Document: Inside film-coated tablet SmPC change

• Inside film-coated tablet SmPC
• Inside film-coated tablet ENG SmPC

---

PRODUKTRESUMÉ

Inside 150 mg filmdragerade tabletter

1 tablett innehåller ranitidinhydroklorid motsvarande ranitidin 150 mg.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.

Filmdragerad tablett.

Tabletten är vit, rund, bikonvex med en diameter på ca 9,5 mm och med brytskåra. Brytskåran är inte till för att dela tabletten i lika stora doser utan bara för att underlätta nedsväljning.

Duodenalsår, benigna ventrikelsår, verifierat med t.ex. endoskopi och histologi, refluxesofagit och Zollinger-Ellisons syndrom. Symtomatisk korttidsbehandling av halsbränna och sura uppstötningar vid gastroesofageal refluxsjukdom.

Underhållsbehandling av patienter med refluxesofagit.

Profylaktisk behandling av kroniskt recidiverande duodenalsår.

Vuxna:

Normaldosen vid duodenal- och ventrikelsår är 300 mg per dygn, antingen 300 mg till natten eller 150 mg morgon och kväll. Dosen kan vid behov ökas till 300 mg morgon och kväll.

Behandlingstiden är normalt 4 veckor, men hos enstaka patienter, t ex med pågående NSAID-behandling ger en behandlingslängd av 8 veckor bättre sårläkning.

Vid profylaktisk behandling är normaldosen 150 mg till kvällen.

Vid refluxesofagit är normaldoseringen 150 mg morgon och kväll, alternativt 300 mg till natten i 4-8 veckor, men doseringen och behandlingstidens längd bör individualiseras efter sjukdomens svårighetsgrad. I svåra fall kan dygnsdosen ökas upp till 600 mg i uppdelade doser.

Vid underhållsbehandling rekommenderas 150 mg morgon och kväll. Innan långtidsbehandling av refluxesofagit, bör diagnosen fastställas med endoskopi.

Vid symtomatisk gastroesofageal refluxsjukdom är normaldoseringen 150 mg morgon och kväll, alternativt 1 tablett vid behov, dock högst 2 tabletter per dygn. Om symtomen inte gått tillbaka efter 2-4 veckors behandling bör patienten undersökas vidare.

Vid Zollinger-Ellisons syndrom bör initialdosen vara 150 mg 3 gånger dagligen, men kan ökas vid behov.

Barn:

Erfarenheterna av ranitidin vid behandling av barn är begränsade. Om minskning av magsaftsekretionen bedöms önskvärd ges 5 mg/kg kroppsvikt/dygn.

Nedsatt njurfunktion:

Halveringstiden i plasma förlängs vid nedsatt njurfunktion. Dosen bör därför halveras i fall av påtagligt nedsatt njurfunktion (kreatininclearance 5 – 50 ml/min). Lämpligen ges då 150 mg till natten vid peroral behandling.

Ranitidin elimineras från kroppen vid hemodialys. Dialysbehandlad patient bör därför inta ranitidin efter respektive dialystillfälle.

Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1.

Försiktighet bör iakttas för patienter med nedsatt njurfunktion och gravt nedsatt leversjukdom eller akut porfyri. Enstaka kliniska rapporter tyder på att ranitidin kan utlösa akuta porfyriattacker. Ranitidin bör därför undvikas till patienter med akut porfyri i anamnesen.

Misstänkt ulcussjukdom skall tidigt i sjukhistorien objektivt verifieras med röntgen eller endoskopi för undvikande av inadekvat behandling.

Vid behandling av ventrikelsår och dyspepsi (hos medelålderspatienter och äldre med nyuppkomna eller nyligen förändrade dyspepsisymtom) skall malignitet uteslutas, eftersom behandling med ranitidin kan maskera symtom på magcancer.

Ranitidin utsöndras via njurarna, vilket innebär att plasmanivåerna av läkemedlet är förhöjda hos patienter med gravt nedsatt njurfunktion. Dosen ska justeras på så sätt som beskrivs ovan i avsnitt 4.2 Dosering och administreringssätt under Nedsatt njurfunktion.

Äldre patienter och patienter med kronisk lungsjukdom, diabetes eller nedsatt immunförsvar kan ha högre risk att drabbas av lunginflammation.

En stor epidemiologisk studie visar att användare av enbart ranitidin har en ökad risk att utveckla samhällsförvärvad pneumoni än de som avslutat behandlingen, den justerade relativa riskökningen är 1,82 (95% Cl, 1,26-2,64). Ökningen sågs främst hos patienter med kronisk lungsjukdom, diabetes, hjärtsvikt och nedsatt immunförsvar.

Regelbunden uppföljning rekommenderas för patienter som tar icke-steroida anti-inflammatoriska läkemedel samtidigt som de använder ranitidin, i synnerhet för äldre patienter och patienter med peptiska sår i anamnesen.

Ranitidin kan påverka andra läkemedels absorption, metabolism och utsöndring via njurarna. En sådan förändrad farmakokinetik kan innebära att dosen av det berörda läkemedlet behöver justeras eller att behandlingen måste avbrytas.

Interaktioner kan ske genom flera olika mekanismer, bland annat:

1. Förändrat gastriskt pH:

Biotillgängligheten av vissa läkemedel kan påverkas. Detta kan leda till antingen ökad absorption t.ex. triazolam [med 30 %, vilket kan förstärka effekterna], midazoloam, glipizid) eller minskad absorption (t.ex. ketokonazol, atazanavir, delaviridin, gefitnib).

2. Hämning av cytokrom P450-systemet:

Vid terapeutiska doser av ranitidin har man inte sett förstärkta effekter av några vanliga läkemedel som bryts ner via cytokrom P450-systemet:,såsom diazepam, lidokain och propranolol.

Det har rapporterats om förändrade protrombintider med antikoagulantia av kumarintyp (t.ex. warfarin). På grund av det smala terapeutiska fönstret rekommenderas noggrann övervakning av ökad eller minskad protrombintid vid samtidig användning med ranitidin. Det finns flera fallrapporter av ökade plasmakoncentrationer av teofyllin. Även om interaktionen inte har observerats i ett antal kliniska studier, kan tillgänglig information inte utesluta att en interaktion kan inträffa hos vissa individer. Det har också förekommit rapporter om ökad plasmakoncentration av fenytoin.

3. Konkurrens om utsöndring via njurtubuli:

Eftersom ranitidin delvis elimineras genom det katjoniska systemet kan det påverka clearance av andra läkemedel som också elimineras i detta system. Höga doser av ranitidin (som t.ex. används vid behandling av Zollinger-Ellisons syndrom) kan minska utsöndringen av prokainamid och N-acetylprokainamid, vilket leder till att plasmanivåerna av dessa läkemedel ökar.

Den kliniska betydelsen av följande interaktioner är ännu ej fastställd:

Alkohol

Plasmakoncentrationen och effekten av alkohol kan öka vid samtidigt intag av ranitidin och måttliga mängder alkohol.

Sukralfat

Administreringen av sukralfat, i höga doser (2g), har associerats med en minskning av absorbtionen av ranitidin. Detta inträffar inte om sukralfat intas 2 timmar efter dosering av ranitidin.

Antacida

En minskning av biotillgängligheten av ranitidin sker vid samtidig administrering av antacida.

Amprenavir

Serumnivån av amprenavir kan reduceras vid samtidig användning av ranitidin. Samtidig användning av ranitidin (300 mg engångsdos) och fosamprenavir (1400 mg engångsdos) minskade AUC för amprenavir i plasma med 30% och C_max med 51%. Man såg dock ingen ändring av C_min (C_12tim) för amprenavir. Dosjustering anses inte nödvändig för något av läkemedlen när H₂-receptorantagonister ges tillsammans med fosamprenavir.

Saquinavir

I en studie med 12 manliga friska frivilliga ökade AUC-värdet för saquinavir med 67% när saquinavir gavs tillsammans med ranitidin och föda, jämfört med saquinavir och föda ensamt. Ökningen bedöms dock inte ha klinisk relevans och dosjustering av saquinavir rekommenderas inte.

Fertilitet

Det finns inga data på effekterna av ranitidin på human fertilitet. Djurstudier har inte visat några effekter på manlig och kvinnlig fertilitet (se avsnitt 5.3).

Graviditet

Ranitidin passerar placenta. Liksom andra läkemedel ska ranitidin endast användas under graviditet då det bedöms som nödvändigt.

Amning

Ranitidin utsöndras i bröstmjölk. Liksom andra läkemedel ska ranitidin endast användas i samband med amning då det bedöms som nödvändigt.

Biverkningar såsom yrsel och trötthet kan förekomma. Under dessa förhållanden kan reaktionsförmågan och omdömesförmågan minska och detta bör observeras t ex vid bilkörning och precisionsbetonat arbete.

Biverkningsfrekvensen definieras som: mycket vanliga (1/10), vanliga (1/100, <1/10), mindre vanliga (1/1 000, <1/100), sällsynta (1/10 000, <1/1 000), mycket sällsynta (<1/10 000) eller ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data). Biverkningsfrekvenserna har uppskattats från spontana rapporter från perioden efter marknadsintroduktionen.

Blodet och lymfsystemet:

Mycket sällsynta: förändringar i antalet blodceller (leukopeni, trombocytopeni). Dessa är normalt reversibla.

Sällsynta: agranulocytos eller pancytopeni, ibland med benmärgshypoplasi eller benmärgsaplasi.

Immunsystemet:

Sällsynta: överkänslighetsreaktioner (urtikaria, angioneurotiskt ödem, feber, bronkospasm, hypotoni och bröstsmärta).

Mycket sällsynta: anafylaktisk chock.

Ingen känd frekvens: dyspné.

Dessa händelser har rapporterats efter en enstaka dos.

Psykiska störningar:

Mycket sällsynta: reversibel förvirring, depression och hallucinationer, i synnerhet hos svårt sjuka patienter, hos äldre patienter och patienter med nefropati.

Centrala och perifera nervsystemet:

Mycket sällsynta: huvudvärk (ibland svår), yrsel och reversibla ofrivilliga rörelser. Tremor och myokloni.

Ögon:

Mycket sällsynta: reversibel dimsyn.

Det har förekommit rapporter om dimsyn, vilket tyder på förändrad ackommodation.

Hjärtat:

Mycket sällsynta: bradykardi, AV-block, takykardi.

Blodkärl:

Mycket sällsynta: vaskulit

Magtarmkanalen:

Mycket sällsynta: akut pankreatit.

Mindre vanliga: buksmärta, diarré, förstoppning, illamående (dessa symtom förbättrades i de flesta fall då behandlingen fortsatte).

Lever och gallvägar:

Sällsynta: övergående förändringar i leverfunktionstest.

Mycket sällsynta: hepatit (hepatocellulär, hepatokanikulär eller blandad) med eller utan gulsot. Dessa var normalt reversibla.

Hud och subkutan vävnad:

Sällsynta: hudutslag.

Mycket sällsynta: erythema multiforme, alopeci.

Ingen känd frekvens: Kontaktdermatit.

Muskuloskeletala systemet och bindväv:

Mycket sällsynta: artralgi, myalgi.

Njurar och urinvägar:

Mycket sällsynta: akut interstitiell nefrit.

Sällsynta: förhöjda plasmakreatininnivåer (normalt ringa förhöjningar; normaliseras under fortsatt behandling).

Reproduktionsorgan och bröstkörtel:

Mycket sällsynta: reversibel impotens, bröstsymtom och brösttillstånd (såsom gynekomasti och galaktorré).

Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället:

Vanliga: trötthet.

Pediatrisk population

Säkerheten hos ranitidin har analyserats hos barn mellan 0 och 16 år med syrarelaterade sjukdomar. Ranitidin tolererades i allmänhet väl med en biverkningsprofil som påminde om den hos vuxna. Långtidsdata avseende säkerhet är begränsade, i synnerhet vad gäller tillväxt och utveckling.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till

Läkemedelsverket

Box 26

751 03 Uppsala

www.lakemedelsverket.se

Symtom

Ranitidin har mycket specifik verkan och det förväntas inga särskilda problem efter överdosering med ranitidinberedningar.

7,5 g till en vuxen gav ingen eller lindrig intoxikation. 2,5 mg 4 ggr/dygn till ett 3-månaders barn gav opistotonus. 150 mg till en 3-åring gav inga symtom. Bradykardi och dyspné har beskrivits. Okoordinerad muskelaktivitet, kramper.

Behandling

Lämplig symtomatisk och stödjande behandling.

Initialt kan medicinsk kol ges. Atropin kan prövas vid bradykardi. Vid behov kan ranitidinhalten i plasma sänkas med hemodialys.

Farmakoterapeutisk grupp: Syrahämmande medel, H₂-antagonist

ATC-kod: A02BA02

Ranitidin, en kemiskt substituerad aminoalkylfuran, är en H₂-receptorantagonist, som kompetitivt blockerar histaminets verkan på H₂-receptorer. Därvid hämmas basal och stimulerad magsaftsekretion, såväl till volym som till halt av saltsyra. Genom minskningen av magsaftens volym minskas även den totala pepsinogensekretionen.

Den biologiska tillgängligheten är ca 50%. Absorptionen påverkas ej av föda. Maximal plasmakoncentration uppnås efter 2-3 timmar efter en peroral dos på 150 mg. Trots stor individuell variation föreligger ett samband mellan serumkoncentrationen ranitidin och hämningen av syrasekretionen. En serumkoncentration av ca 100 mikrogram/l ger ca 50% hämning av stimulerad syrasekretion under ca 8 timmar. Efter en peroral singeldos av ranitidin 150 mg har en hämning av saltsyrasekretionen observerats upp till 12 timmar. Hos patienter med nedsatt njurfunktion förlängs halveringstiden.

Vid kraftigt nedsatt leverfunktion minskar första-passage-metabolismen av ranitidin, vilket resulterar i en något förhöjd biotillgänglighet samt serumkoncentration. Ranitidin utsöndras delvis med urinen, ca 40% av given dos efter peroralt intag. Ca 10% av given dos utsöndras som biologiskt inaktiva metaboliter, medan resten utgörs av ometaboliserat ranitidin.

Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, allmäntoxicitet, gentoxicitet, karcinogenicitet och reproduktionseffekter visade inte några särskilda risker för människa.

Mikrokristallin cellulosa

Majsstärkelse

Kolloidal vattenfri kiseldioxid

Kopovidon

Pregelatiniserad stärkelse

Magnesiumstearat

Hypromellos

Glyceroltriacetat

Talk

Titandioxid (E171)

Ej relevant.

3 år.

Förvaras i originalförpackningen. Fuktkänsligt. Ljuskänsligt.

Blisterförpackningar (aluminium/aluminium): 10, 20, 30, 40, 60 och 90 tabletter.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Inga särskilda anvisningar.

Meda OTC AB

Box 906

170 09 Solna

18118

2004-02-06/2008-07-29

2015-10-06