Information för alternativet: Bisoprolol Orifarm 2,5 Mg Tablett, Bisoprolol Orifarm 1,25 Mg Tablett, visa andra alternativ

Välj alternativ:

1. Bisoprolol Orifarm 2,5 Mg Tablett Bisoprolol Orifarm 1,25 Mg Tablett
2. Bisoprolol Orifarm 5 Mg Tablett Bisoprolol Orifarm 10 Mg Tablett

Document: Bisoprolol Orifarm tablet SmPC change

• Bisoprolol Orifarm tablet SmPC
• Bisoprolol Orifarm tablet ENG SmPC

---

Produktresumé

Bisoprolol Orifarm 1,25 mg tabletter

Bisoprolol Orifarm 2,5 mg tabletter

Varje tablett innehåller 1,25 mg bisoprololfumarat

Varje tablett innehåller 2,5 mg bisoprololfumarat

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.

Tablett

1,25 mg: Diameter 5mm, vit till nästan vit, rund, bikonvex tablett

2,5 mg: Diameter 6.5 mm, vit till nästan vit, rund, bikonvex tablett med en brytskåra på ena sidan

Bisoprolol Orifarm 2,5 mg, tabletter endast: Tabletten kan delas i två lika stora doser.

• Behandling av stabil kronisk hjärtsvikt med nedsatt systolisk vänsterkammarfunktion som tillägg till ACE-hämmare och diuretika och eventuellt hjärtglykosider (för ytterligare information se avsnitt 5.1).

• Behandling av hypertoni.

• Behandling av kronisk stabil angina pectoris.

Dosering

Bisoprolol Orifarm ska tas på morgonen och kan intas med föda. De ska sväljas med vätska och får inte tuggas.

Behandling med bisoprolol är vanligtvis en långtidsbehandling.

Stabil kronisk hjärtsvikt

Standardbehandling av kronisk hjärtsvikt består av en ACE-hämmare (eller en angiotensinreceptorblockerare vid intolerans mot ACE-hämmare), en betablockerare, diuretika och, om det är lämpligt hjärtglykosider. Patienten ska vara stabil (utan akut svikt) när bisoprololbehandling inleds.

Det rekommenderas att den behandlande läkaren har erfarenhet av behandling av kronisk hjärtsvikt.

Övergående försämring av hjärtsvikt, hypotoni eller bradykardi kan förekomma under titreringsperioden och därefter.

Titreringsfas

Behandlingen med bisoprololfumarat vid stabil kronisk hjärtsvikt kräver en titreringsfas.

Behandlingen med bisoprololfumarat ska startas med en gradvis upptitrering enligt följande steg:

• 1,25 mg en gång per dag under 1 vecka. Om detta tolereras väl, öka till

• 2,5 mg en gång per dag under ytterligare en vecka. Om detta tolereras väl, öka till

• 3,75 mg en gång per dag under ytterligare en vecka. Om detta tolereras väl, öka till - 5 mg en gång per dag under de följande 4 veckorna. Om detta tolereras väl, öka till

• 7,5 mg en gång per dag under de följande 4 veckorna. Om detta tolereras väl, öka till

• 10 mg en gång per dag som underhållsbehandling.

Högsta rekommenderad dos är 10 mg en gång dagligen.

Noggrann kontroll av vitala tecken (hjärtfrekvens, blodtryck) och symtom på förvärrad hjärtsvikt rekommenderas under titreringsfasen. Symtom kan uppträda redan under den första behandlingsdagen.

Modifiering av behandlingen

Om den högsta rekommenderade dosen inte tolereras väl kan en gradvis dosminskning övervägas.

Vid övergående försämring av hjärtsvikt, hypotoni eller bradykardi, rekommenderas omprövning av doseringen av samtidig medicinering. Det kan också vara nödvändigt att tillfälligt minska dosen bisoprolol eller att överväga att sätta ut läkemedlet.

Återinsättande och/eller upptitrering av bisoprolol ska alltid övervägas när patientens tillstånd har stabiliserats igen.

Om utsättande övervägs, rekommenderas gradvis dosminskning, eftersom ett abrupt utsättande kan leda till akut försämring av patientens tillstånd.

Njur- eller leverinsufficiens:

Det saknas information om bisoprololfumarats farmakokinetik hos patienter med kronisk hjärtsvikt och med nedsatt lever- eller njurfunktion. Upptitrering hos dessa populationer bör därför utföras med extra försiktighet.

Äldre:

Någon dosjustering behövs inte. Det rekommenderas att börja med lägsta möjliga

dos.

Hypertoni och angina pectoris

Vuxna: Vanlig dos är 10 mg en gång per dag med en högsta rekommenderad dos på 20 mg per dag. För patienter med ischemisk hjärtsjukdom rekommenderas ett gradvis utsättande över 1-2 veckor. Hos en del patienter kan 5 mg per dag vara tillräckligt. Hos patienter med njursjukdom i slutstadiet (kreatininclearance <20 ml/min) eller med leversvikt ska dosen inte överstiga 10 mg bisoprolol en gång per dag.

Äldre: Vanligtvis krävs ingen dosjustering men 5 mg dagligen kan vara en tillräcklig dos för vissa patienter. Liksom för andra vuxna kan dosen behöva minskas vid svår njur- eller leverpåverkan.

Pediatrisk population

Barn under 12 år och ungdomar:

Det finns ingen erfarenhet av behandling med bisoprolol hos barn. Användning hos barn kan därför inte rekommenderas.

Administreringssätt

Oral användning

• överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.

• obehandlad, akut eller icke kompenserad hjärtsvikt där intravenös inotrop terapi är nödvändig (se 4.4)

• kardiogen chock

• sick-sinus-syndrom, sinoatriellt block och andra eller tredje gradens AV-block

• (utan pacemaker)

• signifikant bradykardi med mindre än 60 slag/min före behandlingsstart

• hypotoni (systoliskt blodtryck lägre än 100 mm Hg)

• svår bronkialastma eller svår kronisk obstruktiv lungsjukdom

• sena stadier av perifer arteriell ocklusiv sjukdom och Raynauds syndrom

• obehandlat feokromocytom (se 4.4)

• metabol acidos

Bisoprolol Orifarm måste användas med försiktighet vid:

• stabil kronisk hjärtsvikt (Bisoprolol är indicerat för behandling efter initial titrering)

• bronkospasm (bronkialastma, obstruktiva luftvägssjukdomar)

• diabetes mellitus med stora svängningar i blodglukosvärden då symtom på

hypoglykemi kan maskeras

• strikt fasta

• pågående desensibiliseringsterapi

• första gradens AV-block

• Prinzmetals angina

• perifer arteriell ocklusiv sjukdom (besvär kan intensifieras

• speciellt i början av terapin)

• allmän narkos

Hos patienter som genomgår allmän narkos minskar beta-blockad förekomsten av arytmier och myokardischemier under induktion och intubation samt postoperativt. För närvarande rekommenderas att beta-blockad behålls perioperativt. Anestesiologen måste vara medveten om beta-blockad på grund av möjliga interaktioner med andra läkemedel, vilket kan leda till bradyarytmier, försvagning av reflextakykardin samt minskad reflexförmåga att kompensera för blodförlust. Om det anses nödvändigt att sätta ut beta-blockadsterapin före operation, ska detta göras gradvis och avslutas omkring 48 timmar före narkos.

Det saknas erfarenhet av behandling av hjärtsvikt med bisoprololfumarat hos patienter med följande sjukdomar och tillstånd:

• insulinberoende diabetes mellitus (typ I)

• gravt nedsatt njurfunktion

• gravt nedsatt leverfunktion

• restriktiv kardiomyopati

• medfödd hjärtsjukdom

• hemodynamiskt signifikant organisk klaffsjukdom

• hjärtinfarkt inom 3 månader

Kombination av bisoprololfumarat och kalciumantagonister av verapamil- eller diltiazemtyp, klass I-antiarytmika eller centralverkande antihypertensiva läkemedel rekommenderas generellt inte, för ytterligare information se avsnitt 4.5.

Vid bronkialastma eller andra kroniskt obstruktiva lungsjukdomar, vilka kan ge symtom, bör bronkdilaterande terapi ges samtidigt. Ibland kan en ökning av luftvägsmotståndet inträffa hos patienter med astma, därför kan dosen av beta2-stimulerare behöva höjas.

Liksom andra betablockerare kan bisoprololfumarat öka både känsligheten för allergener och svårighetsgraden vid anafylaktiska reaktioner. Adrenalinbehandling ger inte alltid förväntad terapeutisk effekt.

Patienter med psoriasis eller anamnes på psoriasis ska endast ges betablockerare (t.ex. bisoprololfumarat) efter noggrann risk-/nyttaanalys.

Behandling med bisoprololfumarat kan dölja symtom på tyreotoxikos.

Hos patienter med feokromocytom får bisoprolol administreras först efter alfareceptor-blockad.

Initiering av behandling med Bisoprolol Orifarm kräver regelbunden övervakning. För dosering och administreringssätt se avsnitt 4.2.

Behandlingen med Bisoprolol Orifarm bör inte avslutas abrupt om inte det är klart indicerat. För ytterligare information se avsnitt 4.2.

Ej rekommenderade kombinationer

Kalciumantagonister av verapamiltyp och i mindre utsträckning av diltiazemtyp: Negativ inverkan på kontraktilitet och atrioventrikulär överledning och på blodtryck. Intravenös administrering av verapamil hos patienter som behandlas med betablockerare kan leda till allvarlig hypotoni och atrioventrikulärt block.

Klass I-antiarytmika (t.ex. kinidin, disopyramid, lidokain, fenytoin, flekainid, propafenon): Effekten på atrioventrikulär överledningstid kan förstärkas och negativ inotrop effekt ökas.

Centralverkande antihypertensiva läkemedel såsom klonidin med flera (t.ex. metyldopa, moxonodin, rilmenidin): Samtidig användning av centralverkande antihypertensiva läkemedel kan förvärra hjärtsvikt genom en sänkning av den centrala sympatiska tonusen (sänkning av hjärtfrekvens och hjärtminutvolym, vasodilatation). Abrupt utsättning, i synnerhet om det sker före utsättning av betablockerare, kan öka risken för ”rebound hypertoni”.

Försiktighet ska iakttas vid följande kombinationer

Kalciumantagonister såsom dihydropyridinderivat med negativ inotrop effekt (t.ex. nifedipin). Nifedipin minskar myokardkontraktiliteten genom att påverka mängden kalcium. Samtidig behandling hos patienter som behandlas med betablockerare kan öka risken för hypotoni och reduktion av den ventrikulära pumpfunktionen med en möjlig utveckling av hjärtsvikt hos patienter med latent hjärtinsufficiens. Nifedipins negativa inotropa effekt kan påskynda eller förvärra hjärtsvikt.

Kalciumantagonister av dihydropyridintyp såsom felodipin och amlodipin: Samtidig användning kan öka risken för hypotoni, och en ökad risk för ytterligare försämring av den ventrikulära pumpfunktionen hos patienter med hjärtsvikt kan inte uteslutas.

Klass III antiarytmiska läkemedel (t.ex. amiodaron): Effekten på atriell överledningstid kan förstärkas.

Topikala betablockerare (t.ex. ögondroppar för behandling av glaukom) kan bidra till de systemiska effekterna av bisoprolol.

Parasympatikomimetiska läkemedel: Samtidig användning kan öka atrioventrikulär överledningstid och risken för bradykardi.

Insulin och antidiabetiska läkemedel för oral användning: Intensifierad blodsockersänkande effekt. Blockad av beta-adrenoreceptorer kan dölja symtom på hypoglykemi.

Narkosmedel: Dämpad reflextakykardi och ökad risk för hypotoni (för ytterligare information om allmän narkos se även avsnitt 4.4).

Digitalisglykosider: Minskad hjärtfrekvens, ökad atrioventrikulär överledningstid.

Prostaglandinsyntetashämmande läkemedel: Minskad hypotensiv effekt.

Ergotaminderivat: Förvärrade perifera cirkulatoriska störningar.

Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID): NSAID kan minska den hypotensiva effekten av bisoprolol.

β-sympatomimetiska medel (t.ex. isoprenalin, dobutamin): Kombination med bisoprolol kan minska effekten av båda medlen.

Sympatomimetiska medel som aktiverar både β- och α-adrenoceptorer (t.ex. noradrenalin, adrenalin): Kombination med bisoprolol kan ta fram dessa medels α-adrenoceptor-medierade vasokonstriktionseffekter och leda till blodtrycksökning och förvärrad claudicatio intermittens. Sådana interaktioner anses mer sannolika med icke-selektiva β-blockerare. Högre doser efedrin kan behövas vid behandling av allergiska reaktioner.

Samtidig användning med antihypertensiva medel liksom med andra läkemedel som kan sänka blodtrycket (t.ex. tricykliska antidepressiva, barbiturater, fenotiaziner) kan öka risken för hypotoni.

Rifampicin: Lätt minskning av bisoprolols halveringstid, möjligen beroende på induktion av läkemedelsmetaboliserande enzym. Vanligtvis krävs ingen dosjustering.

Moxisylat: Orsakar möjligen allvarlig postural hypotoni.

Beakta följande kombinationer

Meflokin: ökad risk för bradykardi

Monoaminoxidashämmare (utom MAO-B-hämmare): Förstärkt hypotensiv effekt av -blockerare men också risk för hypertensiv kris.

Graviditet:

Bisoprolol Orifarm har skadliga farmakologiska effekter vilka kan orsaka skada under graviditeten och/eller på fostret/det nyfödda barnet. I allmänhet minskar beta-adrenoreceptorblockerare perfusionen genom placentan, vilket kan leda till tillväxthämning, intrauterin fosterdöd och abort eller för tidig förlossning. Biverkningar (t.ex. hypoglykemi och bradykardi) kan uppträda hos fostret och det nyfödda barnet. Om behandling med beta-adrenoreceptorblockerare är nödvändig, bör beta1-selektiva adrenoreceptorblockerare användas.

Bisoprolol ska användas under graviditet endast då det är absolut nödvändigt. Om behandling med bisoprolol anses nödvändig ska det uteroplacentala blodflödet och fostrets tillväxt övervakas. Om skadliga effekter på graviditeten eller på fostret inträffar ska alternativ behandling övervägas. Det nyfödda barnet ska övervakas noggrant. Symtom på hypoglykemi och bradykardi förväntas vanligtvis inom de 3 första dagarna.

Amning:

Det är inte känt om detta läkemedel utsöndras i bröstmjölk hos människa. Det rekommenderas därför inte att Bisoprolol Orifarm administreras till ammande kvinnor.

I en studie på patienter med kranskärlssjukdom försämrade inte Bisoprolol Orifarm förmågan att köra bil. På grund av individuella variationer vad det gäller reaktioner på läkemedlet kan dock förmågan att framföra fordon och använda maskiner bli försämrad. Detta ska beaktas särskilt vid behandlingens start och vid förändring av medicinering liksom i samband med alkoholintag.

Följande definitioner gäller för de frekvensangivelser som anges nedan:

Mycket vanliga (1/10)

Vanliga (1/100, <1/10)

Mindre vanliga (1/1 000, <1/100)

Sällsynta (1/10 000, <1/1 000)

Mycket sällsynta (<1/10 000)

Hjärtat:

Mycket vanliga: bradykardi.

Vanliga: förvärrad hjärtsvikt.

Mindre vanliga: AV-överledningsstörningar.

Undersökningar:

Sällsynta: förhöjda triglycerider, förhöjda leverenzymer (ALAT, ASAT).

Centrala och perifera nervsystemet:

Vanliga: yrsel, huvudvärk.

Sällsynta: synkope

Ögon:

Sällsynta: minskat tårflöde (att beakta om patienten använder kontaktlinser).

Mycket sällsynta: konjunktivit.

Öron och balansorgan:

Sällsynta: nedsatt hörsel.

Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum:

Mindre vanliga: bronkospasm hos patienter med bronkial astma eller anamnes på obstruktiv sjukdom i andningsvägarna. Sällsynta: allergisk rinit.

Magtarmkanalen:

Vanliga: gastrointestinala besvär som illamående, kräkningar, diarré, förstoppning.

Hud och subkutan vävnad:

Sällsynta: överkänslighetsreaktioner (klåda, rodnad, utslag).

Mycket sällsynta: betablockerare kan provocera eller förvärra psoriasis eller framkalla psoriasislika utslag, alopeci.

Muskuloskeletala systemet och bindväv:

Mindre vanliga: muskelsvaghet och kramper.

Blodkärl:

Vanliga: känsla av kyla eller domning i armar och ben, hypotoni.

Mindre vanliga: ortostatisk hypotoni.

Allmänna symtom:

Vanliga: asteni, trötthet.

Lever och gallvägar:

Sällsynta: hepatit.

Reproduktionsorgan och bröstkörtel:

Sällsynta: potensstörningar.

Psykiska störningar:

Mindre vanliga: sömnrubbningar, depression.

Sällsynta: mardrömmar, hallucinationer.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till (se detaljer nedan).

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala
www.lakemedelsverket.se

Vid överdosering (t.ex. en daglig dos på 15 mg istället för 7,5 mg) har tredje gradens AV-block, bradykardi och yrsel rapporterats. Generellt är de mest förväntade tecknen vid överdosering av en betablockerare bradykardi, hypotoni, bronkospasm, akut hjärtinsufficiens och hypoglykemi. Hittills har ett fåtal fall av överdosering med bisoprolol (maximum 2 000 mg) rapporterats med bradykardi och/eller hypotoni hos patienter med hypertoni och/eller kranskärlssjukdom. Alla patienter tillfrisknade. Det finns en stor interindividuell variation i känslighet för en enda hög dos av bisoprolol och patienter med hjärtsvikt är troligtvis mycket känsliga. Därför är det obligatoriskt att börja behandlingen av dessa patienter med en stegvis upptitrering enligt schemat i avsnitt 4.2.

Om överdosering inträffar ska behandlingen med Bisoprolol Orifarm avbrytas och stödjande och symtomatisk behandling ges. Begränsade data tyder på att bisoprolol knappast är dialyserbart. Grundat på förväntad farmakologisk verkan och rekommendationer för andra betablockerare bör följande allmänna åtgärder övervägas då de är kliniskt befogade.

Bradykardi: Administrera intravenös atropin. Om svaret är otillräckligt kan isoprenalin eller annat medel med positiva kronotropa egenskaper ges med försiktighet. Under vissa omständigheter kan införande av transvenös pacemaker vara nödvändigt.

Hypotoni: Intravenösa vätskor och vasopressorer bör administreras. Intravenös glukagon kan vara lämpligt.

AV-block (andra eller tredje graden): Patienterna ska övervakas noggrant och behandlas med isoprenalininfusion eller med införande av transvenös pacemaker.

Akut försämring av hjärtsvikt: Administrera intravenösa diuretika, inotropa medel, vasodilaterande medel.

Bronkospasm: Administrera bronkdilaterande behandling som isoprenalin, beta2-sympatikomimetiska läkemedel och/eller aminofyllin.

Hypoglykemi: Administrera intravenös glukos.

Farmakoterapeutisk grupp: Selektiva beta-receptorblockerare

ATC-kod: C07AB07

Bisoprololfumarat är en i hög grad beta1-selektiv adrenoreceptorblockerare, som saknar egenstimulerande och relevant membranstabiliserande effekt. Den uppvisar endast låg affinitet till beta2-receptorn i den glatta muskulaturen i bronker och kärl, liksom till beta2-receptorerna involverade i metabolisk reglering. Därför förväntas bisoprololfumarat inte ha inverkan på luftvägsmotståndet och beta2-medierade metabola effekter. Beta1-selektiviteten hos bisoprolol sträcker sig utanför det terapeutiska dosintervallet.

Totalt inkluderades 2 647 patienter i CIBIS II-studien. 83 % (n = 2 202) var i NYHA klass III och 17 % (n = 445) var i NYHA klass IV. De hade stabil symtomatisk systolisk hjärtsvikt (ejektionsfraktion <35 % baserat på ekokardiografi). Den totala mortaliteten reducerades från 17,3 % till 11,8 % (relativ reduktion 34 %). En minskning av plötslig död (3,6 % mot 6,3 %, relativ reduktion 44 %) och ett minskat antal episoder av hjärtsvikt vilka krävde intagning på sjukhus (12 % mot 17,6 %, relativ reduktion 36 %) observerades. En signifikant förbättring av funktionsstatus enligt NYHA-klassificeringen har påvisats. Vid insättning och under titreringsfasen av bisoprolol noterades sjukhusinläggningar orsakade av bradykardi (0,53 %), hypotoni (0,23 %) och akut dekompensation (4,97 %), men dessa var ej vanligare än i placebogruppen (0 %, 0,3 % och 6,74 %). Antal fatala och invalidiserande strokes under den totala studietiden var 20 i bisoprololgruppen och 15 i placebogruppen.

I CIBIS III-studien undersöktes 1 010 patienter i åldern ≥65 år med mild till måttlig kronisk hjärtsvikt (NYHA-klass II eller III) och vänsterkammarejektionsfraktion 35 %, som inte tidigare hade behandlats med ACE-hämmare, betablockerare eller angiotensinreceptorblockerare. Patienterna behandlades med en kombination av bisoprolol och enalapril under 6 till 24 månader efter en inledande 6-månadersbehandling med antingen bisoprolol eller enalapril.

När bisoprolol användes under den inledande 6-månadersbehandlingen sågs en trend mot ökad förekomst av försämring av den kroniska hjärtsvikten. I per-protokollanalysen kunde man inte visa att bisoprolol som inledande behandling var likvärdig med enalapril som inledande behandling trots att frekvensen för den primära kombinerade effektvariabeln, dödsfall och sjukhusvård, vid studieslut var likartad för de två strategierna för behandlingsstart vid kronisk hjärtsvikt (32,4 % i den grupp som fick bisoprolol först jämfört med 33,1 % i den grupp som fick enalapril först, per-protokollpopulation). Studien visar att bisoprolol också kan användas hos äldre hjärtsviktspatienter med kronisk, mild till måttlig sjukdom.

Bisoprolol används redan för behandling av hypertoni och angina. Som med andra 1-blockerande medel är verkningsmekanismen vid hypertoni inte känd men det är känt att bisoprolol markant sänker plasmanivåer av renin.

Vid akut administrering till patienter med kranskärlssjukdom utan kronisk hjärtsvikt, minskar bisoprololfumarat hjärtfrekvensen och slagvolymen och därmed hjärtminutvolymen och hjärtats syrekonsumtion. Vid kronisk administrering minskar den initialt höjda perifera resistensen. Därför är bisoprolol effektivt för att eliminera eller minska symtomen.

Absorption

Bisoprololfumarat absorberas med en biotillgänglighet på cirka 90 % efter peroral tillförsel. Halveringstiden i plasma på 10-12 timmar ger 24 timmars effekt efter doseringen en gång per dag.

Distribution

Plasmaproteinbindningen av bisoprololfumarat är cirka 30 %. Distributionsvolymen är 3,5 l/kg.

Eliminering

Bisoprololfumarat utsöndras från kroppen på två sätt. 50 % metaboliseras till inaktiva metaboliter i levern och utsöndras sedan via njurarna. Återstående 50 % utsöndras via njurarna i oförändrad form. Eftersom elimineringen sker till lika stor del via njurarna och levern behövs ingen dosjustering hos patienter med nedsatt lever- eller njurfunktion. Total clearance är cirka 15 l/timme.

Särskilda patientgrupper

Patienter med kronisk hjärtsvikt (NYHA klass III):

Plasmanivåerna av bisoprolol är högre och halveringstiden längre än hos friska personer. Maximal plasmakoncentration vid steady-state är 64±21 ng/ml vid en daglig dos på 10 mg, och halveringstiden är 17±5 timmar.

Njur- eller leverinsufficiens:

Eftersom elimineringen sker till lika stor del via njurarna och levern behövs ingen dosjustering hos patienter med nedsatt lever- eller njurfunktion. Farmakokinetiken hos patienter med stabil kronisk hjärtsvikt och med nedsatt lever- eller njurfunktion har inte studerats.

Äldre:

Kinetiken för bisoprololfumarat är linjär och oberoende av ålder.

Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, allmäntoxicitet, gentoxicitet och karcinogenicitet visade inte några särskilda risker för människa. I likhet med andra betablockerare orsakade bisoprololfumarat i höga doser toxiska effekter på modern (minskat födointag och sänkt kroppsvikt) och hos embryo/foster (ökat antal resorptioner, sänkt födelsevikt och tillväxthämning) men var inte teratogent.

Mikrokristallin cellulosa

Kiseldioxid, kolloidal vattenfri

Kroskarmellosnatrium

Natriumstärkelseglykolat (typ A)

Magnesiumstearat

Ej relevant.

3 år.

Inga särskilda förvaringsanvisningar.

Blisterförpackningar av vit PVC/PVDC/aluminium.

2,5, mg: Kartonger med 7, 10, 28, 30, 98 och 100 tabletter

1,25 mg: Kartonger med 7, 10, 20, 21, 28, 30, 98 och 100 tabletter

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Inga särskilda anvisningar.

Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

Orifarm Generics A/S

Energivej 15

5260 Odense S

Danmark

26846 (1,25 mg)

26847 (2,5 mg)

2012-06-18/2015-02-08

2015-05-29