iMeds.se

Allopurinol Teva

PRODUKTRESUMÉ


1. LÄKEMEDLETS NAMN


Allopurinol Teva 100 mg tabletter

Allopurinol Teva 300 mg tabletter


2. KVALITATIV OCH KVANTITATIV SAMMANSÄTTNING


Varje Allopurinol Teva tablett innehåller 100 eller 300 mg allopurinol.


Hjälpämne(n) med känd effekt:

Varje 100 mg tablett innehåller laktosmonohydrat, motsvarande 57 mg laktos.

Varje 300 mg tablett innehåller laktosmonohydrat, motsvarande 171 mg laktos.


För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.


3. LÄKEMEDELSFORM


Tablett.

100 mg: Vita, runda bikonvexa tabletter med 4K1 inpräglat på ena sidan, släta på den andra sidan.

300 mg: Vita, runda bikonvexa tabletter med 2K1 inpräglat på ena sidan, släta på den andra sidan.


4. KLINISKA UPPGIFTER


4.1 Terapeutiska indikationer


Allopurinol är avsett för vuxna, barn och ungdomar

Vuxna


Barn och ungdomar


4.2 Dosering och administreringssätt


Dosering

Oral användning.


Vuxna:

2‑10 mg/kg kroppsvikt/dag eller 100‑200 mg dagligen vid milda besvär, 300‑600 mg dagligen vid måttliga besvär, eller 700‑900 mg dagligen vid allvarliga besvär. Allopurinol Teva bör introduceras i låga doser, t.ex. 100 mg/dag för att minska risken för biverkningar och dosen bör endast ökas om serum-urat-responsen inte är tillräcklig. Extra försiktighet bör iakttas om njurfunktionen är nedsatt (se Doseringsrekommendationer vid njursjukdom).


Pediatrisk population (upp till 15 år):

10‑20 mg/kg kroppsvikt/dag upp till maximalt 400 mg dagligen, gett som 3 delade doser.

Användning hos barn är sällan indicerat förutom vid elakartade tillstånd, särskilt vid leukemi och vissa enzymsjukdomar, t.ex. Lesch-Nyhans syndrom.


Äldre:

Inga särskilda doseringsrekommendationer, den lägsta dosen som ger tillräcklig uratreduktion bör användas. Se doseringsråd underDoseringsrekommendationer vid njursjukdom (se även avsnitt 4.4).


Doseringsrekommendationer vid njursjukdomar:

Allopurinol och dess metaboliter utsöndras via njurarna; därför kan nedsatt njurfunktion leda till retention av läkemedlet och/eller dess metaboliter. Som en konsekvens kan halveringstiden i plasma bli förlängd. Följande schema kan användas som riktlinje för dosjusteringar vid nedsatt njurfunktion:


Kreatinin-clearance Dosering

>20 ml/min normal dos

10‑20 ml/min 100‑200 mg/dag

<10 ml/min 100 mg/dag eller längre dosintervall


Noggrant övervägande bör göras vid nedsatt njurfunktion. Behandling bör initieras med en maximal dos på 100 mg/dag och dosen bör endast ökas om graden av serum- och/eller urinrespons är otillfredsställande. Vid allvarlig njurinsufficiens rekommenderas en dos på mindre än 100 mg/dag eller singeldoser om 100 mg med längre tidsintervall än en dag.


Om övervakning av plasmaoxipurinol-koncentrationen finns tillgänglig bör dosen justeras för att hålla plasma-oxipurinol-nivåerna under 100 mikromol/l (15,2 mikrogram/ml).


Dosrekommendationer vid dialys:

Allopurinol och dess metaboliter avlägsnas vid dialys. Om dialys behövs 2 till 3 gånger/vecka bör ett alternativt doseringsschema övervägas, där 300‑400 mg allopurinol ges direkt efter varje dialys, utan någon dos däremellan.


Dosering vid nedsatt leverfunktion:

Reducerade doser bör användas hos patienter med nedsatt leverfunktion. Periodiskt återkommande tester av leverfunktionen rekommenderas under den tidiga behandlingen.


Behandling av tillstånd med hög uratomsättning, t.ex. neoplasi, Lesch-Nyhans syndrom:

Existerande hyperurikemi och/eller hyperurikosuri bör korrigeras med allopurinol före påbörjad cytotoxisk behandling. Det är viktigt att säkerställa en adekvat hydrering för att upprätthålla optimal diures samt att alkalisera urinen för att öka lösligheten av urat/urinsyra i urinen. Allopurinoldosen bör vara i det lägre intervallet.


Om njurfunktionen har äventyrats av uratnefropati eller annan patologi bör rekommendationerna i Doseringsrekommendationer vid njursjukdom följas.


Dessa åtgärder kan reducera risken för utfällning av xantin och/eller oxipurinol som komplicerar den kliniska situationen (se avsnitt 4.5 och 4.8).


Råd för övervakning: Doseringen bör justeras med lämpliga intervall genom kontroll av urat-koncentrationerna i serum och urat/urinsyra-nivåerna i urin.


Administreringssätt

Allopurinol Teva kan tas oralt en gång om dagen. För att öka den gastrointestinala toleransen bör det tas efter en måltid. Om den dagliga dosen överstiger 300 mg och gastrointestinal intolerans är uppenbar kan det vara lämpligt med en uppdelad dosering.


4.3 Kontraindikationer


Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.


4.4 Varningar och försiktighet


Akut giktanfall: Behandling med Allopurinol Teva bör inte påbörjas förrän ett akut giktanfall helt avtagit, eftersom fler anfall kan utlösas.

Liksom med urikosuriska läkemedel, kan ett akut anfall av giktartrit utlösas under den tidiga behandlingen med allopurinol. Därför rekommenderas profylax med ett passande anti-inflammatoriskt läkemedel eller kolkicin under åtminstone en månad. Litteraturen bör konsulteras för detaljer om lämplig dosering samt varningar och försiktighet.

Om akuta anfall uppkommer hos patienter som får allopurinol bör behandlingen fortsätta med samma dosering samtidigt som den akuta attacken behandlas med ett passande anti-inflammatoriskt läkemedel.


Allopurinol Teva bör inte förskrivas till patienter som behandlas med azatioprin eller 6‑merkaptopurin om inte dosen av dessa läkemedel reduceras till en fjärdedel av den tidigare förskrivna dosen (se avsnitt 4.5).


Allopurinol Teva bör omedelbart sättas ut om ett hudutslag eller annat tecken på känslighet uppkommer.


Nedsatt lever- eller njurfunktion

Reducerade doser bör användas hos patienter med nedsatt lever- eller njurfunktion (se avsnitt 4.2). Patienter som behandlas för hypertension eller hjärtinsufficiens, t.ex. med diuretika eller ACE‑hämmare, kan ha en viss samtidig nedsatt njurfunktion och allopurinol bör användas med försiktighet i denna grupp.


Asymtomatisk hyperurikemi i sig anses generellt inte vara någon indikation för användning av allopurinol. Tillståndet kan korrigeras med hjälp av modifiering av diet och vätska samt hantering av den underliggande orsaken.


Xantin-ansamling: Vid tillstånd där urat bildas med kraftigt ökad hastighet (t.ex. elakartad sjukdom och dess behandling, Lesch-Nyhans syndrom) kan den absoluta koncentrationen av xantin i urinen i sällsynta fall stiga tillräckligt för att orsaka ansamling i urinvägarna. Denna risk kan minimeras genom adekvat hydrering för att uppnå optimal utspädning av urinen.


Impaktion av uratstenar: Lämplig behandling med allopurinol leder till att stora uratstenar löses upp vilket indirekt kan leda till impaktion i urinledaren.


Vid behandling av njurgikt och urinsyrastenar bör volymen producerad urin vara minst 2 l per dag och pH i urinen bör hållas i intervallet 6,4‑6,8.


Överkänslighetssyndrom, Stevens-Johnsons syndrom (SJS) och toxisk epidermal nekrolys (TEN): Överkänslighetsreaktioner mot allopurinol kan visa sig på många olika sätt, t.ex. som makulopapulöst exantem, överkänslighetssyndrom och SJS/TEN. Dessa reaktioner är kliniska diagnoser och deras kliniska uttryck ska ligga till grund för behandlingsbeslut. Om sådana reaktioner uppkommer, ska behandlingen med allopurinol omedelbart avbrytas. Allopurinol ska inte återinsättas hos patienter med överkänslighetssyndrom och SJS/TEN. Kortikosteroider kan vara av värde vid behandling av överkänslighetsreaktioner med hudsymtom (se avsnitt 4.8 Biverkningar: Immunsystemet och Hud och subkutan vävnad).


Kroniskt nedsatt njurfunktion

Patienter med kroniskt nedsatt njurfunktion kan löpa större risk att utveckla överkänslighetsreaktioner, inklusive SJS/TEN, i samband med användning av allopurinol. Skärpt vaksamhet ska iakttas för tecken på överkänslighetssyndrom eller SJS/TEN och patienten ska informeras om vikten av att omedelbart och permanent avsluta behandlingen vid första tecknet på sådana symtom (se avsnitt 4.8).


HLA-B*5801-allelen: HLA-B*5801-allelen har visats ha samband med risk för utveckling av allopurinolrelaterade överkänslighetssyndrom och SJS/TEN. Förekomsten av HLA-B*5801-allelen varierar kraftigt mellan olika etniska grupper: upp till 20 % i den hankinesiska befolkningen, ca 12 % i den koreanska befolkningen och 1-2 % bland individer med japanskt eller europeiskt ursprung. Användning av genotypning som screeningmetod vid beslut om behandling med allopurinol är dock inte etablerad praxis. Om det är känt att patienten är bärare av HLA-B*5801 kan behandling med allopurinol övervägas om fördelarna anses vara större än riskerna. Skärpt vaksamhet ska iakttas för tecken på överkänslighetssyndrom eller SJS/TEN och patienten ska informeras om vikten av att avbryta behandlingen vid första tecknet på sådana symtom (se avsnitt 4.8).


Laktorintolerans: Allopurinol Teva innehåller laktos och ska därför inte ges till patienter med sällsynta ärftliga problem såsom galaktosintolerans, Lapp-laktasbrist eller glukos-galaktos malabsorption.


4.5 Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner


6‑merkaptopurin och azatioprin: Vid samtidig administrering med allopurinol bör dosen av 6‑merkaptopurin eller azatioprin reduceras till 25 % av den vanliga dosen. Allopurinol hämmar xantinoxidas och motverkar den metabola inaktiveringen av azatioprin och 6‑merkaptopurin. Serumkoncentrationerna av dessa läkemedel kan uppnå toxiska nivåer om inte dosen reduceras.


Vidarabin (adeninarabinosid): Det har visats att vidarabins halveringstid i plasma ökar i närvaro av allopurinol. Vid samtidig användning av de två substanserna krävs extra vaksamhet för att känna igen förstärkta toxiska effekter.


Salicylater och urikosuriska läkemedel: Oxipurinol, allopurinols huvudsakliga metabolit som i sig själv är terapeutiskt aktiv, utsöndras via njurarna på liknande sätt som urat. Följaktligen kan läkemedel med urikosurisk aktivitet, såsom probenecid eller stora doser av salicylat, påskynda utsöndringen av oxipurinol. Detta kan minska allopurinols terapeutiska aktivitet, men betydelsen av detta bör utvärderas i varje enskilt fall.


Klorpropamid: Om allopurinol ges samtidigt som klorpropamid då njurfunktionen är försämrad kan det finnas en ökad risk för förlängd hypoglykemisk aktivitet p.g.a. att allopurinol och klorpropamid kan konkurrera om utsöndringen i njurtubuli.


Antikoagulantia av kumarintyp: Det har förekommit enstaka rapporter om ökad effekt av warfarin och andra antikoagulantia av kumarintyp vid samtidig administrering som allopurinol. Patienter som behandlas med antikoagulantia bör därför övervakas noga.


Fenytoin: Allopurinol kan hämma oxidation av fenytoin i levern, men den kliniska betydelsen av detta har inte fastställts.


Teofyllin: Hämmad metabolism av teofyllin har rapporterats. Interaktionsmekanismen kan förklaras med att xantinoxidas är involverat i biotransformationen av teofyllin hos människor. Teofyllin-nivåerna bör övervakas hos patienter som påbörjar eller ökar behandling med allopurinol.


Ampicillin/amoxicillin: En ökad frekvens av hudutslag har rapporterats hos patienter som fått ampicillin eller amoxicillin samtidigt som allopurinol, jämfört med patienter som inte fått båda läkemedlen. Orsaken till det rapporterade sambandet har inte fastställts. Ett alternativ till ampicillin eller amoxicillin rekommenderas dock hos patienter som får allopurinol, i de fall ett sådant finns tillgängligt.


Cyklofosfamid, doxorubicin, bleomycin, prokarbazin, mekloretamin: Förstärkt benmärgssuppression orsakad av cyklofosfamid och andra cytotoxiska läkemedel har rapporterats hos patienter med neoplastisk sjukdom (förutom leukemi) i närvaro av allopurinol. I en välkontrollerad studie med patienter som behandlades med cyklofosfamid, doxorubicin, bleomycin, prokarbazin och/eller mekloretamin (klormetinhydroklorid) verkade allopurinol emellertid inte öka den toxiska reaktionen av dessa cytotoxiska läkemedel.


Ciklosporin: Rapporter antyder att plasmakoncentrationen av ciklosporin kan öka vid samtidig behandling med allopurinol. Möjligheten till ökad ciklosporin-toxicitet bör beaktas om substanserna ges samtidigt.


Didanosin: Hos friska frivilliga försökspersoner och hos patienter med HIV som fått didanosin nästan fördubblades värdena för Cmax och AUC vid samtidig behandling med allopurinol (300 mg dagligen), utan att påverka den terminala halveringstiden. Samtidig administrering av dessa två läkemedel rekommenderas generellt inte. Om samtidig användning är oundviklig kan didanosin-dosen behöva sänkas och patienterna bör övervakas noga.


Kaptopril: Risken för hudreaktioner kan öka vid samtidig administrering av allopurinol och kaptopril, särskilt vid fall av kronisk njursvikt.


4.6 Fertilitet, graviditet och amning


Graviditet

Det finns otillräcklig mängd data angående säkerheten hos allopurinol vid gravitet hos människa. Djurstudier av reproduktionstoxicitet har visat motstridiga resultat (se avsnitt 5.3).


Allopurinol bör endast användas under graviditet om det inte finns något säkrare alternativ och när sjukdomen i sig innebär en risk för mamman eller barnet.


Amning

Rapporter antyder att allopurinol och oxipurinol utsöndras i human bröstmjölk. Koncentrationer på 1,4 mg/l allopurinol och 53,7 mg/l oxipurinol har påvisats hos kvinnor som tagit 300 mg allopurinol/dag. Det finns dock inga data angående effekterna av allopurinol eller dess metaboliter på det ammade barnet.


Ett beslut måste fattas om huruvida man bör avbryta amningen eller avbryta/avstå från allopurinol-behandlingen, där hänsyn bör tas till fördelarna med amning för barnet och fördelarna med behandlingen för kvinnan.


4.7 Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner


Eftersom biverkningar såsom yrsel, somnolens och ataxi har rapporterats hos patienter som fått allopurinol bör patienterna iaktta försiktighet när det gäller att framföra fordon, använda maskiner och deltaga i farliga aktiviteter, tills de är säkra på att allopurinol inte påverkar förmågan negativt.


4.8 Biverkningar


För detta preparat saknas modern klinisk dokumentation som kan tjäna som underlag för säker bedömning av biverkningsfrekvenser. Incidensen av biverkningar kan variera beroende på dos och även beroende på kombinationer med andra läkemedel.


Frekvenskategorierna för de olika biverkningarna nedan är uppskattningar: för de flesta reaktionerna finns inte tillräckliga kliniska data för att kunna beräkna incidensen. Biverkningar som identifierats efter marknadsinförandet bedömdes vara sällsynta eller mycket sällsynta. Biverkningsfrekvenserna klassificeras enligt följande:


Mycket vanliga (≥10)

Vanliga (≥1/100, <1/10)

Mindre vanliga (≥1/1000, <1/100)

Sällsynta (≥1/10 000, <1/1000)

Mycket sällsynta (<1/10 000)

Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)


Incidensen av biverkningar är högre vid njur- och/eller leversjukdom.


Infektioner och infestationer

Mycket sällsynta: furunkel


Blodet och lymfsystemet

Mycket sällsynta: agranulocytos, granulocytos, aplastisk anemi, trombocytopeni, leukopeni, leukocytos, eosinofili och erytroblastopeni

I sällsynta fall har det förekommit rapporter om trombocytopeni, agranulocytos och aplastisk anemi, särskilt hos individer med försämrad njur- och/eller leverfunktion, vilket ökar behovet av särskild uppmärksamhet på denna patientgrupp.


Immunsystemet

Mindre vanliga: överkänslighetsreaktioner

Mycket sällsynta: angioimmunoblastisk lymfadenopati

Allvarliga överkänslighetsreaktioner, inklusive hudreaktioner associerade med exfoliationer, feber, lymfadenopati, artralgi och/eller eosinofili inklusive Stevens-Johnsons syndrom och toxisk epidermal nekrolys uppkommer sällan (se Hud och subkutan vävnad). Associerad vaskulit och vävnadssvar kan ta sig i uttryck på olika sätt som inkluderar hepatit, nedsatt njurfunktion, akut kolangit, xantinstenar och i mycket sällsynta fall krampanfall.

Mycket sällsynta fall av anafylaktisk chock har rapporterats. Om sådana reaktioner uppkommer, vilket kan ske när som helst under behandlingen, ska allopurinol‑behandlingen avslutas omedelbart och permanent.

Kortikosteroider kan ha en positiv inverkan vid behandling av överkänslighetsreaktioner i huden. Generella överkänslighetsreaktioner har främst förekommit i samband med njur- och/eller leversjukdomar, i synnerhet när utgången varit dödlig.

Mycket sällsynta fall av angioimmunoblastisk lymfodenopati har beskrivits efter biopsi av en generell lymfodenopati. Detta tycks vara övergående vid utsättning av allopurinol.


En fördröjd överkänslighetsreaktion som drabbar flera organ (överkänslighetssyndrom) med feber, utslag, vaskulit, lymfadenopati, pseudolymfom, artralgi, leukopeni, eosinofili, hepatosplenomegali, onormala svar på leverfunktionstest och intrahepatiska gallgångar som förstörs och försvinner (”vanishing bile duct syndrome”) kan förekomma i olika kombinationer. Andra organ kan också påverkas (t.ex. lever, lungor, njurar, pankreas, myokardiet och kolon). Om dessa reaktioner uppstår, vilket kan ske när som helst under behandlingen, ska behandlingen med allopurinol avbrytas omedelbart och permanent. De generaliserade överkänslighetsreaktioner som förekommit har oftast setts i samband med njur- och/eller leversjukdom, i synnerhet då utgången varit dödlig.


Metabolism och nutrition

Mycket sällsynta: diabetes mellitus, hyperlipidemi


Psykiska störningar

Mycket sällsynta: depression


Centrala och perifera nervsystemet

Mycket sällsynta: koma, paralys, ataxi, neuropati, parestesi, somnolens, huvudvärk, smakförändring


Ögon

Mycket sällsynta: katarakt, synstörningar, makulaförändringar


Öron och balansorgan

Mycket sällsynta: yrsel


Hjärtat

Mycket sällsynta: angina, bradykardi


Blodkärl

Mycket sällsynta: hypertoni


Magtarmkanalen

Mindre vanliga: kräkningar, illamående, diarré

Mycket sällsynta: återkommande hematemes, steatorré, stomatit, förändrad avföringsvana

I tidiga kliniska studier rapporterades illamående och kräkningar. För att öka den gastrointestinala toleransen bör allopurinol intas efter en måltid.


Lever och gallvägar

Mindre vanliga: asymtomatisk ökning av leverfunktionstester

Sällsynta: hepatit (inklusive hepatisk nekros och granulomatös hepatit)

Leverdysfunktion har rapporterats utan uppenbara tecken på generell överkänslighet.


Hud och subkutan vävnad

Vanliga: hudutslag

Sällsynta: Steven-Johnsons syndrom (SJS)/Toxisk epidermal nekrolys (TEN)

Mycket sällsynta: angioödem, huderuption, alopeci, missfärgat hår

Hudreaktioner är den vanligste biverkningen och kan uppkomma när som helst under behandlingen. De kan vara kliande, makulopapulära, ibland fjällande, ibland purpurfärgade och i sällsynta fall exfoliativa. Allopurinol Teva‑behandlingen bör avbrytas omedelbartom sådana reaktioner uppkommer. Efter återhämtning från milda reaktioner kan Allopurinol Teva återintroduceras i en låg dos (t. ex. 50 mg/dag) som gradvis ökas. Om hudutslagen återkommer bör behandlingen med Allopurinol Teva

avbrytas permanent eftersom allvarligare överkänslighetsreaktioner kan uppkomma (se Immunsystemet).

Diagnosen SJS/TEN är basen för behandlingsbeslut. Om sådana reaktioner uppstår ska behandlingen med allopurinol omedelbart och permanent avslutas.

Förekomst av angioödem har rapporterats, med eller utan tecken och symtom på en mer generell överkänslighetsreaktion.


Muskuloskeletala systemet och bindväv

Mycket sällsynta: muskelsmärta


Njurar och urinvägar

Sällsynta: urolitiasis

Mycket sällsynta: hematuri, uremi


Reproduktionsorgan och bröstkörtel

Mycket sällsynta: manlig infertilitet, erektil dysfunktion, gynekomasti


Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället

Mycket sällsynta: ödem, allmän sjukdomskänsla, asteni, feber

Förekomst av feber har rapporterats, med eller utan tecken och symtom på en mer generell överkänslighetsreaktion mot allopurinol (se Immunsystemet).


Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det

gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och

sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till (se detaljer

nedan).

Läkemedelsverket

Box 26

751 03 Uppsala

www.lakemedelsverket.se


4.9 Överdosering


Intag av upp till 22,5 g allopurinol har rapporterats utan biverkningar. Tecken och symtom inkluderande illamående, kräkningar, diarré och yrsel har rapporterats hos en patient som intagit 20 g allopurinol. Patienten återhämtade sig efter allmänna understödjande åtgärder. Kraftig absorption av allopurinol kan orsaka en betydande hämning av xantinoxidas-aktiviteten, vilket inte bör leda till några biverkningar såvida inte annan samtidig medicinering påverkas. Detta gäller särskilt för 6‑merkaptopurin och/eller azatioprin. Hydrering som är tillräcklig för att bibehålla en optimal diures, underlättar exkretionen av allopurinol och dess metaboliter. Om det anses nödvändigt kan hemodialys användas.


5. FARMAKOLOGISKA EGENSKAPER


5.1 Farmakodynamiska egenskaper


Farmakoterapeutisk grupp: Medel som hämmar produktionen av urinsyra

ATC-kod: M04A A01


Verkningsmekanism

Allopurinol är en xantinoxidas-hämmare. Allopurinol och dess huvudsakliga metabolit oxipurinol sänker nivåerna av urinsyra i plasma och urin genom att hämma xantinoxidas, enzymet som katalyserar oxidationen av hypoxantin till xantin och xantin till urinsyra. Förutom att hämma purinkatabolismen hos vissa men inte alla patienter med hyperurikemi, hämmas den biosyntetiska nyproduktionen av puriner via en feedback-hämning av hypoxantinguanin‑fosforibosyltransferas. Andra metaboliter av allopurinol inkluderar allopurinol-ribosid och oxipurinol‑7‑ribodsid.


5.2 Farmakokinetiska egenskaper


Absorption

Allopurinol är aktivt när det ges oralt och absorberas snabbt från den övre magtarmkanalen. I studier har allopurinol detekterats i blodet 30‑60 minuter efter dosering. Den uppskattade biotillgängligheten varierar från 67‑90 %. Maximala plasmanivåer av allopurinol uppnås i allmänhet efter ungefär 1,5 timmar efter oral administrering av allopurinol, men faller snabbt och är knappt detekterbara efter 6 timmar. Maximala nivåer av oxipurinol uppnås i allmänhet 3‑5 timmar efter oral administrering av allopurinol och är mycket mer bestående.


Distribution

Allopurinol binder obetydligt till plasmaproteiner och därför förmodas inte variationer i proteinbindning förändra clearance signifikant. Distributionsvolymen av allopurinol är ca 1,6 l/kg, vilket pekar på ett relativt omfattande upptag i vävnaderna. Vävnadskoncentrationerna av allopurinol har inte rapporterats för människa, men det är troligt att allopurinol och oxipurinol förekommer i högst koncentrationer i levern och tarmslemhinnan, där xantinoxidas-aktiviteten är hög.

Oxipurinol är en mindre potent hämmare av xantinoxidas än allopurinol men oxipurinols halveringstid i plasma är mycket längre. Den uppskattade halveringstiden är mellan 13 och 30 timmar hos människa. Därför bibehålls den effektiva hämningen av xantinoxidas under en 24‑timmarsperiod vid en daglig singeldos av Allopurinol Teva. Patienter med normal njurfunktion kommer gradvis att ackumulera oxipurinol till dess att en steady-state uppnås för plasmakoncentration av oxipurinol. Dessa patienter, som tar 300 mg allopurinol om dagen kommer normalt sett ha en plasmakoncentration av allopurinol på 5‑10 mg/l.


Metabolism

Ungefär 20 % av intaget allopurinol utsöndras via feces på 42‑78 timmar. Eliminering av allopurinol sker främst via metabolisk konversion till oxipurinol med hjälp av xantinoxidas och aldehydoxidas, och mindre än 10 % av den oförändrade substansen utsöndras i urinen. Allopurinol har en halveringstid i plasma på ca 1‑2 timmar.


Eliminering

Oxipurinol elimineras oförändrat i urinen men har en lång halveringstid i eliminationsfasen eftersom det genomgår en tubulär återabsorption. Rapporterade värden för halveringstiden i eliminationsfasen sträcker sig mellan 13,6 timmar till 29 timmar. De stora skillnaderna i dessa värden kan förklaras av variationer i studiedesign och/eller kreatininclearance hos patienterna.


Farmakokinetik hos patienter med nedsatt njurfunktion

Clearance för allopurinol och oxipurinol är kraftigt reducerad hos patienter med försämrad njurfunktion vilket leder till högre plasmanivåer vid långvarig behandling. Patienter med nedsatt njurfunktion med en kreatininclearance mellan 10 och 20 ml/min hade plasmakoncentrationer av oxipurinol på ca 30 mg/l efter långtidsbehandling med 300 mg allopurinol/dag. Detta är ungefär den koncentration som skulle uppnås med doser på 600 mg per dag vid normal njurfunktion. Därför är det nödvändigt att reducera dosen av Allopurinol Teva hos patienter med nedsatt njurfunktion.


Farmakokinetik hos äldre patienter

Läkemedlets kinetik förväntas inte förändras förutom vid försämrad njurfunktion (se Farmakokinetik hos patienter med nedsatt njurfunktion).


5.3 Prekliniska säkerhetsuppgifter


Teratogenicitet

En studie på möss som fick intraperitoneala doser på 50 eller 100 mg/kg på dag 10 eller 13 av dräktigheten resulterade i abnormaliteter hos fostren. I en liknande studie på råttor som fick 120 mg/kg/dag på dag 12 av dräktigheten observerades emellertid inga abnormaliteter. Omfattande studier med höga doser av peroralt allopurinol hos möss upp till 100 mg/kg/dag, råttor upp till 200 mg/kg/dag och kaniner upp till 150 mg/kg/dag under dag 8 till 16 av dräktigheten, visade inga teratogena effekter.


I en in vitro‑studie där man använde kulturer av spottkörtlar från musfoster för att detektera embryotoxicitet antydde resultaten att allopurinol inte kan förväntas orsaka embryotoxicitet utan att även orsaka maternell toxicitet.


I djurförsök resulterade långtidsapplicering av höga doser allopurinol i bildning av xantinprecipitat (urolitiasis), vilket ledde till morfologiska förändringar i urintransporterande organ.


Det finns inga ytterligare prekliniska data som anses relevanta för den kliniska säkerheten förutom de som beskrivs i andra delar av den här produktresumén.


6. FARMACEUTISKA UPPGIFTER


6.1 Förteckning över hjälpämnen


Laktosmonohydrat

Kolloidal vattenfri kiseldioxid

Majsstärkelse

Cellulosapulver

Natriumstärkelseglykolat (Typ A)

Natriumlaurylsulfat

Povidon K30

Magnesiumstearat (E470b)


6.2 Inkompatibiliteter


Ej relevant.


6.3 Hållbarhet


3 år


6.4 Särskilda förvaringsanvisningar


Genomskinliga PVC/PVdc/Aluminium blister:


Inga särskilda förvaringsanvisningar


HDPE burkar:


Förvaras i originalförpackningen.

Förvara burken väl tillsluten för att skyddas mot ljus.


6.5 Förpackningstyp och innehåll


Genomskinliga PVC/PVdC/Aluminium‑blister. Följande förpackningsstorlekar finns tillgängliga:

Allopurinol Teva 100 mg tabletter: 20, 25, 28, 30, 50, 60, 90, 98, 100, 105 och 500 tabletter och sjukhusförpackningar med 50 tabletter.

Allopurinol Teva 300 mg tabletter: 20, 28, 30, 50, 60, 90, 98, 100, 105 och 500 tabletter och sjukhusförpackningar med 50 tabletter.


Produkten finns även tillgänglig i HDPE burkar i följande förpackningsstorlekar:

Allopurinol 100 mg tabletter: 30 tabletter i 35 ml burk eller 100 tabletter i 35 ml burk.

Allopurinol 300 mg tabletter: 30 tabletter i 35 ml burk eller 100 tabletter i 100 ml burk.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.


6.6 Särskilda anvisningar för destruktion


Ej använt läkemedel och avfall skall hanteras enligt gällande anvisningar.


7. INNEHAVARE AV GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING


Teva Sweden AB

Box 1070

251 10 Helsingborg

Sverige


8. NUMMER PÅ GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING


100 mg: 41979

300 mg: 41980


9. DATUM FÖR FÖRSTA GODKÄNNANDE/FÖRNYAT GODKÄNNANDE


2010-09-10/2013-08-30


10. DATUM FÖR ÖVERSYN AV PRODUKTRESUMÉN


2016-02-23