Produktresumé

Alendronat Unimedic 70 mg oral lösning

Varje 100 ml endosbehållare innehåller 70 mg alendronsyra (i form av 91,35 mg natriumalendronattrihydrat)

Hjälpämnen:

Varje dos (100 ml) innehåller 80 mg metylparahydroxibensoat (E218), 20 mg propylparahydroxibensoat (E216) och 6 mg para-orange (E110).

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.

Oral lösning.

Orangefärgad opalescent lösning.

Behandling av postmenopausal osteoporos.

Alendronat reducerar risken för kot- och höftfrakturer.

Dosering

Rekommenderad dosering är en enhetsdos på 70 mg (100 ml) en gång i veckan. Den optimala behandlingstiden med bisfosfonater mot osteoporos är inte fastställd. Behovet av fortsatt behandling bör utvärderas kontinuerligt baserat på en individuell nytta-risk bedömning för varje patient, i synnerhet efter en behandlingstid på 5 år eller mer.

Användning till äldre: I de kliniska studierna förelåg ingen åldersrelaterad skillnad i effekt- eller säkerhetsprofil för alendronat. Därför behövs ingen dosjustering för äldre patienter.

Användning vid nedsatt njurfunktion: Ingen dosjustering behövs för patienter med en glomerulär filtrationshastighet (GFR) över 35 ml/min. Alendronat rekommenderas inte till patienter med nedsatt njurfunktion med ett GFR under 35 ml/min; detta beroende på bristande erfarenhet.

Pediatrisk population: Alendronat rekommenderas inte för användning hos barn under 18 år på grund av otillräckliga data avseende på säkerhet och effekt vid tillstånd associerade med pediatrisk osteoporos (se även avsnitt 5.1).

Alendronat har inte studerats för behandling av glukokortikoidinducerad osteoporos.

Administreringssätt

För oral administrering.

För att möjliggöra tillräcklig absorption av alendronat

Alendronat Unimedic 70 mg oral lösningmåste tas minst 30 minuter före dagens första intag av föda, dryck eller läkemedel, tillsammans med enbart vanligt vatten. Det är sannolikt att andra drycker (inklusive mineralvatten), föda och vissa läkemedel reducerar absorptionen av alendronat (se avsnitt 4.5).

För att underlätta transporten till magsäcken och därmed minska risken för irritation/biverkningar lokalt och i esofagus (se avsnitt 4.4)

• Patienterna får inte ligga förrän efter det att de intagit den första födan för dagen, vilket skall vara minst 30 minuter efter det att de intagit lösningen.

• Patienterna får inte ligga ned förrän minst 30 minuter efter det att de intagit Alendronat Unimedic 70 mg oral lösning.

• Alendronat Unimedic 70 mg oral lösning får inte sväljas ned förrän efter det att man stigit upp för dagen, som en enstaka 100 ml-dos (hela innehållet i en flaska) följd av minst 30 ml vanligt vatten. Ytterligare vatten (vanligt) kan intas.

• Alendronat Unimedic 70 mg oral lösning får ej intas vid sänggåendet eller innan man stigit upp för dagen.

Patienterna skall behandlas med kalciumtillskott och D-vitamin om kostintaget är otillräckligt (se avsnitt 4.4).

• Esofagusanomalier och andra faktorer som fördröjer esofagustömningen, såsom striktur och akalasi

• Oförmåga att stå eller sitta upprätt i minst 30 minuter

• Överkänslighet mot alendronat eller mot något hjälpämne

• Hypokalcemi

• Patienter med svårigheter att svälja vätskor

• Patienter som löper risk för aspiration

• Se även 4.4 ”Varningar och försiktighet”.

Biverkningar i övre delen av magtarmkanalen

Alendronat Unimedic kan orsaka lokal irritation i slemhinnan i övre delen av magtarmkanalen. Eftersom det finns en risk för försämring av den underliggande sjukdomen, skall försiktighet iakttas när Alendronat Unimedic ges till patienter med aktiva besvär i övre magtarmkanalen, såsom dysfagi, esofagussjukdom, gastrit, duodenit, ulcus eller vid nyligen genomgången (under det senaste året) större gastrointestinal sjukdom såsom peptiskt sår eller aktiv gastrointestinal blödning, eller kirurgiskt ingrepp i övre magtarmkanalen av annat slag än pyloroplastik (se avsnitt 4.3). För patienter med känd Barretts esofagus bör förskrivaren bedöma nytta/riskbalansen för alendronat för den enskilda patienten.

Esofagusreaktioner (i vissa fall allvarliga som krävt sjukhusvård) såsom esofagit, esofagussår och esofaguserosioner, i sällsynta fall följda av esofagusstriktur, har rapporterats hos patienter som står på behandling med alendronat. Läkare måste därför vara uppmärksamma på varje tecken eller symtom på eventuell esofagusreaktion och patienterna skall instrueras att sätta ut alendronat och söka läkarvård om de utvecklar symtom på esofagusirritation, såsom dysfagi, sväljningssmärta, retrosternal smärta eller nytillkommen eller förvärrad halsbränna.

Risken för svåra esofageala biverkningar tycks vara högre hos patienter som inte tar alendronat på rätt sätt och/eller fortsätter ta alendronat efter det att de utvecklat symtom som tyder på esofagusirritation. Det är mycket viktigt att patienten får fullständiga doseringsanvisningar och förstår dem (se avsnitt 4.2 ”Dosering och administreringssätt”). Patienterna skall informeras om att risken för esofagusproblem kan öka om de inte följer dessa instruktioner.

Trots att ingen ökad risk har observerats i omfattande kliniska studier har det (efter marknadsintroduktion) förekommit sällsynta rapporter om ventrikel- och duodenalsår, varav några var svåra och med komplikationer.

Osteonekros i käken

Osteonekros i käken, vanligtvis i samband med tandextraktion och/eller lokal infektion (inklusive osteomyelit), har rapporterats hos cancerpatienter som behandlades med regimer som innefattar bisfosfonater, främst givet intravenöst. Många av dessa patienter stod även på behandling med kemoterapi och kortikosteroider. Osteonekros i käken har också rapporterats hos patienter med osteoporos som behandlades med orala bisfosfonater.

Följande riskfaktorer bör beaktas vid bedömning av en individs risk att utveckla osteonekros i käken:

• potensen av bisfosfonaten (högst för zoledronsyra), administreringsväg (se ovan) och kumulativ dos

• cancer, cytostatikabehandling, strålbehandling, kortikosteroider, rökning

• tidigare tandsjukdomar, dålig munhygien, parodontal sjukdom, invasiva tandingrepp och dåligt anpassad tandprotes

Tandundersökning med lämplig förebyggande tandvård bör övervägas innan behandling med bisfosfonater påbörjas hos patienter med dålig tandstatus.

Under behandlingen bör dessa patienter om möjligt undvika invasiv tandvård. För patienter som utvecklar osteonekros i käken under bisfosfonatbehandling kan dental kirurgi förvärra tillståndet. För patienter som behöver genomgå dentala ingrepp finns inga tillgängliga data som antyder huruvida utsättning av bisfosfonatbehandling skulle minska risken för osteonekros i käken.

Behandlande läkares kliniska bedömning bör styra behandlingsstrategin för varje enskild patient baserat på en individuell risk/nyttabedömning.

Vid bisfosfonatbehandling bör alla patienter uppmuntras att upprätthålla en god munhygien, genomgå regelbundna tandkontroller och rapportera eventuella orala symtom som dental rörlighet, smärta eller svullnad.

Osteonekros i hörselgången

Osteonekros i hörselgången har rapporterats vid användning av bisfosfonater främst i samband med långvarig terapi. Möjliga riskfaktorer för osteonekros i den yttre hörselgången är bland annat steroidanvändning och kemoterapi och/ eller lokala riskfaktorer såsom infektion eller trauma. Risken för osteonekros i den yttre hörselgången bör övervägas hos patienter som står på bisfosfonater och som uppvisar öronsymtom såsom kroniska öroninfektioner.

Muskuloskeletal smärta

Skelett-, led- och/eller muskelsmärta har rapporterats hos patienter som tar bisfosfonater. Enligt erfarenheten efter marknadsintroduktionen har dessa symtom i sällsynta fall varit svåra och/eller handikappande (se avsnitt 4.8). Tiden till symtomdebut varierade från en dag till flera månader efter behandlingsstart. De flesta patienter fick symtomlindring efter det att behandlingen avslutats. En undergrupp fick återfall i symtomen vid återinsättning av samma läkemedel eller en annan bisfosfonat.

Atypiska femurfrakturer

Atypiska subtrokantära och diafysära femurfrakturer har rapporterats vid behandling med bisfosfonater, främst hos patienter som behandlats under lång tid mot osteoporos. Dessa tvärgående eller korta, sneda frakturer kan inträffa var som helst längs femur, från strax under den mindre trokantern till strax ovanför epikondylerna.

Frakturerna inträffar efter minimalt eller inget trauma och en del patienter upplever smärta i lår eller ljumske, ofta förenat med röntgenologisk stressfraktur, veckor till månader före den kompletta femurfrakturen.

Frakturerna är ofta bilaterala, därför bör motsatt femur undersökas hos patienter som behandlats med bisfosfonater och som har ådragit sig en fraktur i femurskaftet. Dålig läkning av dessa frakturer har också rapporterats. Utsättning av bisfosfonatbehandling hos patienter med misstänkt atypisk femurfraktur bör övervägas i avvaktan på utvärdering av patienten och baseras på en individuell nytta-risk-bedömning.

Patienter som behandlas med bisfosfonater bör uppmanas att rapportera smärta i lår, höft eller ljumske och varje patient med sådana symptom bör utredas med frågeställningen inkomplett femurfraktur.

Hudreaktioner

Efter marknadsföring har det förekommit sällsynta rapporter på allvarliga hudreaktioner inklusive Stevens-Johnsons syndrom och toxisk epidermal nekrolys.

Glömd dos

Patienterna bör instrueras att de, om de glömmer en dos Alendronat 70 mg oral lösning,skall ta en enstaka endosbehållare (100 ml) på morgonen efter det att de kom att tänka på det. De skall inte ta två doser på samma dag utan återgå till att ta en endosbehållare en gång i veckan på den dag som var vald enligt det ursprungliga schemat.

Nedsatt njurfunktion

Alendronat rekommenderas inte till patienter med nedsatt njurfunktion som har en GFR under 35 ml/min (se avsnitt 4.2).

Skelett- och mineralmetabolism

Andra orsaker till osteoporos än östrogenbrist och åldrande bör beaktas.

Hypokalcemi måste åtgärdas innan behandling med alendronat sätts in (se avsnitt 4.3). Andra problem med mineralmetabolismen (såsom D-vitaminbrist och hypoparatyreoidism) skall också behandlas effektivt. Hos patienter med dessa tillstånd skall serumkalcium och symtom på hypokalcemi följas upp under behandlingen med Alendronat Unimedic.

På grund av de positiva effekterna av alendronat vad gäller ökning av benmineraliseringen, kan minskningar av serumkalcium och serumfosfat uppstå, särskilt hos patienter som tar glukokortikoider, hos vilka kalciumabsorptionen kan vara sämre. Dessa är vanligen små och asymtomatiska. Emellertid har det förekommit sällsynta rapporter om symtomgivande hypokalcemi, som ibland har varit svår och ofta uppträtt hos patienter med predisponerande tillstånd (t.ex. hypoparatyreoidism, D-vitaminbrist och kalciummalabsorption). Det är särskilt viktigt att försäkra sig om ett tillräckligt intag av kalcium och D-vitamin hos patienter som behandlas med glukokortikoider.

Hjälpämnen

Läkemedlet innehåller 0,15 volymprocent etanol (alkohol), d.v.s. upp till 115 mg per dos, vilket är ekvivalent med 3 ml öl eller 1,3 ml vin per dos. Detta är farligt för personer som lider av alkoholism. Detta skall beaktas för högriskgrupper såsom patienter med leversjukdom eller epilepsi.

Alendronat Unimedic 70 mg oral lösninginnehåller färgämnet para-orange (E110), metylparahydroxibensoat (E218) och propylparahydroxibensoat (E216), som kan orsaka allergiska reaktioner.

Vid samtidigt intag är det troligt att mat och dryck (inklusive mineralvatten), kalciumtillskott, antacida och vissa orala läkemedel påverkar absorptionen av alendronat. Patienterna måste därför vänta minst 30 minuter efter intag av alendronat innan de tar något annat oralt läkemedel (se avsnitt 4.2 och avsnitt 5.2).

Inga andra kliniskt signifikanta interaktioner med läkemedel förväntas. Ett antal patienter i de kliniska studierna fick östrogen (intravaginalt, transdermalt eller oralt) medan de stod på alendronat. Inga biverkningar som kunde tillskrivas kombinationsbehandlingen identifierades.

Eftersom användning av NSAID är kopplad till gastrointestinal irritation, skall försiktighet iakttas vid samtidig användning av alendronat.

Även om inga specifika interaktionsstudier har genomförts, har alendronat i de kliniska studierna använts samtidigt med ett brett spektrum av ofta ordinerade läkemedel utan evidens på kliniskt ogynnsamma interaktioner.

Graviditet

Det finns inga eller begränsad mängd data från behandling av gravida kvinnor med alendronat. Djurstudier har visat reproduktionstoxicitet. Alendronat givet till dräktiga råttor orsakade dystoki relaterad till hypokalcemi (se avsnitt 5.3).

Alendronat Unimedic 70 mg oral lösning ska inte användas under graviditet.

Amning

Det är inte känt om alendronat utsöndras i human bröstmjölk. Risken för nyfödda/spädbarn kan inte uteslutas. Alendronat ska inte användas av ammande kvinnor.

Fertilitet

Bisfosfonater inkorporeras i benmatrisen från vilken de gradvis utsöndras över en period av år. Mängden bisfosfonat som inkorporeras i ben hos vuxna och sålunda mängden som finns tillgänglig för utsöndring tillbaks i stora kretsloppet är direkt relaterad till dosen bisfosfonat och varaktigheten av användningen (se avsnitt 5.2). Det finns inga data avseende risken för foster hos människa. Det finns dock en teoretisk risk för fosterskador, främst på skelett, om en kvinna blir gravid efter avslutad bisfosfonatbehandling. Betydelsen av variabler, såsom tid mellan avslutad bisfosfonatbehandling till befruktning, typ av bisfosfonat som använts samt administreringsväg (intravenös jämfört med oral), för risken har inte studerats.

4.7 Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner

Alendronat har ingen eller försumbar direkt påverkan på förmågan att framföra fordon och använda maskiner. Emellertid kan vissa biverkningar som har rapporterats för alendronat påverka vissa patienters förmåga att framföra fordon eller använda maskiner. De individuella svaren på Alendronat Unimedic kan variera (se avsnitt 4.8).

4.8 Biverkningar

I en ettårig studie på postmenopausala kvinnor med osteoporos var de övergripande säkerhetsprofilerna för alendronat veckotabletter (n=519) och alendronsyra 10 mg dagligen (n=370) likvärdiga.

I två treåriga studier med praktiskt taget identisk design på postmenopausala kvinnor (alendronsyra 10 mg: n=196; placebo: n= 397) var de övergripande säkerhetsprofilerna för alendronsyra 10 mg dagligen och placebo likvärdiga.

Biverkningar som rapporterades av prövarna som möjligen, troligen eller definitivt läkemedelsrelaterade presenteras nedan om de förekom hos ≥1 % i någon av behandlingsgrupperna i ettårsstudien eller hos ≥1 % av patienterna som behandlades med alendronat 10 mg per dag, och med en incidens högre än hos patienter som behandlades med placebo, i treårsstudierna:

	Ettårsstudien		Treårsstudierna
	Alendronat veckotablett (n=519) %	Alendronsyra 10 mg dagligen (n=370) %	Alendronsyra 10 mg dagligen (n=196) %	Placebo (n=397) %
Magtarmkanalen
Buksmärta	3,7	3,0	6,6	4,8
Dyspepsi	2,7	2,2	3,6	3,5
Sura uppstötningar	1,9	2,4	2,0	4,3
Illamående	1,9	2,4	3,6	4,0
Bukdistension	1,0	1,4	1,0	0,8
Förstoppning	0,8	1,6	3,1	1,8
Diarré	0,6	0,5	3,1	1,8
Dysfagi	0,4	0,5	1,0	0,0
Flatulens	0,4	1,6	2,6	0,5
Gastrit	0,2	1,1	0,5	1,3
Ventrikelsår	0,0	1,1	0,0	0,0
Esofagussår	0,0	0,0	1,5	0,0
Muskuloskeletala rubbningar
Muskuloskeletal smärta (skelett-, muskel- eller ledsmärta)	2,9	3,2	4,1	2,5
Muskelkramp	0,2	1,1	0,0	1,0
Neurologiska
Huvudvärk	0,4	0,3	2,6	1,5

Följande biverkningar har också rapporterats i kliniska studier och/eller vid användning efter marknadsintroduktion:

Frekvenserna är definierade som: [Mycket vanliga (≥1/10), vanliga (≥1/100, <1/10), mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100), sällsynta (≥1/10 000, <1/1 000), mycket sällsynta (<1/10 000 inklusive enstaka fall)]

Immunsystemet:

Sällsynta: överkänslighetsreaktioner inklusive urtikaria och angioödem

Ämnesomsättning och näringstillstånd:

Sällsynta: symtomgivande hypokalcemi, ofta i samband med predisponerande tillstånd (se avsnitt 4.4).

Centrala och perifera nervsystemet:

Vanliga: huvudvärk, yrsel^†

Mindre vanliga: dysgeusi^†

Ögon:

Mindre vanliga: ögoninflammation (uveit, sklerit, episklerit)

Öron och balansorgan:

Vanliga: vertigo^†

Magtarmkanalen:

Vanliga: buksmärta, dyspepsi, förstoppning, diarré, flatulens, esofagussår*, dysfagi*, bukdistension, sura uppstötningar

Mindre vanliga: illamående, kräkningar, gastrit, esofagit*, esofaguserosioner*, melena^†

Sällsynta: esofagusstriktur*, orofaryngeal ulceration*, PUB (perforation, ulcus, blödning) i övre magtarmkanalen (se avsnitt 4.4)

Hud och subkutan vävnad:

Vanliga: alopeci^†, pruritus^†

Mindre vanliga: hudutslag, erytem

Sällsynta: hudutslag med fotosensitivitet, svåra hudreaktioner inklusive Stevens-Johnsons syndrom och toxisk epidermal nekrolys^‡

Muskuloskeletala systemet och bindväv

Mycket vanliga: muskuloskeletal smärta (skelett-, muskel- eller ledsmärta)^† (se avsnitt 4.4.)

Vanliga: ledsvullnad^†

Sällsynta: osteonekros i käken^‡har rapporterats hos patienter som behandlas med bisfosfonater. (Majoriteten av rapporterna hänför sig till cancerpatienter, men sådana fall har även rapporterats hos patienter som behandlades för osteoporos. Osteonekros i käken uppträder vanligtvis i samband med tandextraktion och/eller lokal infektion (inklusive osteomyelit). Cancerdiagnos, kemoterapi, strålbehandling, kortikosteroider och dålig munhygien anses också vara riskfaktorer; svåra muskuloskeletala smärtor (skelett-, muskel- eller ledsmärtor) (se avsnitt 4.4)).

Atypiska subtrokantära och diafysära femurfrakturer (bisfosfonat klassbiverkning)^⊥och stressfrakturer i det proximala femurskaftet (se avsnitt 4.4).

Mycket Sällsynta: Osteonekros i den yttre hörselgången (bisfosfonat klassbiverkan)

Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället:

Vanliga: asteni^†, perifert ödem^†

Mindre vanliga: övergående symtom som vid en akutfasreaktion (myalgi, sjukdomskänsla och i sällsynta fall feber) i typfallet i samband med behandlingsstart^†.

^† Frekvensen i kliniska studier var likvärdig i den aktiva kontrollgruppen respektive placebogruppen.

* Se avsnitt 4.2 och 4.4

^‡ Denna biverkning har rapporterats vid uppföljning efter marknadsintroduktionen. Frekvensen sällsynt beräknades från relevanta kliniska studier.

^┴ Rapporterade efter marknadsföring.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning via Läkemedelsverket, Box 26, SE-751 03 Uppsala. Webbplats: www.lakemedelsverket.se.

Symtom

Hypokalcemi, hypofosfatemi och biverkningar från övre magtarmkanalen, såsom orolig mage, halsbränna, esofagit, gastrit eller ulcus, kan uppstå vid oral överdosering.

Behandling

Det finns ingen specifik information om behandling av överdosering av alendronat. Mjölk eller antacida bör ges för att binda alendronatet. På grund av risken för esofagusirritation skall kräkning inte induceras och patienten skall stå eller sitta helt upprätt.

Farmakoterapeutisk grupp: Medel för behandling av skelettsjukdomar, bisfosfonater.

ATC-kod: M05B A04

Verkningsmekanism

Den aktiva substansen i Alendronat Unimedic, alendronat (i form av natriumalendronattrihydrat), är en bisfosfonat som hämmar osteoklasternas benresorption utan någon direkt effekt på benbildningen. Prekliniska studier har påvisat en preferens för lokalisering av alendronat till ställen där aktiv resorption sker. Osteoklasternas aktivitet hämmas, men rekryteringen och bindningen av osteoklaster påverkas inte. Det ben som bildas under behandling med alendronat har normal kvalitet.

Klinisk effekt och säkerhet

Behandling av postmenopausal osteoporos

Osteoporos definieras som en bentäthet i ryggrad eller höft 2,5 standardavvikelser under medelvärdet för en normal ung population, eller som en tidigare lågenergifraktur, oavsett bentäthet.

Den terapeutiska ekvivalensen av alendronsyra 70 mg en gång i veckan (n=519) och alendronsyra 10 mg dagligen (n=370) visades i en ettårig multicenterstudie på postmenopausala kvinnor med osteoporos. Medelökningen från baseline av bentätheten i ländryggraden efter ett år var 5,1 % (95 % konfidensintervall: 4,8; 5,4 %) i gruppen som fick 70 mg en gång i veckan och 5,4 % (95 % konfidensintervall: 5,0; 5,8 %) i gruppen som fick 10 mg dagligen. De genomsnittliga ökningarna av bentätheten i gruppen som fick 70 mg en gång i veckan respektive gruppen som fick 10 mg dagligen var 2,3 % respektive 2,9 % för lårbenshalsen och 2,9 % respektive 3,1 % för total höft. De två behandlingsgrupperna var också likvärdiga med avseende på bentäthetsökningar i andra delar av skelettet.

Effekterna av alendronat på benmassa och frakturincidens hos postmenopausala kvinnor undersöktes i två initiala effektstudier med identisk design (n=994) samt i studien Fracture Intervention Trial (FIT: n=6 459).

I de initiala effektstudierna var de genomsnittliga ökningarna av bentätheten (BMD) med alendronsyra 10 mg/dag jämfört med placebo efter tre år 8,8 %, 5,9 % respektive 7,8 %, för ryggrad, lårbenshals respektive trokanter. Bentätheten för hela kroppen ökade också signifikant. Hos de patienter som behandlades med alendronsyra minskade andelen patienter som fick en eller flera kotfrakturer med 48 % jämfört med placebo (alendronsyra 3,2 % jämfört med placebo 6,2 %).

I den tvååriga fortsättningsstudien till dessa studier fortsatte bentätheten i ryggrad och trokanter att öka och bentätheten i lårbenshals och hela kroppen bibehölls.

FIT-studien bestod av två placebokontrollerade studier där alendronsyra gavs dagligen (5 mg dagligen i två år och 10 mg dagligen i ytterligare antingen ett eller två år):

• FIT 1: En treårig studie med 2 027 patienter som hade minst en kot(kompressions)fraktur vid baseline. I denna studie reducerade alendronat dagligen incidensen av ≥ 1 ny kotfraktur med 47 % (alendronat 7,9 % jämfört med placebo 15,0 %). Dessutom konstaterades en statistiskt signifikant minskning av incidensen av höftfrakturer (1,1 % jämfört med 2,2 %, en minskning med 51 %).

• FIT 2: En fyraårig studie av 4 432 patienter med låg benmassa men utan någon kotfraktur vid baseline. I denna studie sågs en signifikant skillnad vid en analys av undergruppen osteoporotiska kvinnor (37 % av den globala populationen som uppfyller ovanstående definition av osteoporos) med avseende på incidensen av höftfrakturer (alendronat 1,0 % jämfört med placebo 2,2 %, en minskning med 56 %) och på incidensen av ≥ 1 kotfraktur (2,9 % jämfört med 5,8 %, en minskning med 50 %).

Laboratoriefynd

I de kliniska studierna sågs asymtomatiska lätta och övergående sänkningar av serumkalcium och serumfosfat hos cirka 18 % respektive 10 % av patienterna som tog alendronsyra 10 mg/dag jämfört med cirka 12 % respektive 3 % av dem som tog placebo. Dock var incidensen av minskningar i serumkalcium till <8,0 mg/dl (2,0 mmol/l) och serumfosfat till 2,0 mg/dl (0,65 mmol/l) likvärdig i de båda behandlingsgrupperna.

Pediatrisk population

Alendronat har studerats hos ett litet antal patienter under 18 års ålder med osteogenesis imperfecta. Resultaten är otillräckliga för att stödja användning av alendronat hos barn med osteogenesis imperfecta.

Absorption

Jämfört med en intravenös referensdos var den genomsnittliga orala biotillgängligheten för alendronat hos kvinnor 0,64 % för doser på 5–70 mg givna efter en natts fasta och två timmar före en standardiserad frukost. Biotillgängligheten minskade på liknande sätt till uppskattade värden på 0,46 % respektive 0,39 % när alendronat gavs en timme eller en halv timme före en standardiserad frukost. I osteoporosstudier var alendronat effektivt när det gavs minst 30 minuter före den första födan eller drycken för dagen.

Biotillgängligheten var försumbar om alendronat gavs antingen tillsammans med eller upp till två timmar efter en standardiserad frukost. Samtidig administrering av alendronat och kaffe eller apelsinjuice minskade biotillgängligheten med cirka 60 %.

Hos friska försökspersoner gav inte oralt prednisolon (20 mg tre gånger dagligen i fem dagar) någon kliniskt meningsfull förändring av den orala biotillgängligheten av alendronat (en medelökning på 20–44 %).

Distribution

Studier på råttor visar att alendronat transient distribueras till mjukdelar efter intravenös administrering av 1 mg/kg men sedan snabbt omdistribueras till skelettet eller utsöndras i urinen. Den genomsnittliga distributionsvolymen vid steady state, exklusive benväv, är minst 28 liter hos människa.

Koncentrationerna av läkemedlet i plasma efter terapeutiska orala doser är för låga för analytisk detektion (<5 ng/ml). Proteinbindningen i human plasma är cirka 78 %.

Biotransformation

Det finns inga belägg för att alendronat metaboliseras hos djur eller människa.

Elimination

Efter en intravenös engångsdos av [¹⁴C]alendronat utsöndrades cirka 50 % av radioaktiviteten i urinen inom 72 timmar och lite eller ingen radioaktivitet återfanns i faeces. Efter en intravenös engångsdos om 10 mg var njurclearance av alendronat 71 ml/min och systemisk clearance översteg inte 200 ml/min. Plasmakoncentrationerna sjönk med mer än 95 % inom sex timmar efter intravenös administrering. Den terminala halveringstiden hos människa uppskattas överstiga tio år, vilket avspeglar frisättningen av alendronat från skelettet.

Alendronat utsöndras inte via syra-bas-transportsystemen i njurarna hos råttor och förväntas därför inte påverka utsöndringen av andra läkemedel via dessa system hos människa.

Nedsatt njurfunktion

Prekliniska studier visar att det läkemedel som inte avsätts i benväv snabbt utsöndras i urinen. Hos djur kunde inga tecken på mättnad av benupptaget ses efter kronisk dosering med kumulativa intravenösa doser upp till 35 mg/kg. Även om klinisk information saknas är det sannolikt att eliminationen av alendronat via njuren, liksom hos djur, minskar hos patienter med nedsatt njurfunktion. Därför kan en något högre ackumulering av alendronat i ben förväntas hos patienter med nedsatt njurfunktion (se avsnitt 4.2, ”Dosering och administreringssätt”).

Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, allmäntoxicitet, gentoxicitet och karcinogenicitet visade inte några särskilda risker för människa. Studier på råttor har visat att behandling med alendronat under dräktighet var förenad med dystoki hos honor under partus, vilken var relaterad till hypokalcemi. I studier uppvisade råttor som fick höga doser en ökad incidens av ofullständig förbening hos foster. Relevansen för människa är okänd.

Xantangummi (E415)

Natriumcyklamat (E952)

Sukralos (E955)

Para-orange (E110)

Metylparahydroxibensoat (E218)

Propylparahydroxibensoat (E216)

Apelsinarom som innehåller etanol och butylerad hydroxianisol

Renat vatten

Ej relevant.

2 år.

Förvaras vid högst 25 ºC

Flaska av genomskinlig polyetentereftalat (PET) med manipuleringssäker försegling, försedd med en skyddsfilm av lågdensitetspolyeten i förpackningsstorlekarna 1, 2, 4 och 12 flaskor. Varje flaska innehåller 100 ml lösning.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Endast för engångsbruk.

Inga särskilda anvisningar för destruktion

Unimedic AB

Box 91

864 21 Matfors

42501

2010-12-16/2014-10-01

2016-10-31