Document: Captopril Actavis tablet SmPC change

• Captopril Actavis tablet SmPC
• Captopril Actavis tablet ENG SmPC

---

produktresumé

Captopril Actavis 25 mg tabletter

Captopril Actavis 50 mg tabletter

Varje tablett innehåller 25 mg eller 50 mg kaptopril.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.

Tablett.

Captopril Actavis 25 mg: Vita, runda, platta 8 mm tabletter med skåra på ena sidan.

Captopril Actavis 50 mg: Vita, runda, platta 10 mm tabletter med skåra på ena sidan.

Hypertoni

Captopril Actavis är indicerat för behandling av hypertoni.

Hjärtsvikt

Captopril Actavis är indicerat för behandling av kronisk hjärtsvikt med reducerad vänsterkammarfunktion, i kombination med diuretika och, när det är lämpligt, med digitalis och betablockerare (se avsnitt 4.3, 4.4, 4.5 och 5.1).

Hjärtinfarkt:

Korttidsbehandling (4 veckor): Captopril Actavis är indicerat till kliniskt stabila patienter inom de första 24 timmarna efter en infarkt.

Långtidsbehandling för att förebygga symtomatisk hjärtsvikt: Captopril Actavis är indicerat till kliniskt stabila patienter med asymtomatisk vänster-kammardysfunktion (ejektionsfraktion ≤ 40%).

Nefropati vid typ I-diabetes

Captopril Actavis är indicerat för behandling av diabetesnefropati med makroproteinuri hos patienter med typ I diabetes (se avsnitt 5.1)

Administreringssätt

Dosen ska anpassas individuellt till den enskilde patienten (se avsnitt 4.4) och till blodtryckssvaret. Den rekommenderade maximala dagliga dosen är 150 mg.

Captopril Actavis kan intas före, under eller efter måltid.

Dosering

Hypertoni

Den rekommenderade startdosen är 25‑50 mg dagligen, fördelat på två doser. För att nå önskat blodtryck kan dosen, vid behov, ökas stegvis med minst 2 veckors intervall till 100‑150 mg/dag, fördelat på två doser. Kaptopril kan användas i monoterapi eller tillsammans med andra antihypertensiva medel (se avsnitt 4.3, 4.4, 4.5 och 5.1), framför allt diuretika. Dosering en gång dagligen kan vara lämplig, då annat antihypertensivt läkemedel, såsom tiaziddiuretika, ges i tillägg.

Hos patienter med starkt aktiverat renin-angiotensin-aldosteronsystem (hypovolemi, renovaskulär hypertoni, hjärtdekompensation) är det att föredra att börja med en enstaka dos på 6,25 mg (inte möjligt med denna produkt) eller 12,5 mg. Insättandet av denna behandling ska företrädesvis ske under noggrann medicinsk kontroll. Dessa doser ska sedan ges två gånger per dag. Dosen kan gradvis ökas till 50 mg/dag fördelat på en eller två doser eller, vid behov, till 100 mg/dag fördelat på en eller två doser.

Hjärtsvikt

Behandling med kaptopril vid hjärtsvikt ska påbörjas under noggrann medicinsk kontroll. Den normala startdosen är 6,25 mg (inte möjligt med denna produkt) till 12,5 mg två eller tre gånger dagligen. Titrering till underhållsdosen (75-150 mg dagligen) baseras på patientens svar, kliniska status och tolerabilitet, upp till maximalt 150 mg per dag fördelat på flera doser. Dosen ska ökas stegvis, med minst 2 veckors intervall för att kunna värdera patientens svar.

Hjärtinfarkt

– korttidsbehandling: Kaptopril-behandling ska påbörjas på sjukhus så snart som möjligt efter uppträdandet av tecken och/eller symtom hos patienter med stabil hemodynamik. En testdos på 6,25 mg bör ges (inte möjligt med denna produkt), följt av 12,5 mg två timmar senare, och därefter 25 mg 12 timmar senare. Från följande dag och fyra veckor framåt ska kaptopril ges i en dos på 100 mg/dag, fördelat på två dagliga doser, såvida inga biverkningar av hemodynamisk karaktär uppträder. I slutet av fyraveckorsperioden ska patienten åter utvärderas innan ett beslut tas angående behandling efter den akuta fasen av hjärtinfarkten.

– kronisk behandling: Om kaptoprilbehandling inte påbörjats under de första 24 timmarna efter en akut hjärtinfarkt, rekommenderas att behandling insätts mellan 3:e och 16:e dagen efter infarkten, så snart de för behandlingen nödvändiga förhållandena uppnåtts (stabil hemodynamik och eventuell kvarstående ischemi behandlad). Behandlingen ska påbörjas på sjukhus, under noggrann kontroll (framför allt av blodtrycket) tills en dos på 75 mg nås. Begynnelsedosen måste vara låg (se 4.4), framför allt om patienten initialt uppvisar normalt eller lågt blodtryck. Behandlingen ska påbörjas med en dos på 6,25 mg (inte möjligt med denna produkt) följt av 12,5 mg 3 gånger dagligen i två dagar och därefter 25 mg 3 gånger dagligen, såvida inga biverkningar av hemodynamisk karaktär uppträder. Den rekommenderade dosen för effektivt bevarande av hjärtfunktionen under långtidsbehandling är 75‑150 mg dagligen fördelat på två eller tre doser. I fall av symtomatisk hypotoni, såsom vid hjärtsvikt, kan dosen diuretika och/eller annan samtidig behandling med vasodilaterare minskas för att uppnå steady-statedosen för kaptopril. Vid behov ska dosen kaptopril justeras enligt patientens kliniska svar. Kaptopril kan användas i kombination med annan behandling för hjärtinfarkt såsom trombolytiska medel, betablockerare och acetylsalicylsyra.

Nefropati vid typ I-diabetes

Hos patienter med nefropati och typ I-diabetes är den rekommenderade dagliga dosen kaptopril 75‑100 mg, fördelat på flera doser. Om ytterligare blodtryckssänkning är önskvärd kan tillägg göras med andra antihypertensiva läkemedel.

Njurinsufficiens

Eftersom kaptopril primärt utsöndras via njurarna, ska dosen reduceras eller dosintervallet ökas hos patienter med försämrad njurfunktion. Då samtidig användning av diuretika krävs, är loopdiuretika (t.ex. furosemid) att föredra framför tiaziddiuretika hos patienter med svår njurinsufficiens.

Hos patienter med njurinsufficiens rekommenderas följande dagsdoser för att undvika ackumulering av kaptopril:

Kreatininclearance (ml/min/1,73 m2)	Daglig startdos (mg)	Maximal daglig dos (mg)
> 40	25‑50	150
21‑40	25	100
10‑20	12,5	75
< 10	6,25*	37,5

*(inte möjligt med denna produkt)

Äldre patienter

Liksom för andra antihypertensiva medel bör en lägre startdos (6,25 mg två gånger dagligen; inte möjligt med denna produkt) övervägas då behandling inleds hos äldre patienter, eftersom dessa patienter kan ha en reducerad njurfunktion och försämrad funktion i andra organ (se ovan samt avsnitt 4.4).

Dosen ska gradvis ökas baserat på blodtryckssvaret, men ska hållas så låg som möjligt för tillräcklig kontroll.

Barn och ungdomar

Effekt och säkerhet för kaptopril har inte fastställts. Användning av kaptopril hos barn och ungdomar ska påbörjas under noggrann medicinsk övervakning. Begynnelsedosen av kaptopril är cirka 0,3 mg/kg kroppsvikt. Hos patienter som kräver speciella försiktighetsåtgärder (barn med njurinsufficiens, prematura barn, nyfödda och småbarn eftersom deras njurfunktion inte är densamma som hos äldre barn och vuxna) ska begynnelsedosen endast vara 0,15 mg kaptopril/kg kroppsvikt. Kaptopril ska normalt ges till barn tre gånger dagligen, men dosen och dosintervallet bör justeras individuellt beroende på hur patienten svarar på behandlingen.

• Känd överkänslighet mot kaptopril eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1 eller mot annan ACE-hämmare.

• Tidigare angioödem förknippat med tidigare behandling med ACE-hämmare.

• Ärftligt/idiopatiskt angioneurotiskt ödem.

• Graviditet i andra och tredje trimestern (se avsnitt 4.4 och 4.6).

• Samtidig användning av Captopril Actavis och produkter som innehåller aliskiren är kontraindicerad hos patienter med diabetes mellitus eller nedsatt njurfunktion (GFR < 60 ml/min/1,73 m²) (se avsnitt 4.5 och 5.1).

Dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS)

Det har visats att samtidig användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren ökar risken för hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt). Dubbel blockad av RAAS genom kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren rekommenderas därför inte (se avsnitt 4.5 och 5.1).

Om det anses vara absolut nödvändigt med dubbel blockad får detta endast utföras under övervakning av en specialist, och patienten ska stå under regelbunden, noggrann övervakning av njurfunktion, elektrolyter och blodtryck.

ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare bör inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati.

Hypotoni

Hypotoni ses sällan hos patienter med okomplicerad hypertoni. Symtomatisk hypotoni inträffar med större sannolikhet hos hypertonipatienter som är dehydrerade och/eller lider av natriumbrist till följd av kraftig diuretikabehandling, saltrestriktiv kost, diarré, kräkningar eller hemodialys. Dehydrering och/eller natriumbrist ska korrigeras före behandling med ACE-hämmare, och en lägre begynnelsedos ska övervägas.

Patienter med hjärtsvikt löper större risk att drabbas av hypotoni, och en lägre begynnelsedos rekommenderas vid insättande av behandling med ACE-hämmare. Försiktighet ska iakttas när dosen kaptopril eller diuretika höjs hos patienter med hjärtsvikt.

Vid behandling med antihypertensiva medel finns alltid en risk att blodtrycket sjunker kraftigt. Detta ökar risken för hjärtinfarkt eller stroke hos patienter med ischemisk kardiovaskulär eller cerebrovaskulär sjukdom. Om hypotoni utvecklas ska patienten placeras i liggande ställning. Rehydrering med fysiologiskt koksalt intravenöst kan krävas.

Renovaskulär hypertoni

Risken för hypotoni och njurinsufficiens är förhöjd då patienter med bilateral njurartärstenos eller unilateral njurartärstenos vid en kvarvarande njure behandlas med ACE-hämmare. Försämrad njurfunktion kan uppkomma även vid små förändringar i serum-kreatinin. Hos dessa patienter ska behandlingen påbörjas under noggrann medicinsk övervakning med låga doser, försiktig dosökning och kontroll av njurfunktion.

Njurinsufficiens

Vid njurinsufficiens (kreatininclearance ≤ 40 ml/min) ska begynnelsedosen kaptopril justeras enligt patientens kreatininclearance (se avsnitt 4.2), och därefter som funktion av patientens svar på behandlingen. Rutinkontroller av kalium och kreatinin är en del av den normala medicinska behandlingen av dessa patienter.

Angioödem

Angioneurotiskt ödem i ansiktet, extremiteter, läppar, tunga, glottis och/eller larynx har rapporterats hos patienter behandlade med ACE-hämmare inklusive kaptopril. Detta kan uppstå när som helst under behandlingen. I dessa fall ska behandlingen med kaptopril avslutas snarast och lämplig övervakning införas för att säkerställa att symtomen fullständigt gått över innan patienten skrivs ut. När svullnaden enbart förekommer i ansikte och läppar löser sig generellt dessa tillstånd utan behandling, dock har antihistaminer varit användbara för att lindra symtomen. Angioneurotiskt ödem associerat med ödem i larynx kan vara dödligt. När tunga, glottis eller larynx påverkas kommer detta sannolikt orsaka luftvägsobstruktion, lämplig behandling kan inkludera subkutan injektion av epinefrinlösning 1:1000 (0,3 ml till 0,5 ml) och /eller åtgärder för att säkerställa öppna luftvägar.

Mörkhyade patienter behandlade med ACE-hämmare har rapporterats ha en högre incidens av angioödem än icke mörkhyade.

Patienter med en sjukdomshistoria av angioödem som inte är relaterad till behandling med ACE-hämmare kan löpa risk för angioödem vid behandling med ACE-hämmare (se avsnitt 4.3).

Angioödem i tarmarna har sällsynt rapporterats hos patienter behandlade med ACE-hämmare. Dessa patienter hade buksmärtor (med eller utan illamående eller kräkningar), i vissa fall förekom inte angioödem i ansikten innan och C-1 esteras nivåerna var normala. Angioödemet diagnosticerades genom datatomografi av buken, ultraljud eller kirurgi och symtomen försvann efter avslutad behandling med ACE-hämmare. Angioödem i tarmarna ska inkluderas som en differentialdiagnos hos patienter behandlade med ACE-hämmare som uppvisar buksmärtor (se avsnitt 4.8)

Hosta

Hosta har rapporterats under användning av ACE-hämmare. Kännetecknande för hostan är att den är icke-produktiv, ihållande och försvinner då behandlingen upphör.

Leverinsufficiens

ACE-hämmare har i sällsynta fall förknippats med ett syndrom som startar med kolestatisk gulsot och framskrider till fulminant hepatisk nekros och (ibland) död. Mekanismen bakom syndromet är inte känd. Patienter som får ACE-hämmare och som utvecklar gulsot eller får kraftigt förhöjda leverenzymvärden, ska upphöra med behandlingen och erhålla lämplig medicinsk uppföljning.

Hyperkalemi

Höjning av serumkalium har observerats hos några patienter som behandlats med ACE-hämmare, inklusive kaptopril. Risk för att utveckla hyperkalemi föreligger hos patienter med nedsatt njurfunktion eller diabetes mellitus, eller hos patienter som får kombinationsbehandling med kaliumsparande diuretika, kaliumtillskott, saltersättningsmedel innehållande kalium, eller hos patienter som behandlas med andra läkemedel som förknippas med ökat serumkalium (t.ex. heparin). Om samtidig behandling med ovan nämnda läkemedel bedöms som lämplig rekommenderas att serum-kalium kontrolleras regelbundet.

Litium

Kaptopril rekommenderas inte i kombination med litium på grund av risken för litiumtoxicitet (se avsnitt 4.5).

Aorta- och mitralisklaffstenos/obstruktiv hypertrofisk kardiomyopati/kardiogen chock

ACE-hämmare ska användas med försiktighet hos patienter med obstruktion i vänster kammares klaffar och utflödesbana, och undvikas i fall av kardiogen chock och hemodynamiskt signifikant obstruktion.

Neutropeni/agranulocytos

Neutropeni/agranulocytos, trombocytopeni och anemi har rapporteras hos patienter under behandling med ACE-hämmare, inklusive kaptopril. Neutropeni inträffar sällan hos patienter som har normal njurfunktion och som saknar andra komplikationer. Kaptopril ska användas med extrem försiktighet till patienter med vaskulär bindvävssjukdom, immunosuppresiv behandling, allopurinol- eller prokainamidbehandling eller en kombination av dessa komplicerande faktorer, framförallt om njurfunktionen redan är nedsatt. Några av dessa patienter utvecklade allvarliga infektioner, vilka i ett fåtal fall inte svarade på intensiv antibiotikaterapi.

Om kaptopril används av sådana patienter rekommenderas att en bestämning av vita blodkroppar, inklusive differentialräkning, görs före behandlingens början, varannan vecka under de tre första månadernas behandling och därefter regelbundet. Under behandlingen ska alla patienter instrueras att rapportera minsta tecken på infektion (t.ex. halsont, feber) då differentialräkning ska utföras. Kaptopril och annan samtidig behandling (se avsnitt 4.5) ska sättas ut om neutropeni (neutrofiler < 1000/mm³) uppträder eller misstänks.

Hos de flesta patienter återgår neutrofilantalet snabbt till det normala då behandlingen med kaptopril avbryts.

Proteinuri

Proteinuri kan uppkomma framförallt hos patienter med existerande njurinsufficiens eller vid relativt höga doser av ACE-hämmare.

Totalt urinprotein på > 1 g/dag sågs hos cirka 0,7% av patienterna som fick kaptopril. Majoriteten av patienterna hade tidigare diagnostiserad njursjukdom eller hade fått relativt höga doser kaptopril (mer än 150 mg/dag) eller båda delarna. Nefrotiskt syndrom uppträdde hos cirka en femtedel av patienterna med proteinuri. I de flesta fall minskade proteinurin eller upphörde inom sex månader, oavsett om behandlingen med kaptopril fortsatte. Kontrollparametrar för njurfunktion såsom serumurea och kreatinin förändrades sällan hos patienterna med proteinuri.

En uppskattning av urin-protein (teststicka på morgonurin) ska göras på patienter med tidigare njursjukdom innan behandlingen påbörjas och regelbundet därefter.

Anafylaktiska reaktioner under hyposensibilisering

Ihållande livshotande anafylaktiska reaktioner har rapporterats i sällsynta fall hos patienter som genomgår hyposensibiliseringsbehandling med hymenoptera-gift (geting, bi) vid samtidig användning av annan ACE-hämmare. Reaktionerna undveks hos samma patienter när ACE-hämmaren tillfälligt sattes ut, men återkom vid oavsiktligt återinsättande. Försiktighet ska därför iakttas för patienter som behandlas med ACE-hämmare och som genomgår sådan hyposensibilisering.

Anafylaktiska reaktioner vid högpermeabel dialys/exponering för LDL-aferesmembran

Anafylaktiska reaktioner har rapporterats hos patienter som fått hemodialys med högpermeabla dialysmembran eller som genomgått LDL-aferes med dextransulfat-absorption. Hos dessa patienter bör man överväga att använda annan typ av dialysmembran eller en annan grupp läkemedel.

Kirurgi/anestesi

Hypotoni kan uppstå hos patienter i samband med större kirurgiska ingrepp eller under behandling med anestesimedel kända för att sänka blodtrycket. Om hypotoni uppstår kan den korrigeras med vätsketillförsel.

Diabetespatienter

Blodglukosnivån ska kontrolleras noggrant hos diabetespatienter som tidigare behandlats med oralt antidiabetikum eller insulin, särskilt under den första månadens behandling med ACE-hämmare.

Hypokalemi

Kombinationen av ACE-hämmare med en tiaziddiuretika utesluter inte förekomsten av hypokalemi. Regelbunden monitorering av kalemi ska utföras.

Laktos

Captopril Actavis innehåller laktos och ska därför inte användas i fall av kongenital galaktosemi, glukos- och galaktosmalabsorption eller laktasbristsyndrom (sällsynta metabola sjukdomar).

Etniska skillnader

Liksom andra ACE-hämmare förefaller kaptopril sänka blodtrycket mindre effektivt hos svarta personer än hos icke-svarta, möjligen beroende på en högre prevalens av låg renin-aktivitet i den svarta hypertensiva populationen.

Graviditet

Behandling med ACE-hämmare bör inte påbörjas under graviditet. Om inte fortsatt behandling med ACE-hämmare anses nödvändig, bör patienter som planerar graviditet, erhålla alternativ behandling där säkerhetsprofilen är väl dokumenterad för användning under graviditet. Vid konstaterad graviditet bör behandling med ACE-hämmare avbrytas direkt och, om lämpligt, bör en alternativ behandling påbörjas (se avsnitt 4.3 och 4.6).

Kaliumsparande diuretika eller kaliumsupplement

ACE-hämmare minskar diuretikainducerad kaliumförlust. Kaliumsparande diuretika (t ex spironolakton, triamterene eller amilorid), kaliumsupplement eller kaliuminnehållande saltersättningsmedel kan leda till signifikant höjning av serumkalium-nivåerna. Om samtidig användning är indicerad på grund av påvisad hypokalemi, ska dessa användas med försiktighet och med frekvent monitorering av serumkalium (se avsnitt 4.4).

Diuretika(tiazid- och loopdiuretika)

Tidigare behandling med högdosdiurtetika kan leda till hypovolemi och risk för hypotoni när behandlingen med kaptopril påbörjas (se avsnitt 4.4). De hypotensiva effekterna kan minskas genom att diuretikabehandlingen avbryts, genom ökning av vätske- eller saltintag eller genom att inleda behandlingen med en låg dos kaptopril. Inga kliniskt signifikanta läkemedelsinteraktioner har dock påvisats i specifika studier med hydroklortiazid eller furosemid.

Andra antihypertensiva medel

Kaptopril har tryggt använts tillsammans med andra vanliga antihypertensiva medel (t ex betablockerare och långtidsverkande kalciumblockerare). Samtidig användning av dessa medel kan öka den hypotensiva effekten av kaptopril.

Behandling med nitroglycerin och andra nitrater eller andra vasodilaterande medel ska ske med försiktighet.

Data från kliniska prövningar har visat att förekomsten av biverkningar som hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt) är högre vid dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS) genom kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren jämfört med användning av ett enda läkemedel som påverkar RAAS (se avsnitt 4.3, 4.4 och 5.1).

Alfablockerande substanser

Samtidig användning med alfablockerande substanser kan öka den antihypertensiva effekten av kaptopril och öka risken för ortostatisk hypotension.

Medel vid akut hjärtinfarkt

Kaptopril kan användas samtidigt med acetylsalicylsyra (i kardiologiska doser), trombolytika, betablockerare och/eller nitrater av patienter med hjärtinfarkt.

Litium

Reversibla ökningar av litiumkoncentrationen i serum och toxicitet har rapporteras vid samtidig behandling med litium och ACE-hämmare. Samtidig användning av tiaziddiuretika kan öka risken för litiumtoxicitet och förstärka den redan ökade risken för litiumtoxicitet med ACE-hämmare. Kombinationen av kaptopril med litium rekommenderas därför inte och noggrann övervakning av litiums serumkoncentration ska genomföras om kombinationen visar sig vara nödvändig.

Tricykliska antidepressiva/Antipsykotika

ACE-hämmare kan förstärka den hypotensiva effekten av vissa tricykliska antidepressiva och antipsykotika (se avsnitt 4.4). Postural hypotoni kan uppstå.

Allopurinol, prokainamid, cytostatika eller immunosuppresiva medel

Samtidig behandling med ACE-hämmare kan leda till ökad risk för leukopeni, framför allt när ACE-hämmare används i högre doser än de som för närvarande rekommenderas.

Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel(NSAID)

Det har beskrivits att icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) och ACE-hämmare utövar en additiv effekt på ökningen av kalium serumnivåer, medan njurfunktion kan minska. Dessa effekter är i princip reversibla. I sällsynta fall kan akut njursvikt uppträda, särskilt hos patienter med nedsatt njurfunktion såsom äldre eller uttorkade patienter. Kronisk administrering av NSAID kan minska den antihypertensiva effekt av en ACE-hämmare.

Sympatomimetika

Kan reducera den blodtryckssänkande effekten av ACE-hämmare. Patienterna bör följas noggrant.

Antidiabetesmedel

Farmakologiska studier har visat attACE-hämmare, inklusive kaptopril, kan förstärka den blodglukossänkande effekten av insulin och orala antidiabetika såsom sulfonureider. Om denna mycket ovanliga interaktion skulle inträffa kan dosreducering av antidiabetesmedlet vara nödvändig.

Klinisk kemi

Kaptopril kan orsaka falskt positivt svar vid undersökning av aceton i urin.

Graviditet

Kaptopril bör inte användas under graviditetens första trimester (se avsnitt 4.4). Kaptopril är kontraindicerat under graviditetens andra och tredje trimester (se avsnitt 4.3 och 4.4).

Epidemiologiska data rörande risk för fosterskada efter användning av ACE-hämmare under graviditetens första trimester är inte entydiga, en något ökad risk kan inte uteslutas.

Om inte fortsatt behandling med ACE-hämmare anses nödvändig, bör patienter som planerar graviditet, erhålla alternativ behandling där säkerhetsprofilen är väl dokumenterad för användning under graviditet. Vid konstaterad graviditet bör behandling med ACE-hämmare avbrytas direkt och, om lämpligt, bör en alternativ behandling påbörjas.

Det är känt att behandling med ACE-hämmare under andra och tredje trimestern kan inducera human fostertoxicitet (nedsatt njurfunktion, oligohydramnios, hämning av skallförbening) och neonatal toxicitet (njursvikt, hypotoni, hyperkalemi). (Se avsnitt 5.3).

Om exponering för ACE-hämmare förekommit under graviditetens andra trimester rekommenderas ultraljudskontroll av njurfunktion och skalle.

Spädbarn vars mödrar har använt ACE-hämmare bör observeras noggrant med avseende på hypotoni (se avsnitt 4.3 och 4.4).

Amning

Begränsade farmakokinetiska data visar på mycket låga koncentrationer i modersmjölk (se avsnitt 5.2). Trots att dessa koncentrationer förefaller vara kliniskt irrelevanta, rekommenderas inte användning av Captopril Actavis vid amning av prematura barn eller under de närmsta veckorna efter förlossningen, på grund av möjlig risk för kardiovaskulära och renala effekter samt bristande klinisk erfarenhet.

I fall med äldre spädbarn kan användning av Captopril Actavis hos en ammande moder övervägas om behandlingen är nödvändig för modern och barnet följs upp med avseende på biverkningar.

Liksom med andra antihypertensiva medel kan förmågan att framföra fordon och använda maskiner försämras, t.e.x. i början av behandlingen eller vid dosjusteringar, samt vid användning i kombination med alkohol. Dessa effekter är dock beroende av individens känslighet.

Frekvensen definieras enligt följande konvention: Mycket vanliga (1/10), vanliga(1/100, <1/10), mindre vanliga (1/1 000, <1/100), sällsynta(1/10 000, <1/1 000), mycket sällsynta (<1/10 000), ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)

Biverkningar som rapporterats vid behandling med kaptopril och/eller ACE-hämmare inkluderar:

Blodet och lymfsystemet

Mycket sällsynta: neutropeni/agranulocytos (se avsnitt 4.4), pancytopeni särskilt hos patienter med nedsatt njurfunktion (se avsnitt 4.4), anemi (inklusive aplastisk och hemolytisk), trombocytopeni, lymfadenopati, eosinofili, autoimmuna sjukdomar och/eller positiv ANA.

Metabolism och nutrition

Sällsynta: aptitlöshet

Mycket sällsynta:hyperkalemi, hypoglykemi (se avsnitt 4.4)

Psykiska störningar

Vanliga:sömnstörningar.

Mycket sällsynta:förvirring, depression.

Centrala och perifera nervsystemet

Vanliga:smakförlust, yrsel

Sällsynta: sömnighet, huvudvärk och parestesier.

Mycket sällsynta: cerebrovaskulära episoder, inklusive stroke, och synkope.

Ögon

Mycket sällsynta:dimsyn.

Hjärtat

Mindre vanliga:takykardi eller takyarytmi, angina pectoris, hjärtklappning.

Mycket sällsynta: hjärtstillestånd, kardiogen chock.

Blodkärl

Mindre vanliga: hypotoni (se avsnitt 4.4), Raynauds syndrom, blodvallningar, blekhet.

Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum

Vanliga:torr, irriterande (icke produktiv) hosta (se avsnitt 4.4) och dyspné.

Mycket sällsynta: bronkospasm, rinit, allergisk alveolit/eosinofil pneumoni.

Mag-tarmkanalen

Vanliga:illamående, kräkningar, irritation av magsäcken, buksmärtor, diarré, förstoppning, muntorrhet.

Sällsynta: stomatit/aftösa sår, angioödem i tarmarna (se avsnitt 4.4)

Mycket sällsynta: glossit, peptiskt sår, pankreatit.

Lever och gallvägar

Mycket sällsynta:försämrad leverfunktion och kolestas (inklusive gulsot), hepatit inklusive nekros, förhöjda leverenzym- och bilirubinvärden.

Hud och subkutan vävnad

Vanliga:pruritus med eller utan exantem, hudutslag och alopeci.

Mindre vanliga: angioödem (se avsnitt 4.4).

Mycket sällsynta: urticaria, Steven-Johnsons syndrom, erytema multiforme, ljuskänslighet, erytrodermi, pemfigusliknande utslag och exfoliativ dermatit.

Muskulo-skeletala systemet och bindväv

Mycket sällsynta: myalgi, artralgi.

Njurar och urinvägar

Sällsynta:störningar i njurfunktionen inklusive njursvikt, polyuri, oliguri, täta urinträngningar.

Mycket sällsynta: nefrotiskt syndrom.

Reproduktionsorgan och bröstkörtel

Mycket sällsynta: impotens, gynekomasti.

Allmänna symtom

Mindre vanliga: bröstsmärtor, trötthet, olust.

Mycket sällsynta: feber.

Undersökningar

Mycket sällsynta: proteinuri, eosinofili, ökat serum-kalium, minskat serum-natrium, förhöjt serum-urea, serum-kreatinin och serum-bilirubin, minskningar av hemoglobin, hematokrit, leukocyter, trombocyter, positiv ANA, SR-stegring.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning via Läkemedelsverket, Box 26, SE-751 03 Uppsala. Webbplats:www.lakemedelsverket.se.

Symtom på överdosering är allvarligt blodtrycksfall, chock, stupor, bradykardi, elektrolytstörningar och njursvikt.

Åtgärder för att förhindra absorption (t ex ventrikeltömning, administrering av adsorbenter och natriumsulfat inom 30 minuter efter intag) samt påskyndad eliminering ska tillämpas om intaget skett nyligen. Om hypotoni uppkommer ska patienten placeras i liggande ställning med benen högt och salt- och vätsketillförsel påbörjas omedelbart. Behandling med angiotensin‑II bör övervägas. Bradykardi och extensiva vagala reaktioner bör behandlas genom administrering av atropin. Användning av pacemaker kan övervägas.

Kaptopril kan avlägsnas från cirkulationen genom hemodialys.

Farmakoterapeutisk grupp: ACE-hämmare, ATC-kod: C09AA01.

Kaptopril är en högspecifik, kompetitiv hämmare av angiotensin-I converting enzyme (ACE-hämmare).

De fördelaktiga effekterna av ACE-hämmare synes bero på hämningen av plasma-renin-angiotensin-aldosteronsystemet. Renin är ett endogent enzym som syntetiseras i njurarna och frisätts till cirkulationen där det omvandlar angiotensinogen till angiotensin‑I, en relativt inaktiv deca-peptid. Angiotensin‑I omvandlas sedan av angiotensin converting enzyme, ett peptidyldipeptidas, till angiotensin‑II. Angiotensin‑II är en potent vasokonstriktor som svarar för arteriell vasokonstriktion och ökat blodtryck, liksom för stimulering av binjuren till att frisätta aldosteron. Hämning av ACE resulterar i sänkt plasma-angiotensin‑II, vilket leder till minskad vasokonstriktiv aktivitet och till minskning av aldosteronsekretionen. Fastän den senare minskningen är liten, kan en liten ökning av serum-kaliumkoncentrationen uppstå, tillsammans med en förlust av natrium och vätska. När den negativa återkopplingen av angiotensin II på reninsekretionen upphör, resulterar det i en ökning av plasma-reninaktiviteten.

En annan funktion hos ACE är att den bryter ner den potenta vasodepressiva kininpeptiden bradykinin till inaktiva metaboliter. Hämning av ACE resulterar därför i en ökad aktivitet av cirkulerande och lokala kallikrein-kininsystem, vilket bidrar till perifer vasodilatation genom aktivering av prostglandinsystemet. Det är möjligt att denna mekanism är inblandad i den hypotensiva effekten av ACE-hämmare och är orsaken till vissa biverkningar.

Blodtryckssänkningen är vanligtvis maximal 60 till 90 minuter efter oralt intag av en enstaka dos kaptopril. Effektens varaktighet är dosrelaterad. Blodtryckssänkningen kan vara progressiv, så för att uppnå maximal terapeutisk effekt kan flera veckors behandling vara nödvändig. De blodtryckssänkande effekterna av kaptopril och diuretika av tiazidtyp är additiva.

Hos patienter med hypertoniminskar kaptopril blodtrycket i liggande och stående ställning, utan att inducera någon kompensatoriskt ökad puls eller vatten- och natriumretention.

I hemodynamiska undersökningar har kaptopril givit en markant sänkning av det perifera arteriella kärlmotståndet. Generellt sågs inga kliniskt relevanta förändringar i njurgenomblödning eller i glomerulär filtrationshastighet.

Hos de flesta patienterna inträdde den antihypertensiva effekten 15 till 30 minuter efter oralt intag av kaptopril. Maximal effekt uppnåddes efter 60 till 90 minuter. Maximal blodtryckssänkning av en definierad dos kaptopril sågs vanligen efter tre till fyra veckor.

Med rekommenderad daglig dos kvarstår den blodtryckssänkande effekten även under långtidsbehandling. Tillfälligt uppehåll i behandlingen orsakar inte någon snabb, överdriven ökning av blodtrycket (rebound). Hypertonibehandling med kaptopril leder också till regress av vänsterkammarhypertrofi.

Hemodynamiska undersökningar av patienter med hjärtsvikt visade att kaptopril gav reducerat perifert kärlmotstånd och ökad venös kapacitet. Detta resulterade i en reduktion av hjärtats pre-load och after-load (reduktion av fyllnadstrycket). Dessutom har ökad hjärtminutvolym, arbetsindex och arbetskapacitet observerats under kaptoprilbehandling.

I en stor, placebokontrollerad studie på patienter med vänsterkammardysfunktion(ejektionsfraktion ≤ 40%) till följd av hjärtinfarkt har det visats att kaptopril (som initierades mellan 3:e och 16:e dagen efter infarkten) förlängde överlevnadstiden och minskade kardiovaskulär död. Det senare visade sig genom att utveckling av symtomgivande hjärtsvikt fördröjdes och behovet av sjukhusvistelse på grund av hjärtsvikt reducerades, jämfört med placebo. Antalet reinfarkter och revaskulariseringsåtgärder i hjärtat, behov av ytterligare medicinering med diuretika och/eller digitalis eller dosökning av dessa var också lägre jämfört med placebo. En retrospektiv analys visade att kaptopril minskade antalet återkommande infarkteroch revaskulariseringsåtgärder i hjärtat (ingendera var målkriterium för studien).

En annan stor, placebokontrollerad studie på patienter med hjärtinfarkt visade att kaptopril (givet inom 24 timmar efter infarkten och sedan under en månads tid) signifikant minskade total dödlighet efter fem veckor, jämfört med placebo. Den gynnsamma effekten av kaptopril på total mortalitet kunde fortfarande iakttas även efter ett år. Inga tecken sågs på en negativ effekt avseende tidig död under första dagens behandling.

Kaptoprils hjärtskyddande effekter observeras oavsett patientens ålder eller kön, lokalisation av infarkten eller samtidiga behandlingar med bevisad effekt under den första tiden efter infarkten (trombolytiska medel, betablockerare eller acetylsalicylsyra).

Två stora randomiserade, kontrollerade prövningar (ONTARGET (ONgoing Telmisartan Alone and in combination with Ramipril Global Endpoint Trial) och VA NEPHRON-D (The Veterans Affairs Nephropathy in Diabetes)) har undersökt den kombinerade användningen av en ACE-hämmare och en angiotensin II-receptorblockerare.

ONTARGET var en studie som genomfördes på patienter med en anamnes av kardiovaskulär och cerebrovaskulär sjukdom, eller typ 2-diabetes mellitus åtföljt av evidens för slutorganskada. VA NEPHRON-D var en studie på patienter med typ 2-diabetes mellitus och diabetesnefropati.

Dessa studier har inte visat någon signifikant nytta på renala och/eller kardiovaskulära resultat och mortalitet, medan en ökad risk för hyperkalemi, akut njurskada och/eller hypotoni observerades jämfört med monoterapi.Då deras farmakodynamiska egenskaper liknar varandra är dessa resultat även relevanta för andra ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare.

ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare bör därför inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati.

ALTITUDE (Aliskiren Trial in Type 2 Diabetes Using Cardiovascular and Renal Disease Endpoints) var en studie med syfte att testa nyttan av att lägga till aliskiren till en standardbehandling med en ACE-hämmare eller en angiotensin II-receptorblockerare hos patienter med typ 2-diabetes mellitus och kronisk njursjukdom, kardiovaskulär sjukdom eller både och. Studien avslutades i förtid eftersom det fanns en ökad risk för oönskat utfall. Både kardiovaskulär död och stroke var numerärt vanligare i aliskiren-gruppen än i placebo-gruppen och oönskade händelser och allvarliga oönskade händelser av intresse (hyperkalemi, hypotoni och njurdysfunktion) rapporterades med högre frekvens i aliskiren-gruppen än i placebo-gruppen.

Nefropati vid typ I-diabetes

I en placebokontrollerad, multicenter-, dubbelblindstudie på insulinberoende (Typ I) diabetiker med proteinuri, med eller utan hypertoni (samtidig behandling med andra antihypertensiva medel för att kontrollera blodtrycket tilläts), reducerade kaptopril signifikant (med 51%) tiden till dubblering av baslinjens kreatininkoncentration jämfört med placebo. Incidensen av terminal njursvikt (dialys, transplantation) eller död var också signifikant lägre med kaptopril jämfört med placebo (51%). Hos patienter med diabetes och mikroalbuminuri, reducerade behandling med kaptopril albuminutsöndringen inom två år.

De njurfunktionsbevarande effekterna av kaptoprilbehandling ses i tillägg till den nytta som kan ha uppnåtts genom reduktion av blodtrycket.

Kaptopril är ett oralt aktivt medel som inte kräver biotransformation för sin aktivitet. Medelvärdet för lägsta absorption är cirka 75%. Maximal plasmakoncentration nås inom 60‑90 minuter. Närvaron av föda i mag-tarmkanalen reducerar absorptionen med cirka 30‑40%. Cirka 25‑30% av cirkulerande läkemedel är bundet till plasmaproteiner.

Den skenbara halveringstiden för oförändrad kaptopril i blod är cirka 2 timmar. Mer än 95% av absorberad dos elimineras via urinen inom 24 timmar, 40‑50% som oförändrat läkemedel och resten som inaktiva disulfidmetaboliter (kaptoprildisulfid och kaptopril-cysteindisulfid). Försämrad njurfunktion kan orsaka ackumulering av läkemedlet. Hos patienter med nedsatt njurfunktion ska dosen därför reduceras och/eller dosintervallet förlängas (se avsnitt 4.2).

Djurstudier tyder på att kaptopril inte passerar blod-hjärnbarriären i någon större utsträckning.

Amning

I en rapport med 12 kvinnor som intagit kaptopril 100 mg 3 gånger dagligen peroralt, var medelvärdet av den högsta halten i mjölk 4,7µg/liter och inträffade 3,8 timmar efter dosen. Baserat på dessa data får ett ammande barn en högsta dygnsdos på mindre än 0,002% av moderns dagliga dos.

Djurstudier utförda med kaptopril under organogenesen har inte visat några teratogena effekter, men kaptopril har givit fetal toxicitet hos flera djurslag, inklusive fetal mortalitet under senare delen av dräktigheten, tillväxtretardation och postnatal mortalitet hos råtta. Prekliniska data från gängse studier avseende allmäntoxicitet, långtidstoxicitet, genotoxicitet och karcinogenicitet visade inte några särskilda risker för människa.

Laktosmonohydrat, pregelatiniserad stärkelse, mikrokristallin cellulosa, stearinsyra.

Ej relevant.

3 år.

Förvaras vid högst 25°C.

PVC/aluminium-blister

Förpackningsstorlekar: 30, 100 och 200 tabletter

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Inga särskilda anvisningar.

ACTAVIS Nordic A/S

Örnegårdsvej 16

DK-2820 Gentofte

Danmark

25 mg tabletter: 18388

50 mg tabletter: 18389

2002-10-18 / 2007-10-18

2014-11-10