att notera.

Rifadin ger upphov till rödfärgning av urin, tårvätska och upphostningar. Även mjuka kontaktlinser kan ibland färgas röda.

Bromsulftaleinprov samt prov på indirekt bilirubin kan påverkas under Rifadin-behandling.

Den intravenösa beredningen får inte ges intramuskulärt eller subkutant. Extravasering under infusion kan leda till lokalinflammation och skall undvikas.

Under rifampicinbehandling kan tillförlitligheten till hormonell kontraception minska. Patienter skall därför rådas till att använda icke-hormonella antikonceptionsmedel under tiden för behandling.

Rifampicin är en potent inducerare av vissa cytokrom P450-enzymer. Samtidig administrering av rifampicin med andra läkemedel, som också metaboliseras via dessa cytokrom P450-enzymer, bör helst undvikas då metabolismen kan påskyndas vilket kan leda till utebliven effekt av dessa andra läkemedel. I de fall då rifampicin måste förskrivas med läkemedel som metaboliseras via cytokrom P450 bör försiktighet iakttas. För att upprätthålla optimala plasmanivåer kan dosanpassning krävas.

Rifadin ska inte användas tillsammans med följande antiretrovirala medel av typen proteashämmare: amprenavir, indinavir, lopinavir/ritonavir, nelfinavir, saquinavir. Samtidig användning av rifampicin hos patienter som får något av dessa läkemedel resulterar i drastiskt minskade plasmanivåer av proteashämmaren beroende på att rifampicin inducerar deras metabolism.

När rifampicin ges samtidigt som kombinationen saquinavir och ritonavir ökar risken för hepatotoxicitet. Därför är samtidig användning kontraindicerad (se 4.3 Kontraindikationer).

Kombinationer med Rifadin som bör undvikas: atovakvon, isradipin, itrakonazol, midazolam, nifedipin, nimodipin, praziquantel och telitromycin.

Kombinationer med Rifadin kan kräva dosanpassning på grund av att rifampicin inducerar metabolismen hos substanser som: ACE-hämmare (enalapril), antiarytmika (disopyramid, mexiletin, kinidin, propanfenon, tokainid), perorala antidiabetesmedel (glibenklamid), antiepileptika (fenytoin, lamotrigin), perorala antikoagulantia (warfarin), antikonceptionella medel, antimykotika (flukonazol, ketokonazol, terbinafin), antivirala medel (efavirenz, nevirapin, zidovudin, ritonavir), antiöstrogener (tamoxifen, toremifen), barbiturater, bensodiazepiner (diazepam, triazolam), bensodiazepinbesläktade medel (zolpidem, zopiklon), betablockerare (bisoprolol, metoprolol, propranolol), buprenorfin, buspiron, dapson, digitalisglykosider, doxycyklin, etoricoxib, fexofenadin, fluorokinoloner, gestrinon, glukokortikoider, immunsuppressiva medel (ciklosporin, takrolimus), irinotekan, kalciumflödeshämmare (diltiazem, verapamil), kinin, klaritromycin, klofibrat, kloramfenikol, kolesterolsynteshämmare (fluvastatin, simvastatin), levotyroxin, losartan, metadon, narkotiska analgetika (kodein, morfin), neuroleptika (haloperidol, klozapin), repaglinid, riluzol, rofecoxib, serotonin 5-HT receptorantagonister (ondansetron), teofyllin, tiazolidindioner (rosiglitazon), tricykliska antidepressiva (amitriptylin, nortriptylin), östrogener.

Antikonceptionella medel

Samtidig användning av rifampicin och p-pillerkan förorsaka mellanblödningar och i enstaka fall utebliven antikonception. Sjutton graviditeter har beskrivits under samtidig behandling med rifampicin och p-piller. Sannolikt är interaktionen olika för olika p-piller men såväl östrogen- som progestagenkomponenternas metabolism kan stimuleras med rifampicinbehandling. Annan form av antikonception rekommenderas vid behandling med rifampicin.

Glukokortikoider

Rifadin inducerar den mikrosomala oxidationen av glukokortikoider(hydrokortison, prednisolon, metylprednisolon). Detta medför ett ökat steroidbehov under rifampicinbehandling och minskat steroidbehov efter sådan behandling.

Fenytoin

Rifampicin inducerar metabolismen av fenytoinmed minskade plasmakoncentrationer som följd. Vid samtidig behandling med de två läkemedlen rekommenderas koncentrationsbestämning av fenytoin i plasma.

Halotan, isoniazid

När rifampicin ges samtidigt som halotan eller isoniazid ökar risken för hepatotoxicitet. Samtidig administrering av rifampicin och halotan skall undvikas. Patienter som behandlas med rifampicin samtidigt som isoniazid skall övervakas noggrant.

Antacida

Antacida kan minska absorptionen av rifampicin. Rifadin bör ges åtminstone en timme före antacida.

Påverkan på laboratorie- och diagnostiska tester

Terapeutiska nivåer av Rifadin har visat sig hämma mikrobiologiska standardtester för folat i serum och vitamin B12. Alternativa testmetoder bör därför övervägas.

Övergående förhöjning av bilirubin i serum har också observerats (se även 4.4 Varningar och försiktighetsmått). Rifadin kan försämra gallutsöndringen av kontrastmedel som används för åskådliggörande av gallblåsan, beroende på konkurrerande gallutsöndring. Därför bör dessa tester utföras innan morgondosen av Rifadin.

Graviditet

Blödningar hänförbara till hypoprotrombinemi har rapporterats hos nyfödda, liksom hos mödrarna, vid användning av rifampicin under senare delen av graviditet. I djurförsök har rifampicin givet under organogenesen visats kunna ge upphov till skelettmissbildningar. Gravida eller kvinnor i fertil ålder skall ges rifampicin endast då fördelarna överväger riskerna för barnet. Om rifampicin används under de sista graviditetsveckorna, bör K-vitamin tillföras modern och det nyfödda barnet.

Amning

Rifampicin passerar över i modersmjölk, men risk för påverkan på barnet synes osannolik med terapeutiska doser.

Inga effekter har observerats.

Biverkningar i form av magsmärtor, illamående, aptitlöshet och hudreaktioner förekommer hos upp till 5% av patienterna.

Frekvenserna i tabellen definieras enligt följande: mycket vanlig (>1/10), vanlig (>1/100, ≤1/10), mindre vanlig (>1/1000, ≤ 1/100), sällsynt (>1/10000, ≤1/1000), mycket sällsynt (≤10000).

Undersökningar	Mindre vanlig: Transaminasstegringar, höjning av alkaliska fosfataser och bilirubin i blodet.
Medfödda och/eller genetiska störningar	Mindre vanlig: Porfyri
Blodet och lymfsystemet	Sällsynt: Trombocytopenisk purpura, leukopeni, disseminerad intravaskulär koagulation, hemolytisk anemi, thrombocytopeni, eosinofili. Mycket sällsynt: Agranulocytos.
Centrala och perifera nervsystemet	Mindre vanlig: Onormal koordination, störd uppmärksamhet, huvudvärk, yrsel, somnolens.

Ögon	Mindre vanlig: Konjunktivit

Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum

Sällsynt: Dyspné.

Magtarmkanalen

Vanlig: Kräkningar, diarré, magsmärtor, illamående, anorexi.

Njurar och urinvägar

Sällsynt: Akut njursvikt, njursvikt, interstitiell nefrit.

Hud och subkutan vävnad

Vanlig: Rodnad, klåda med eller utan utslag. Sällsynt: Urtikaria och mer allvarliga överkänslighetsreaktioner, pemphigoida reaktioner, erythema multiforme inkl Stevens-Johnsons syndrom, toxisk epidermal nekrolys.

Muskuloskeletala systemet och bindväv

Sällsynt: Myopati, muskelsvaghet.

Endokrina systemet

Sällsynt: Binjureinsufficiens

Infektioner och infestationer

Sällsynt: Pseudomembranös kolit.

Blodkärl

Sällsynt: Vaskulit.

Allmänna symptom och/eller symptom vid administeringsstället

Mindre vanlig: Trötthet Sällsynt: Ödem, frossbrytningar, pyrexi.

Immunsystemet

Sällsynt: Anafylatisk reaktion.

Lever och gallvägar

Mindre vanlig: Ikterus. Sällsynt: Hepatit.

Reproduktionsorgan och bröstkörtel

Vanlig: Menstruationsrubbningar.

Psykiska störningar

Sällsynt: Psykotisk sjukdom, hallucination, paranoia.

Immunologiskt inducerade systemreaktioner (frossbrytningar, feber) är sällsynta vid regelbunden dosering. Dock kan de förekomma oftare vid intermittent dosering och då även inkludera ‘influensasyndrom’ (feber, frossa, huvudvärk, yrsel och muskuloskeletal värk), dyspné, hypotensiv chock, anafylaxi, akut hemolytisk anemi, akut njursvikt, njurinsufficiens och interstitiell nefrit.

Trombocytopeni med eller utan purpura kan förekomma, vanligtvis i samband med intermittent behandling. Det är reversibelt om behandlingen avbryts så snart purpura förekommer. Cerebrala blödningar och dödsfall har rapporterats när behandling med Rifadin har fortsatt eller åter påbörjats efter uppkomst av purpura.

Om tecken på skadad leverfunktion utvecklas, måste behandlingen med rifampicin genast avbrytas. Dock är inte en redan skadad leverfunktion skäl att utesluta rifampicinbehandling.

Antibiotikaassocierad diarré och pseudomembranös kolit orsakas oftast av Clostridium difficile.

Kronisk leversjukdom, alkohol och hög ålder kan öka risken för hepatotoxiska effekter. Det finns tecken på att samtidig behandling med rifampicin och isoniazid ytterligare kan öka risken för leverskada och även resultera i plötslig leversvikt. Rifampicin är en potent mikrosomenzyminducerare och ökar således metabolismen av isoniazid vilket kan leda till ackumulering av hepatotoxiska metaboliter och hepatit. Klinisk kontroll och nära uppföljning är således nödvändig.

Illamående, kräkningar, magsmärtor, klåda, huvudvärk och tilltagande trötthet uppkommer snabbt. Medvetslöshet kan förekomma vid allvarliga leversjukdomar. Övergående stegringar i leverenzym och/eller bilirubin kan förekomma. Brunröd eller orange missfärgning av hud, urin, svett, saliv, tårar och faeces sker. Ödem i ansiktet eller ögonhålan har rapporterats på barn. Hypotension, sinustakykardi, ventrikelarytmi, krampanfall och hjärtstillestånd har rapporterats i fatala fall.

Minsta akuta letala respektive toxiska dos är inte fastställd. Ickefatala akuta överdoseringar hos vuxna har rapporterats vid doser från 9 till 12 g rifampin. Fatala akuta överdoseringar hos vuxna har rapporterats vid doser från 14 till 60 g. Alkohol eller historik av alkoholmissbruk var inblandat i några av de fatala och ickefatala rapporterna. Ickefatala överdoseringar hos barn i åldern 1-4 år med 100 mg/kg i en eller två doser har rapporterats.

Behandlingsanvisningar

Individuella symtom bör behandlas då de uppkommer. Magsköljning föredras framför att framkalla kräkning. Efter magtömning kan aktiverat kol användas för att absorbera rester av läkemedlet ur magtarm-kanalen. Antiemetisk medicinering kan krävas för att kontrollera svårt illamående och kräkningar. Aktiv diures gynnar utsöndringen av läkemedlet. Hemodialys kan hjälpa vissa patienter.

Farmakoterapeutisk grupp: Medel mot mykobakterier, medel mot tuberkulos, antibiotika

ATC kod: J04AB02

Rifampicin är ett halvsyntetiskt antibiotikum framställt genom kemisk modifiering av en grundsubstans, som isolerats från kulturer av Streptomyces mediterranei. Dess kemiska struktur svarar mot 3-(4-metyl-1-piperazinyl-imino-metyl)-rifamycin SV. Grundsubstansen är ett naftokinonderivat, som saknar kemisk anknytning till andra antibiotika. Rifamycinernas särpräglade verkningsmekanism grundar sig på en interferens med den DNA-avhängiga RNA- syntesen. Rifampicin är ett tegelrött pulver, som är tämligen svårlösligt i vatten

(ca 0,3 viktsprocent vid blodets pH). I övrigt kännetecknas rifampicin av god peroral absorption, hög vävnadsaffinitet, hög effekt gentemot M. tuberculosis, plasmanivåer av adekvat duration, ingen korsresistens med andra antibiotika eller tuberkulostatika med undantag av andra rifamycinderivat. Den tuberkulocida effekten belyses dels av MIC gentemot H37Rv

(Rifadin 0,5, INH 0,05 mikrog/ml) dels av effekten på experimentellt framkallad tuberkulos hos försöksdjur.

Vid murin tuberkulos har rifampicin och INH visat likvärdig terapeutisk effekt i dosförhållandet 2:1. Rifampicin har även effekt gentemot multiresistenta stammar och många atypiska mykobakterier, speciellt i Runyons grupp I. Känslighetsbestämningar bör dock göras i varje enskilt fall.

Isoniazid- resp streptomycinresistenta mykobakterier uppvisar ingen ökad resistens gentemot rifampicin. Inom rifamycingruppen kan korsresistens utvecklas. Mot tuberkulosmedel av annan art har däremot ingen korsresistens konstaterats.

Kliniskt har den terapeutiska effekten av rifampicin demonstrerats dels i monoterapi på polyresistenta fall och dels i kombinationsterapi enligt gängse modell. Rifampicin har härvid dokumenterat sig som ett värdefullt tuberkulosmedel. Rifampicin skall alltid ges i kombination med andra verksamma tuberkulosmedel. När det gäller färsk, tidigare obehandlad tuberkulos kommer främst INH i fråga. Vid kroniska fall med multipel resistens måste valet av tillsatsterapi väljas på basis av resistensmönstret hos de tuberkelbakterier, som isolerats i det enskilda fallet.

Rifampicin absorberas väl om det intages på fastande mage. Intag av föda påverkar såväl resorptionsgrad som resorptionshastighet.

Efter peroralt intag distribueras rifampicin snabbt till de flesta kroppsvätskor och vävnader,

bl a lungvävnad inkl kaverner, njurar och muskelvävnad.

Plasmakoncentrationen efter engångsdos når sitt maximum efter 2 timmar och avklingar inom loppet av 8-12 timmar med en biologisk halveringstid på ca 3 timmar. Koncentrationen i cerebrospinalvätskan är dock i regel låg utom vid meningit.

Utsöndringen sker till största delen genom gallan och urinen. Eliminationen sker relativt långsamt, vilket förklaras av att substansen undergår enterohepatisk cirkulation.

Utsöndringen genom gallan är maximal vid en dosnivå av 300 mg och vid högre doser ökar i stället utsöndringen via urinen. Proteinbindningen i human plasma har beräknats till 75-80%.

-

Natriumformaldehydsulfoxylat

Natriumhydroxid

Spädningsvätska

Vatten för injektionsvätskor

Exempel på infusionslösningar med vilka Rifadin stamlösning är blandbar: Glukos 5%, glukos 10%, koksalt, mannitol 15%, peritonealdialyslösning med glukos, Ringer-acetat. Endast klara lösningar skall användas. Generellt gäller att andra farmaka inte skall tillsättas infusionslösningen.

3 år

Efter tillsats av Rifadin skall infusionslösningen förbrukas inom 6 timmar, bl a på grund av att vissa infusionslösningar kan utgöra näringssubstrat för mikroorganismer. Lösningar äldre än 6 timmar skall förstöras.

Förvaras vid högst 25^oC.

Injektionsflaska innehållande 600 mg pulver.

Glasampull innehållande 10 ml vätska.

Beredning av infusionsvätska: Lösningen bör beredas omedelbart före användningen. Tillsätt spädningsvätskan i den medföljande ampullen till flaskan med rifampicinpulvret och skaka kraftigt till dess allt innehåll löst sig. Den erhållna stamlösningen (10,5 ml=600 mg rifampicin) blandas därefter med 500 ml lämplig infusionslösning, se Blandbarhet. Vid peritonealdialys blandas stamlösningen med 1-2 liter dialyslösning.

Sanofi AB

Box 30052

104 25 Stockholm

97600

1982-02-05 / 2007-01-01

2014-07-29