Information för alternativet: Tenormin 25 Mg Filmdragerad Tablett, Tenormin 50 Mg Filmdragerad Tablett, Tenormin 100 Mg Filmdragerad Tablett, visa andra alternativ

Välj alternativ:

1. Tenormin 25 Mg Filmdragerad Tablett Tenormin 50 Mg Filmdragerad Tablett Tenormin 100 Mg Filmdragerad Tablett
2. Tenormin 0,5 Mg/Ml Injektionsvätska, Lösning

Produktresumé

Tenormin 25 mg filmdragerade tabletter

Tenormin 50 mg filmdragerade tabletter

Tenormin 100 mg filmdragerade tabletter

En tablett innehåller: Atenolol 25 mg, 50 mg eller 100 mg.

Beträffande hjälpämnen se 6.1.

Filmdragerad tablett

Hypertoni. Angina pectoris. Sekundärprevention efter akut hjärtinfarkt. Supraventrikulära takyarytmier.

Profylax och behandling av myokardischemi, takyarytmier och smärta vid misstänkt eller säkerställd akut hjärtinfarkt.

Dosen anpassas individuellt och justeras så att bradykardi undviks.

Hypertoni: Normaldos är 50 mg per dag. Dosen kan ökas och/eller kombination kan ske med andra blodtryckssänkande medel.

Angina pectoris: Normaldos är 50-100 mg per dag.

Sekundärprevention efter hjärtinfarkt: 5-10 mg (10-20 ml) ges långsamt intravenöst

(1 mg/min) inom 12 timmar från smärtdebut. Efter 15 minuter ges 50 mg oralt och denna dos upprepas efter 12 timmar. Därefter ges 100 mg oralt dagligen, fördelat på 1-2 doser. Om behandlingen utsätts vid utskrivning från sjukhuset bör detta ske gradvis. Akut behandling bör ej ges till patienter med hjärtfrekvens under 70 slag/min, systoliskt blodtryck under 110 mmHg eller med AV-block I.

Supraventrikulära takyarytmier: När arytmin är under kontroll efter intravenös administrering är normaldos är 50-100 mg peroralt per dag.

Profylax och behandling av myokardischemi, takyarytmier och smärta vid misstänkt eller säkerställd akut hjärtinfarkt: 5-10 mg (10-20 ml) ges långsamt intravenöst (1 mg/min) inom 12 timmar från smärtdebut. Efter 15 minuter ges 50 mg oralt och denna dos upprepas efter 12 timmar. Därefter ges 100 mg oralt per dag. Akut behandling bör ej ges till patienter med hjärtfrekvens under 70 slag/min, systoliskt blodtryck under 110 mm Hg eller med AV-block I.

Nedsatt njurfunktion

Vid nedsatt njurfunktion bör dosen reduceras eller doseringsintervallet förlängas.

Kreatininclearance <35 ml/min: Normaldos 50 mg per dag eller 100 mg varannan dag.

Kreatininclearance <15 ml/min: Normaldos 25 mg per dag.

Patienter på hemodialys, 50 mg efter varje dialys. Detta bör ske under sjukhusobservation då uttalade blodtrycksfall kan förekomma.

Eventuellt utsättande bör om möjligt ske successivt under 7-10 dagar eftersom anginösa besvär annars kan förvärras med risk för hjärtinfarkt. Om Tenormin skall utsättas inför ett kirurgiskt ingrepp, bör detta vara genomfört minst 48 timmar före ingreppet utom i särskilda fall, t ex vid hypertyreos och feokromocytom.

Känd överkänslighet mot atenolol eller mot något hjälpämne. Icke kompenserad hjärtinsufficiens. Kardiogen chock. AV-block av grad II och III samt sick-sinus syndrom. Kliniskt betydelsefull bradykardi, hypotoni samt metabolisk acidos. Obehandlat feokromocytom. Svår perifer arteriell cirkulations­rubbning.

Tenormin kan förvärra en perifer arteriell cirkulationsrubbning. Tenormin kan öka antalet angina attacker och varaktigheten av dessa hos patienter med Prinzmetal’s angina. Tenormin kan förlänga överledningstiden hos patienter med AV-block av grad I. Dosen bör justeras för patienter med gravt nedsatt njurfunktion. Tenormin kan maskera tecken på hypoglykemi eller hypertyreos.

Vid behandling av patienter med misstänkt eller säkerställd hjärtinfarkt bör pågående behandling avbrytas om patientens dyspné eller kallsvettning förvärrats.

Tenormin bör ej ges till patienter med latent eller manifest hjärtinsufficiens utan samtidig behandling av denna.

Tenormin kan användas med försiktighet hos patienter med kronisk obstruktiv luftvägs­sjukdom. Vid bronkialastma och andra kroniskt obstruktiva sjukdomar skall adekvat bronk­dilaterande terapi ges samtidigt. I enstaka fall kan en viss ökning av luftvägsmotståndet inträffa hos astmapatienter, varför dosen av beta₂-receptorstimulerare kan behöva ökas.

Atenolol kan förstärka en anafylaktisk reaktion. Behandling med epinefrin (adrenalin) i normaldos ger ej alltid förväntad effekt.

Följande kombinationer bör unvikas:

Kombination med verapamil kan framkalla bradykardi och blodtrycksfall och bör därför undvikas, särskilt till patienter med hjärtinkompensation. Eventuella additiva hämmande effekter på AV-överledning och sinusknutfunktion kan i vissa fall kräva dosanpassning. Verapamil kan öka plasmakoncentrationen av atenolol.

Följande kombinationer med Tenormin kan kräva dosanpassning:

Klass I-antiarytmika och beta-receptorblockerande medel (inklusive labetalol) har additiva negativt inotropa effekter vilket kan resultera i allvarliga hämodynamiska biverkningar hos patienter med nedsatt vänsterkammarfunktion. Kombinationen bör även undvikas vid "sick sinus syndrome" och patologisk AV-ledning. Interaktionen är bäst dokumenterad för disopyramid.

Diltiazem (kalciumantagonister och betablockerare har additiva hämmande effekter på AV-överledning och sinusknutfunktion).

Adrenalin (eventuell hypertension och bradykardi).

Fenylpropanolamin (paradoxala hypertensiva reaktioner hos patienter som tar stora doser fenylpropanolamin).

Icke-steroida antiinflammatoriska/antireumatiska medel, dvs NSAID (den antihypertensiva effekten av beta-receptorblockerande medel kan motverkas).

Klonidin (den hypertensiva reaktionen vid plötslig utsättning av klonidin kan förstärkas).

Tenormin kan även interagera med: Inhalationsanestetika inklusive kloroform (eventuella blodtrycksfall, arytmier och hjärtinfarkt), ergotamin (synergistisk negativ effekt på perfusionen i perifera vävnader är möjlig), insulin (den hypoglykemiska effekten av insulin kan förstärkas och subjektiva varningstecken på hypoglykemi kan döljas), nifedipin (eventuell hypotension och hjärtsvikt hos patienter med försämrad hjärtfunktion) och sulfonureider (den hypoglykemiska effekten av sulfonureider kan förstärkas och subjektiva varningstecken på hypoglykemi kan döljas). Kombination med digitalis kan öka AV-överledningstiden.

Graviditet: Beta-receptorblockerare kan ge upphov till bradykardi hos fostret och det nyfödda barnet. Under sista trimestern och i samband med partus bör därför dessa preparat förskrivas med beaktande av ovanstående.

Amning: Passerar över i modersmjölk men risk för påverkan på barnet synes osannolik med terapeutiska doser.

Nyfödda barn till mödrar som fått Tenormin under förlossningen eller amning kan riskera att få hypoglykemi. Försiktighet skall iakttagas när Tenormin ges under graviditet eller till kvinnor som ammar.

Tenormin påverkar normalt inte förmågan att köra bil eller använda maskiner. Biverkningar såsom trötthet och yrsel kan dock förekomma vilket bör beaktas då skärpt uppmärksamhet krävs.

Biverkningarna är mestadels relaterade till den farmakologiska effekten. Vanligast förekommande är trötthet, inklusive muskelsvaghet, som rapporterats i 0,5-5%. Hos vissa patienter avtar trötthet/muskelsvaghet under långtidsbehandling.

Vanliga (>1/100)

Allmänna: Trötthet/muskelsvaghet, perifer kyla i extremiteter.

Cirk.: Bradykardi (hjärtfrekvens under 50 slag per minut i vila).

GI: Diarré, illamående.

Mindre vanliga

CNS: Sömnstörningar.

Lever: Transaminasförhöjning.

Sällsynta (<1/1000)

Allmänna: Yrsel, hyperhidros, huvudvärk, erektil dysfunktion.

Blod: Trombocytopeni.

Cirk.: Försämring av hjärtinsufficiens, AV-block, postural hypotension eventuellt med synkope, Raynauds fenomen.

CNS: Mardrömmar, hallucinationer, psykoser, depression, konfusion.

GI: Muntorrhet.

Hud: Alopeci, hudreaktioner såsom utslag, psoriasiform hudreaktion/exacerbation av psoriasis, purpura.

Lever: Levertoxicitet inklusive intrahepatisk kolestas.

Luftvägar: Bronkospasm hos patienter med bronkialastma eller astma i anamnesen.

Neurol.: Parestesier.

Ögon: Torra ögon, synstörningar.

Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)

Muskuloskeletala systemet och bindväv: Lupusliknande syndrom.

Ökad halt av antinukleära antikroppar (ANA) har setts, men den kliniska relevansen av detta är oklar.

Toxicitet: 50 mg till 11/2-åring samt 100 mg till 5-åring (som fått kol) gav ej några symtom. 300-350 mg till vuxen gav lindrig, 500 mg till 15-åring gav måttlig-allvarlig intoxikation.

Symtom: Hjärt-kärlsymtomen viktigast, men i vissa fall, speciellt hos barn och ungdomar kan CNS-symtom och andningsdepression dominera. Bradykardi, AV-block I-III, asystoli, blodtrycksfall, dålig perifer genomblödning, hjärtinkompensation, kardiogen chock. Andningsdepression, apné. Övrigt: Trötthet, omtöckning, medvetslöshet, finvågig tremor, kramper, svettningar, parestesier, bronkospasm, illamående, kräkningar, hypoglykemi, (särskilt hos barn) eller hyperglykemi, hyperkalemi. Övergående myastent syndrom.

Behandling: Om befogat ventrikeltömning, kol. OBS! Atropin (0,25-0,5 mg i.v. till vuxna, 10-20 mikrogram/kg till barn) bör ges före ventrikeltömningen (pga risk för

vagus­stimulering). Intubation och respiratorbehandling bör ske på mycket vid indikation. Adekvat volym-substitution. Glukosinfusion. EKG-övervakning. Atropin 1,0-2,0 mg i.v. eventuellt upprepat (främst mot vagala symtom). Vid cirkulationssvikt lämpligt att monitorera hemodynamiken och med ledning härav ge vätska i.v., dobutamin, och ev. noradrenalin (initialt 0,05 μg/kg/min, ökas vid behov med 0,05 μg/kg/min var 10:e min.). Glukagon 10 mg vuxna (barn 50–150 μg/kg) i.v. under 2 min., ev följt av infusion och fosfodiesterashämmare (t.ex. amrinon) kan också prövas vid svårbehandlad myokarddepression Infusion av natrium

(-klorid eller -bikarbonat) vid breddökande QRS-komplex och arytmier. Eventuellt pacemaker. Vid cirkulationsstillestånd kan återupplivningsåtgärder under flera timmar vara befogat. Vid bronkospasm eventuellt terbutalin (via injektion eller inhalation). Symtomatisk terapi. Hemodialys kan vara indicerad vid svår förgiftning då annan terapi sviktar.

Farmakoterapeutisk grupp: Selektiva β₁-receptorblockerare, ATC-kod: C07AB03.

Atenolol är en beta₁-selektiv receptorblockerare, vilket innebär att atenolol påverkar hjärtats beta₁-receptorer i lägre doser än vad som krävs för att påverka beta₂-receptorer i perifera kärl och bronker. Selektiviteten minskar emellertid med ökande doser. Beta-receptorblockerare har negativ inotrop och kronotrop effekt.

Atenolol är ett racemat och S-enantiomeren är den aktiva formen. Atenolol saknar såväl beta-stimulerande som membranstimulerande effekt. Atenolol är en vattenlöslig beta-receptor-blockerare. Fördelningskoefficienten i buffrat n-oktanol/vatten vid pH 7,4 och 37°C är 0,015. Atenolol ansamlas därför i hjärnvävnad i mindre utsträckning än andra mer lipidlösliga beta- receptorblockerare.

Atenolol hämmar effekten av katekolaminer i samband med psykisk och fysisk belastning och ger lägre hjärtfrekvens, hjärtminutvolym och blodtryck. Behandling med atenolol ger ringa initial förhöjning av det perifera kärlmotståndet. Vid stresstillstånd med förhöjd frisättning av epinefrin (adrenalin) från binjurarna förhindrar atenolol inte den normala fysiologiska kärldilatationen. I terapeutiska doser har atenolol mindre kontraherande effekt på bronkial­muskulaturen än icke beta₁-selektiva beta-receptorblockerare. Denna egenskap möjliggör behandling av patienter med bronkialastma eller annan uttalad obstruktiv lungsjukdom med atenolol i kombination med beta₂-receptorstimulerare. Atenolol påverkar insulinfrisättning och kolhydratmetabolism i ringa utsträckning och den kardiovaskulära reaktionen vid hypoglykemi, t ex takykardi, påverkas i liten omfattning. Atenolol kan därför även ges till patienter med diabetes mellitus.

Vid hypertoni ger atenolol en uttalad blodtryckssänkning i såväl liggande som stående ställning. Ortostatiska reaktioner eller störningar av elektrolytbalansen förekommer ej.

Vid hypertonibehandling kan Tenormin vid behov kombineras med andra blodtryckssänkande medel, framför allt diuretika och perifera kärldilaterare.

Vid tidig intervention i samband med hjärtinfarkt ger atenolol smärtlindring samt minskad incidens av ventrikulära och supraventrikulära takyarytmier.

Den biologiska tillgängligheten av atenolol är ca 45 % med en 3-4-faldig interindividuell variation. Den biologiska tillgängligheten minskar med ca 20 % om atenolol intas samtidigt med föda, vilket dock saknar klinisk betydelse. Maximal plasmakoncentration uppnås efter

2-4 timmar, medan effekten på puls och blodtryck kvarstår minst 24 timmar. Plasmakoncent-rationen av atenolol ökar i allmänhet med patienternas ålder. Plasmaproteinbindningen för atenolol är ca 3 % och distributionsvolymen är 0,7 liter/kg. Atenolol metaboliseras endast i ringa utsträckning och utsöndras huvudsakligen i oförändrad form via njurarna. Endast ca

10 % utsöndras i form av metaboliter, varav ingen har vistas vara farmakologiskt aktiv hos människa. Halveringstiden för atenolol i plasma är 6-9 timmar och förlängd vid nedsatt njurfunktion. Halveringstiden påverkas ej av nedsatt leverfunktion.

Det finns inga prekliniska data av relevans för säkerhetsbedömningen utöver vad som redan beaktats i produktresumén.

Tungt magnesiumsubkarbonat, majsstärkelse, natriumlaurilsulfat, gelatin, magnesiumstearat, hypromellos, glycerol, titandioxid (E 171).

Ej relevant.

5 år.

Förvaras vid högst 25^oC. Förvaras i originalförpackningen. Ljuskänsligt och fuktkänsligt.

Blister (aluminium/PVC/PVDC)

- Tabletter 25 mg (30 st och 100 st)

Blister (aluminium/PVC)

- Tabletter 50 mg (30 st och 100 st)

- Tabletter 100 mg (30 st och 100 st)

Endosförpackning (alumininium/PVC/PVDC)

- Tabletter 25 mg (100 x 1)

- Tabletter 50 mg (100 x 1)

- Tabletter 100 mg (100 x 1)

Tablettburk (HDPE):

- Tabletter 25 mg (100 st)

- Tabletter 50 mg (100 st)

- Tabletter 100 mg (100 st)

Inga särskilda anvisningar.

Pfizer AB

191 90 Sollentuna

Tabletter 25 mg: 10908

Tabletter 50 mg: 9530

Tabletter 100 mg: 9306

Tabletter 25 mg: 1989-02-03/2010-07-01

Tabletter 50 mg: 1980-06-13/2010-07-01

Tabletter 100 mg: 1978-01-27/2010-07-01

2016-06-01