Carveratio
Läkemedelsverket 2015-08-13
PRODUKTRESUMÉ
1. LÄKEMEDLETS NAMN
Carveratio 6,25 mg tablett
Carveratio 12,5 mg tablett
Carveratio 25 mg tablett
2. KVALITATIV OCH KVANTITATIV SAMMANSÄTTNING
En tablett innehåller 6,25 mg, 12,5 mg eller 25 mg karvedilol.
Hjälpämne med känd effekt: 89 mg/86 mg/171 mg laktosmonohydrat.
För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1
3. LÄKEMEDELSFORM
Tablett
6,25 mg tablett: vit, bikonvex, kapselformad tablett med brytskåra, präglad med ”C” och ”2” på ena sidan och slät på andra sidan.
12,5 mg tablett: vit, bikonvex, kapselformad tablett med brytskåra, präglad med ”C” och ”3” på ena sidan och slät på andra sidan.
25 mg tablett: vit, bikonvex, kapselformad tablett med brytskåra, präglad med ”C” och ”4” på ena sidan och slät på andra sidan.
Tabletterna kan delas i två lika stora doser.
4. KLINISKA UPPGIFTER
4.1 Terapeutiska indikationer
Essentiell hypertoni.
Kronisk stabil angina pectoris.
Tilläggsbehandling vid måttlig till svår stabil hjärtsvikt.
4.2 Dosering och administreringssätt
Carveratio finns tillgänglig i tre styrkor: 6,25 mg, 12,5 mg och 25 mg.
Dosering
Essentiell hypertoni
Karvedilol kan användas som monoterapi eller i kombination med andra antihypertensiva läkemedel, speciellt tiazid-diuretika. Dosering en gång dagligen rekommenderas. Den rekommenderade maximala dosen per doseringstillfälle är emellertid 25 mg och rekommenderad maximal dygnsdos 50 mg.
Vuxna
Rekommenderad initial dos är 12,5 mg en gång dagligen under de två första dagarna. Därefter fortsätter behandlingen med 25 mg en gång dagligen. Vid behov kan dosen ökas successivt med minst två veckors intervall.
Äldre
Rekommenderad initialdos vid hypertoni är 12,5 mg en gång per dag, vilket även kan vara tillräcklig dos för fortsatt behandling. Om svaret är otillräckligt kan dosen ökas successivt med minst två veckors intervall.
Kronisk stabil angina pectoris
Vuxna
Rekommenderad initial dos är 12,5 mg två gånger dagligen i två dagar. Därefter fortsätter behandlingen med dosen 25 mg två gånger dagligen. Vid behov kan dosen ökas successivt, med minst två veckors intervall. Den rekommenderade maximala dygnsdosen är 100 mg fördelad på två doseringstillfällen.
Äldre
Den rekommenderade initiala dosen är 12,5 mg två gånger dagligen i två dagar. Därefter fortsätter behandlingen med dosen 25 mg två gånger dagligen, vilket är den rekommenderade maximala dygnsdosen.
Hjärtsvikt
Behandling av måttlig till svår hjärtsvikt som tillägg till konventionell basterapi med diuretika, ACE-hämmare, digitalis och/eller vasodilatorer. Patienten ska vara kliniskt stabil (ingen förändring i NYHA-klass, ingen sjukhusvistelse beroende på hjärtsvikt) och basterapin måste ha stabiliserats minst 4 veckor innan behandlingen påbörjas. Dessutom bör patienten ha en minskad vänsterkammarejektionsfraktion och hjärtfrekvens > 50 slag/minut och systoliskt blodtryck > 85 mm Hg (se avsnitt 4.3).
Den initiala dosen är 3,125 mg två gånger dagligen i två veckor. Om denna dos tolereras väl kan dosen karvedilol ökas i intervaller på minst två veckor, först till 6,25 mg två gånger dagligen, därefter till 12,5 mg två gånger dagligen och slutligen upp till 25 mg två gånger dagligen. Rekommendationen är att dosen ökas till den högsta nivå som tolereras av patienten.
Den rekommenderade maximala dosen är 25 mg, administrerat två gånger dagligen till patienter som väger mindre än 85 kg och 50 mg två gånger dagligen till patienter som väger mer än 85 kg, förutsatt att hjärtsvikten inte är svår. En ökning av dosen till 50 mg två gånger dagligen skall göras försiktigt under noggrann medicinsk övervakning av patienten.
Övergående försämring av hjärtsviktssymptomen kan förekomma i början av behandlingen, eller vid dosökning, speciellt hos patienter med svår hjärtsvikt och/eller samtidig behandling med hög dos diuretika. Behandlingen behöver normalt inte avbrytas, men dosen bör inte ökas. Patienten bör följas av läkare/kardiolog när behandling med karvedilol startas eller vid ökning av dosen. Före varje dosökning bör patienten undersökas med avseende på möjliga symptom på försämrad hjärtsvikt eller symptom på kraftig vasodilatation (t.ex. njurfunktion, kroppsvikt, blodtryck, hjärtfrekvens eller hjärtrytm). Förvärrad hjärtsvikt eller vätskeretention behandlas med ökad diuretikados och karvediloldosen bör inte ökas förrän patientens tillstånd har stabiliserats. Om bradykardi uppträder eller i händelse av förlängd AV-överledning bör digoxinnivån först kontrolleras. Ibland kan det vara nödvändigt att sänka karvediloldosen eller att temporärt avbryta behandlingen helt. Även i dessa fall kan ofta dostitrering av karvedilol framgångsrikt fortsätta.
Om karvedilolbehandlingen avbryts under mer än två veckor, bör den återupptas med 3,125 mg två gånger dagligen och ökas gradvis enligt rekommendationen ovan.
Njurinsufficiens
Dosen måste anpassas individuellt för varje patient, men enligt farmakokinetiska parametrar tyder inget på att dosjustering av karvedilol är nödvändig hos patienter med njursvikt.
Måttlig leverdysfunktion
Dosjustering kan krävas.
Pediatrisk population
Erfarenhet från barn och ungdomar saknas.
Äldre
Äldre patienter kan vara mer känsliga för karvedilols effekter och ska kontrolleras mer noggrant.
Liksom för andra β-blockerare, och speciellt för hjärtpatienter ska karvedilol utsättas gradvis (se avsnitt 4.4).
Administreringssätt
Tabletterna behöver inte tas i samband med måltid. Patienter med hjärtsvikt rekommenderas dock att ta karvedilol tillsammans med föda för att förlänga absorptionstiden och minska risken för ortostatisk hypotension.
4.3 Kontraindikationer
-
Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1
-
Instabil/ dekompenserad hjärtsvikt
-
Kliniskt signifikant leverdysfunktion
-
Metabolisk acidos
-
AV-blockad grad II och III (om inte en pacemaker finns)
-
Svår bradykardi (< 50 slag per minut)
-
Sjuk sinusknuta (inklusive sinoatrialt block)
-
Svår hypotension (systoliskt blodtryck 85 mmHg)
-
Kardiogen chock
-
Tidigare bronkospasm eller astma
4.4 Varningar och försiktighet
Kronisk hjärtsvikt
Hos hjärtsviktspatienter kan försämrad hjärtsvikt eller vätskeretention förekomma under upptitrering av karvedilol. Om sådana symptom uppträder bör diuretikadosen ökas. Karvediloldosen bör inte ökas förrän patienten är kliniskt stabil. Ibland kan det vara nödvändigt att sänka karvediloldosen eller, i sällsynta fall, tillfälligt avbryta behandlingen. Sådana episoder utgör inte hinder för en senare lyckad titrering av karvedilol. Karvedilol bör användas med försiktighet i kombination med digitalisglykosider, eftersom båda läkemedlen saktar ner AV-överledningen.
Njurfunktion vid hjärtsvikt
Reversibel försämring av njurfunktionen har observerats vid karvedilolbehandling hos patienter med kronisk hjärtsvikt och lågt blodtryck (systoliskt blodtryck <100 mmHg), ischemisk hjärtsjukdom och diffus kärlsjukdom och/eller underliggande njurinsufficiens.
Vänsterkammardysfunktion efter akut hjärtinfarkt
Innan behandling med karvedilol inleds måste patienten vara kliniskt stabil och bör ha fått en ACE-hämmare under åtminstone de föregående 48 timmarna, och dosen av ACE-hämmaren ska ha varit stabil under åtminstone de föregående 24 timmarna.
Labil eller sekundär hypertoni
Eftersom den kliniska erfarenheten är begränsad bör karvedilol inte administreras till patienter med labil eller sekundär hypertoni.
AV- blockad grad I
På grund av den negativa dromotropa effekten bör karvedilol administreras med försiktighet till patienter med AV-blockad grad I.
Kronisk obstruktiv lungsjukdom
Karvedilol ska användas med försiktighet hos patienter, med kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) med bronkospastiska inslag, som inte får någon oral eller inhalerad medicinering, och endast om den potentiella nyttan överväger den potentiella risken.
Hos patienter med tendens till bronkospasm kan andningssvårigheter uppstå som följd av en eventuell ökning av motståndet i luftvägarna. Patienterna bör övervakas noggrant vid initiering och upptitrering av karvedilol och dosen karvedilol ska reduceras om tecken på bronkospasm observeras under behandling.
Diabetes
Försiktighet bör iakttas vid administrering av karvedilol till patienter med diabetes mellitus, eftersom tidiga symtom och tecken på akut hypoglykemi kan bli maskerade eller försvagade. Hos kroniska hjärtsviktspatienter med diabetes, kan användning av karvedilol vara associerad med försämrad kontroll av blodglukos.
Perifer vaskulär sjukdom
Karvedilol ska användas med försiktighet hos patienter med perifer vaskulär sjukdom eftersom β-blockare kan utlösa eller förvärra symtomen vid arteriell insufficiens.
Raynauds syndrom
Karvedilol bör användas med försiktighet till patienter som lider av perifera cirkulationsrubbningar (t.ex. Raynauds syndrom) eftersom det kan förvärra symtomen.
Tyreotoxikos
Karvedilol kan dölja symptom och tecken på tyreotoxikos.
Anestesi och större operation
Försiktighet bör iakttas hos patienter som genomgår kirurgi på grund av synergistiska negativa inotropa effekter av karvedilol och anestetika.
Bradykardi
Karvedilol kan orsaka bradykardi. Om patientens puls minskar till under 55 slag per minut, bör karvediloldosen minskas.
Överkänslighet
Försiktighet bör iakttas när karvedilol administreras till patienter med en bakgrund av allvarliga överkänslighetsreaktioner, och till dem som genomgår desensibiliseringsbehandling, eftersom β-blockerare både kan öka känsligheten mot allergener och svårighetsgraden av anafylaktiska reaktioner.
Psoriasis
Patienter med anamnes på psoriasis i samband med behandling med β-blockerare bör ges karvedilol först efter övervägande av risk och nytta.
Samtidig användning av kalciumantagonister
Noggrann monitorering av blodtryck och EKG krävs hos patienter som får samtidig behandling med kalciumblockerare såsom verapamil och diltiazem eller med andra antiarytmika (speciellt amiodaron).
Feokromocytom
Hos patienter med feokromocytom, bör behandling med α-blockerare inledas innan β-blockerande medel ges. Trots att karvedilol har både α-och β-blockerande farmakologiska effekter, finns det ingen erfarenhet av dess användning i detta tillstånd. Försiktighet bör därför iakttas vid administrering av karvedilol till patienter som misstänks ha feokromocytom.
Prinzmetals angina
Substanser med icke-selektiv β-blockerande effekt kan utlösa bröstsmärtor hos patienter med Prinzmetals angina. Det finns ingen klinisk erfarenhet av karvedilol hos dessa patienter även om α-blockerande aktivitet av karvedilol kan förhindra sådana symtom. Försiktighet bör dock iakttas vid administrering av karvedilol till patienter som misstänks ha Prinzmetals angina.
Kontaktlinser
Patienter som använder kontaktlinser bör informeras om att karvedilol kan minska tårproduktionen.
Debrisokin
Patienter som är kända som långsamma metaboliserare med avseende på debrisokin bör följas noggrant vid initiering av behandlingen (se avsnitt 5.2).
Abstinenssyndrom
Karvedilolbehandlingen bör inte avbrytas abrupt, speciellt inte hos patienter med ischemisk hjärtsjukdom. Utsättning av karvedilol ska ske gradvis (under en två veckors-period).
Detta läkemedel innehåller laktos. Patienter med något av följande ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.
4.5 Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner
Farmakokinetiska interaktioner
Karvedilol är ett substrat såväl som en hämmare av P-glykoprotein. Därför kan biotillgängligheten för läkemedel som transporteras av P-glykoprotein öka vid samtidig administrering av karvedilol. Dessutom kan biotillgängligheten för karvedilol ändras av inducerare och hämmare av P-glykoprotein.
Hämmare såväl som inducerare av CYP2D6 och CYP2C9 kan ändra den systemiska och/eller presystemiska metabolismen av karvedilol stereoselektivt, vilket leder till ökade eller minskade plasmakoncentrationer av R- och S-karvedilol. Patienter som får läkemedel som inducerar (t.ex. rifampicin, karbamazepin och barbiturater) eller hämmar (t.ex. paroxetin, fluoxetin, kinidin, cinacalcet, bupropion, amiodaron och flukonazol) dessa CYP enzymer ska därför övervakas noga vid samtidig behandling med karvedilol eftersom serumnivåerna av karvedilol kan reduceras av enzyminducerare och ökas av enzymhämmare. Några exempel som observerats hos patienter eller hos friska försökspersoner är listade nedan, men listan är inte fullständig.
Hjärtglykosider: Plasmakoncentrationerna av digoxin ökar med ca 15% och digitoxin med ca 13% hos hypersensitiva patienter när digoxin respektive digitoxin och karvedilol administreras samtidigt. Både digoxin och karvedilol har hämmande effekter på AV-överledning. Ökad kontroll av digoxinnivåerna i plasma rekommenderas vid insättande, justering eller avbrytande av karvedilolbehandling (se avsnitt 4.4).
Rifampicin: I en studie på 12 friska försökspersoner sänktes plasmanivåerna av karvedilol med cirka 70% vid administrering av rifampicin, troligen på grund av induktion av P-glykoprotein, vilket leder till minskad absorption av karvedilol i tarmen.
Ciklosporin: Två studier hos njur- och hjärttransplanterade patienter som behandlats med oralt ciklosporin visade ökad plasmakoncentration av ciklosporin efter påbörjad karvedilol behandling. Hos ca 30% av patienterna, var det nödvändigt att sänka ciklosporindosen för att bibehålla terapeutiska ciklosporinnivåer, medan ingen dosjustering behövdes till övriga patienter. I genomsnitt sänktes dosen av cyklosporin med 20% hos dessa patienter. På grund av stora individuella skillnader av ciklosporinnivåerna, rekommenderas noggrann kontroll av ciklosporin nivåerna efter påbörjad karvedilol behandling, och att ciklosprindosen anpassas när så är lämpligt.
Amiodaron: Hos patienter med hjärtsvikt, minskar amiodaron metabolismen för S-karvedilol troligen på grund av hämning av CYP2C9. Medel plasmakoncentrationen av R-karvedilol ändrades inte. Därmed finns det en potentiell risk för ökad β-blockad orsakad av en förhöjd plasmakoncentration av S‑karvedilol.
Fluoxetin: En randomiserad, cross-over studie på 10 patienter med hjärtsvikt som gavs samtidig administrering av fluoxetin, en stark hämmare av CYP2D6, resulterade i en stereoselektiv hämning av metabolismen för karvedilol med en 77 % ökning av R(+) enantiomerens medelvärde för AUC. Dock noterades ingen skillnad i biverkningar, blodtryck eller hjärtfrekvens mellan grupperna.
Farmakodynamiska interaktioner
Insulin eller orala diabetesläkemedel: Den blodsockersänkande effekten av insulin och perorala diabetesläkemedel kan förstärkas av läkemedel med effekter på β-blockad. Symptom på hypoglykemi kan maskeras eller försvagas (framförallt takykardi). Regelbunden mätning av blodsockernivåer hos diabetespatienter som behandlas med insulin eller orala diabetesläkemedel rekommenderas därför.
Läkemedel som sänker katekolaminer: Patienter som tar både läkemedel med β-blockerande effekter och ett läkemedel som sänker katekolaminer (t.ex. reserpin, guanetidin, metyldopa, guanfacin och monoaminooxidas-hämmare) ska observeras noggrant för tecken på hypotension och/eller allvarlig bradykardi.
Digoxin: Samtidig användning av betablockerare och digoxin kan resultera i additiv förlängning av atrioventrikulär (AV) överledningstid.
Verapamil,
diltiazem, amiodaron eller andra antiarytmika: I kombination med karvedilol kan risken för AV
överledningsstörningar öka (se avsnitt 4.4).Noggrann övervakning bör ske vid samtidig administrering av
karvedilol och klass I-antiarytmika eller amiodaron (oralt).
Bradykardi, hjärtstillestånd och ventrikelflimmer har rapporterats
kort efter initiering av behandling med β-blockerare hos patienter
som får amiodaron. Det finns risk för hjärtsvikt om klass Ia eller
Ic antiarytmika samtidigt ges intravenöst.
Klonidin: Samtidig administrering med klonidin och medel med β-blockerande egenskaper kan potentiera de blodtrycks- och hjärtfrekvenssänkande effekterna. När samtidig behandling med läkemedel med β-blockerande egenskaper och klonidin skall avslutas skall det β-blockerande läkemedlet sättas ut först. Klonidindosen kan flera dagar senare gradvis minskas.
Kalciumkanalblockare (se avsnitt 4.4): Enstaka fall av överledningsstörningar, i sällsynta fall med hemodynamisk påverkan, har iakttagits hos patienter som intagit karvedilol och diltiazem samtidigt. Liksom vid behandling med andra betablockerare, bör noggrann kontroll av EKG och blodtryck genomföras vid samtidigt administrering av kalciumkanalblockerare av typen verapamil och diltiazem. Administrering av dihydropyridiner och karvedilol bör göras under noggrann övervakning, eftersom hjärtsvikt och svår hypotension har rapporterats.
Nitrater: Ökade hypotensiva effekter.
Andra antihypertensiva läkemedel: Liksom med andra läkemedel med β-blockerande egenskaper, kan karvedilol förstärka effekten av andra samtidigt administrerade läkemedel med blodtryckssänkande effekt (t.ex. α1-receptorantagonister) eller läkemedel där hypotoni ingår i biverkningsprofilen såsom barbiturater, fentiaziner, tricykliska antidepressiva, vasodilaterande medel och alkohol.
Anestetika: Noggrann kontroll av livsuppehållande funktioner rekommenderas under narkos på grund av de synergistiska negativa inotropa och hypotensiva effekterna av karvedilol och anestetika (se avsnitt 4.4).
NSAID:Samtidig behandling med icke-steroida antiinflammatoriska
läkemedel (NSAID) och β-adrenerga blockare
kan resultera i ökat blodtryck och minskad kontroll av
blodtrycket.
NSAIDs, östrogener och kortikosteroider: Den antihypertensiva effekten av karvedilol minskar p.g.a. vatten- och natriumretention.
Sympatomimetika med α-mimetiska och β-mimetiska effekter: Risk för hypertension och kraftig bradykardi.
Beta-agonist bronkdilaterare: Icke-kardioselektiva β-blockerare försämrar de bronkdilaterande effekterna av β-agonist bronkdilaterare. Noggrann kontroll av patienter rekommenderas.
Ergotamin: Ökad vasokonstriktion.
Neuromuskulärt blockerande medel: Ökad neuromuskulär blockad.
4.6 Fertilitet, graviditet och amning
Graviditet
Det finns inte tillräcklig klinisk erfarenhet av karvedilol hos gravida kvinnor.
Djurstudier är ofullständiga vad gäller effekter på graviditet, embryonal/fosterutveckling, förlossning och postnatalutveckling (se avsnitt 5.3). Den potentiella risken för människa är okänd.
Karvedilol ska inte användas under graviditet om inte den potentiella nyttan överväger den potentiella risken.
β-blockerare minskar placentaperfusionen, vilket kan resultera i intrauterin fosterdöd och ofullgångna och prematura förlossningar. Dessutom kan biverkningar (särskilt hypoglykemi, bradykardi) förekomma hos fostret och det nyfödda barnet. Det kan finnas en ökad risk för hjärt- och lungkomplikationer hos det nyfödda barnet i perioden efter födelsen. Djurstudier har inte visat konkreta bevis på teratogenicitet med karvedilol (se avsnitt 5.3).
Amning
Djurstudier har visat att karvedilol eller dess metaboliter utsöndras i bröstmjölk. Det är okänt om karvedilol går över i modersmjölken. Amning rekommenderas därför inte vid administrering av karvedilol.
4.7 Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner
Inga studier har utförts vad gäller effekter på patienters förmåga att framföra fordon eller använda maskiner.
På grund av biverkningar som varierar från individ till individ (t.ex. yrsel, trötthet) kan körförmågan, förmågan att använda maskiner och förmågan att utföra arbete på ostadigt underlag vara nedsatt. Detta gäller speciellt under den första behandlingstiden, efter doshöjning, vid läkemedelsbyte och i kombination med alkohol.
4.8 Biverkningar
(a) Sammanfattning av säkerhetsprofilen
Förekomsten av biverkningar är inte dosberoende med undantag av yrsel, synrubbningar och bradykardi.
(b) Sammanfattning av biverkningar i tabellform
Risken för de flesta biverkningar i samband med karvedilol är densamma för alla indikationer. Undantag finns beskrivna under stycke (c).
Frekvens kategorierna är följande:
Mycket vanliga (≥ 1/10), vanliga (≥ 1/100 till < 1/10), mindre vanliga (≥ 1/1 000 till < 1/100), sällsynta (≥ 1/10 000 till < 1/1 000), mycket sällsynta (< 1/10 000),ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data).
|
Klassificering av organsystem |
Mycket vanliga (≥ 1/10) |
Vanliga (≥ 1/100 till < 1/10) |
Mindre vanliga (≥ 1/1 000 till < 1/100) |
Sällsynta (≥ 1/10 000 till < 1/1 000) |
Mycket sällsynta ( 1/10 000) |
|
Infektioner och infestationer |
|
Bronkit, pneumoni, övre luftvägsinfektion, urinvägsinfektion |
|
|
|
|
Blodet och lymfsystemet |
|
Anemi |
|
Trombocytopeni |
Leukopeni |
|
Immun-systemet |
|
|
|
|
Överkänslighet (allergisk reaktion) |
|
Metabolism och nutrition |
|
Viktökning, hyperkolesterolemi, försämrad kontroll av blodglukos (hyperglykemi, hypoglykemi) hos patienter med diabetes mellitus |
|
|
|
|
Psykiska störningar |
|
Depression, nedstämdhet |
Sömnstörningar, förvirring |
|
|
|
Centrala och perifera nervsystemet |
Yrsel, huvudvärk |
|
Presynkope, synkope, parestesi |
|
|
|
Ögon |
|
Synrubbningar, minskat tårflöde (torra ögon), ögonirritation |
|
|
|
|
Hjärtat |
Hjärtsvikt |
Bradykardi, ödem, hypervolemi, vätskeöverbelastning |
AV-block, angina pectoris |
|
|
|
Blodkärl |
Hypotension |
Ortostatisk hypotension, störningar i den perifera cirkulationen (kalla extremiteter, perifer kärlsjukdom, exacerbation av claudicatio intermittens och Raynauds fenomen) |
|
|
|
|
Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum |
|
Dyspné, lungödem, astma hos predisponerade patienter |
|
Nästäppa |
|
|
Magtarmkanalen |
|
Illamående, diarré, kräkning, dyspepsi, buksmärta |
|
Muntorrhet |
|
|
Lever och gallvägar |
|
|
|
|
Förhöjda värden av alanin-aminotransferas (ALT), apartat-aminotransferas (AST) och gammaglutamyltransferas (GGT) |
|
Hud och subkutan vävnad |
|
|
Hudreaktioner (t.ex. allergiskt exantem, dermatit, urtikaria, klåda, hudförändringar som liknar psoriasis eller lichen planus och ökad svettning), alopeci |
|
Svåra hudreaktioner (t.ex. Erythema multiforme, Stevens-Johnsons syndrom, toxisk epidermal nekrolys) |
|
Muskuloskeletala systemet och bindväv |
|
Smärta i extremiteter |
|
|
|
|
Njurar och urinvägar |
|
Njursvikt och njurfunktionsstörningar hos patienter med diffus kärlsjukdom och/eller underliggande nedsatt njurfunktion, miktionsstörningar |
|
|
Urin-inkontinens hos kvinnor |
|
Reproduktionsorgan och bröstkörtel |
|
|
Erektil dysfunktion |
|
|
|
Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället |
Asteni (trötthet) |
Smärta |
|
|
|
(c) Beskrivning av vissa biverkningar
Yrsel, synkope, huvudvärk och asteni är oftast lindriga och sker mer sannolikt i början av behandlingen.
Hos patienter med kronisk hjärtsvikt, kan försämrad hjärtsvikt och vätskeretention förekomma under upptitrering av karvediloldosen (se avsnitt 4.4).
Hjärtsvikt är en vanlig rapporterad biverkan hos både placebo- och karvedilolbehandlade patienter (14,5 % och 15,4 % respektive hos patienter med nedsatt vänsterkammarfunktion efter akut hjärtinfarkt).
Reversibel försämring av njurfunktionen har observerats vid karvedilolbehandling hos patienter med kronisk hjärtsvikt med lågt blodtryck, ischemisk hjärtsjukdom och diffus kärlsjukdom och/eller underliggande njurinsufficiens (se avsnitt 4.4).
Som klass kan β-adrenerga receptorblockerare även orsaka att latent diabetes mellitus blir manifest, att manifest diabetes blir förvärrad och att kontraregleringen av blodglukos hämmas.
Karvedilol kan orsaka urininkontinens hos kvinnor som försvinner vid utsättande av läkemedlet.
Rapportering av misstänkta biverkningar
Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till (se detaljer nedan).
Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala
4.9 Överdosering
Symptom
Överdosering kan orsaka allvarlig hypotension, bradykardi, hjärtsvikt, kardiogen chock och hjärtstillestånd. Andningssvårigheter, bronkospasm, kräkningar, störd medvetandegrad och kramper kan också förekomma.
Behandling
Förutom allmän understödjande behandling måste vitala funktioner övervakas och, om nödvändigt, korrigeras på en intensivvårdsavdelning.
Atropin kan användas vid uttalad bradykardi, medan intravenös glukagon, eller sympatomimetika (dobutamin, isoprenalin) rekommenderas för att stödja kammarfunktionen. Om positiv inotrop effekt krävs bör fosfodiesterashämmare (PDE) övervägas.
Om perifer vasodilatation dominerar intoxikationsprofilen bör norfenefrin eller noradrenalin ges med kontinuerlig övervakning av cirkulationen. Vid läkemedelsresistent bradykardi bör pacemakerbehandling sättas in.
För behandling av bronkospasm bör -sympatomimetika (som aerosol eller intravenöst) ges, eller så kan aminofyllin administreras intravenöst genom långsam injektion eller infusion. I händelse av anfall rekommenderas långsam intravenös injektion av diazepam eller klonazepam.
Karvedilol har mycket hög proteinbindningsgrad. Det kan därför inte elimineras genom dialys.
I händelse av svår överdosering med chocksymtom, ska understödjande behandling fortsätta tillräckligt lång tid, dvs. tills patientens tillstånd har stabiliserats, eftersom en förlängning av halveringstiden och redistributionen av karvedilol är att vänta.
5. FARMAKOLOGISKA EGENSKAPER
5.1 Farmakodynamiska egenskaper
Farmakoterapeutisk grupp: Alfa och betareceptorblockerande medel,ATC-kod: C07AG02
Karvedilol är en vasodilaterande icke-selektiv β-receptorblockerare som reducerar perifert kärlmotstånd genom selektiv α1-receptorblockad samt dämpar aktiviteten i renin-angiotensin-systemet genom icke-selektiv β-blockad. Plasma-renin-aktiviteten sjunker och vätskeretention förekommer sällan.
Karvedilol har ingen egenstimulerande sympatikomimetisk aktivitet (ISA). I likhet med propranolol har det membran-stabiliserande egenskaper.
Karvedilol är ett racemat av två stereoisomerer. Båda enantiomererna har visat sig ha blockerande α-adrenerg aktivitet i djurmodeller. Icke-selektiv β1- och β2-adrenoreceptorblockad tillskrivs i huvudsak S(-)-enantiomeren.
Karvedilols och dess metaboliters antioxidativa egenskaper har redovisats in vitro och in vivo i djurstudier och in vitroi ett flertal typer av humana celler.
Hos hypertensiva patienter är ett minskat blodtryck ej associerat med en samtidig ökning av perifert kärlmotstånd vilket ses hos rena β-blockerande medel. Hjärtfrekvens reduceras något. Slagvolym förblir oförändrad. Renalt blodflöde och njurfunktion förblir normala, liksom perifert blodflöde, varför kalla extremiteter, ofta observerat i samband med β-blockerare, sällan förekommer. Hos hypertensiva patienter ökar karvedilol plasmakoncentrationen av noradrenalin.
Vid långtidsbehandling av patienter med angina har karvedilol visat sig ha anti-ischemiska effekter och lindra smärta. Hemodynamiska studier påvisade att karvedilol minskar ventrikulärt pre- och after-load. Hos patienter med vänsterkammardysfunktion eller kongestiv hjärtsvikt har karvedilol visat gynnsamma effekter på hemodynamik och vänster kammares ejektionsfraktion och kammarens dimensioner.
Karvedilol har inga negativa effekter på serumlipidmönster eller elektrolyter. Kvoten HDL (high-density lipoproteins) / LDL (low-density lipoproteins) förblir oförändrad.
5.2 Farmakokinetiska egenskaper
Allmänt: Absolut biotillgänglighet av oralt administrerat karvedilol är ca 25 %. Maximala plasmakoncentrationer nås ungefär 1 timme efter administrering. Det är ett linjärt samband mellan dosen och plasmakoncentrationer. Hos patienter med långsam hydroxylering av debrisokin ökade plasmakoncentrationerna av karvedilol med upp till 2‑3 gånger jämfört med snabba metaboliserare av debrisokin. Föda påverkar inte biotillgängligheten, men tiden för att nå maximal plasmakoncentration är fördröjd. Karvedilol är en starkt lipofil substans. Ungefär 98 % till 99 % av karvedilol är bundet till plasmaproteiner. Dess distributionsvolym är ungefär 2 l/kg. Första-passage-effekten efter oral administrering är ungefär 60‑75 %.
I medeltal varierar halveringstiden för eliminationen från 6 till 10 timmar. Plasmaclearance är ungefär 590 ml/min. Elimination sker huvudsakligen via gallan. Huvudsaklig utsöndringsväg för karvedilol är via feces. En mindre del elimineras via njurarna som metaboliter.
Karvedilol har i stor utsträckning visat sig metaboliseras till olika metaboliter som huvudsakligen elimineras via gallan. Karvedilol metaboliseras i levern huvudsakligen genom aromatisk ringoxidering och glukuronidering. Demetylering och hydroxylering av fenolringen ger tre aktiva metaboliter med β-blockerande egenskaper. I jämförelse med karvedilol har dessa tre aktiva metaboliter en svag vasodilaterande effekt. Baserat på prekliniska studier har 4’-hydroxyfenolmetaboliten en β-blockerande effekt som är 13 gånger starkare än den för karvedilol. Metabolitens koncentrationer i människa är emellertid ungefär 10 gånger lägre än de för karvedilol. Två av karvedilols hydroxykarbazolmetaboliter är ytterst starka anitoxidantia, med en 30‑80 gånger högre styrka jämfört med karvedilol.
Patientfaktorer:Karvedilols farmakokinetiska egenskaper påverkas av ålder; plasmanivåerna är ungefär 50 % högre hos äldre jämfört med yngre personer. I en studie av patienter med levercirrhos var biotillgängligheten för karvedilol fyra gånger högre och maximala plasmanivån fem gånger högre och distributionsvolymen tre gånger högre än hos friska personer. Hos en del hypertensiva patienter med måttlig (kreatinin-clearance 20‑30 ml/min) eller svår (kreatinin-clearance < 20 ml/min) njurinsufficiens sågs en ca 40‑55 % höjning av plasmakoncentrationen av karvedilol jämfört med patienter med normal njurfunktion. Det förelåg dock en stor variation i resultaten.
5.3 Prekliniska säkerhetsuppgifter
Karvedilol var inte teratogent hos råtta och kanin. Embryotoxiska och fetotoxiska effekter inträffade hos kanin vid doseringsnivåer som inte var toxiska för kaninhonan. Standardtester in vivo och in vitro visade inte någon relevant mutagen eller karcinogen potential hos karvedilol.
6. FARMACEUTISKA UPPGIFTER
6.1 Förteckning över hjälpämnen
Mikrokristallin cellulosa
Laktosmonohydrat
Krospovidon
Povidon
Kiseldioxid, kolloidal, vattenfri
Magnesiumstearat
6.2 Inkompatibiliteter
Ej relevant.
6.3 Hållbarhet
Blister (PVC/PVdC-Aluminium):
6,25 mg: 18 månader
12,5 mg och 25 mg: 2 år
Blister (OPA/Aluminium/PVC-Aluminium)):
2 år
6.4 Särskilda förvaringsanvisningar
Blister (PVC/PVdC-Aluminium)
6,25 mg:
Förvaras vid högst 30°C.
Förvaras i originalförpackningen. Ljuskänsligt.
12,5 mg och 25 mg:
Förvaras i originalförpackningen. Ljuskänsligt.
Inga särskilda temperaturanvisningar.
Blister (OPA/Aluminium/PVC-Aluminium)
Förvaras i originalförpackningen. Ljuskänsligt.
Inga särskilda temperaturanvisningar.
6.5 Förpackningstyp och innehåll
Blister (PVC/PVdC-Aluminium) eller blister(OPA/Aluminium/PVC-Aluminium).
Förpackningsstorlekar: 10, 14, 28, 30, 50, 56, 60, 98, 100 och 105 tabletter.
Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.
6.6 Särskilda anvisningar för destruktion och övrig hantering
Inga särskilda anvisningar.
7. INNEHAVARE AV GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING
ratiopharm GmbH
Graf-Arco-Strasse 3
89079 Ulm
Tyskland
8. NUMMER PÅ GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING
6,25 mg: 26015
12,5 mg: 26016
25 mg: 26017
9. DATUM FÖR FÖRSTA GODKÄNNANDE/FÖRNYAT GODKÄNNANDE
Datum för det första godkännandet: 22 februari 2008
Datum för den senaste förnyelsen: 22 februari 2013
10. DATUM FÖR ÖVERSYN AV PRODUKTRESUMÉN
2015-08-13
13