Lehydan
Läkemedelsverket 2013-08-13
produktresumé
Läkemedlets Namn
Lehydan 25 mg tabletter
Lehydan 100 mg tabletter
Kvalitativ och Kvantitativ Sammansättning
l tablett 25 mg innehåller: Fenytoin 25 mg
1 tablett l00 mg innehåller: Fenytoin 100 mg
Beträffande hjälpämnen se 6.l
Läkemedelsform
Tablett
Kliniska Uppgifter
Terapeutiska indikationer
Generaliserade toniska kloniska epileptiska anfall (grand mal) och partiella anfall. Fenytoin är inte verksamt vid absens epilepsi (petit mal).
Dosering och administreringssätt
Vuxna
För att uppnå terapeutiska plasmakoncentrationer, 40-80 mikromol/l, erfordras vanligen
4-5 mg/kg kroppsvikt/dygn, dvs 200-500 mg dagligen.
Barn
På grund av att eliminationen av fenytoin hos barn är snabbare och då den terapeutiska plasmakoncentrationen dessutom är något högre än för vuxna, 40-100 mikromol/l kan barn erfordra en något högre dos, 5-8 mg/kg kroppsvikt och dygn.
Dygnsdosen fördelas lämpligen på två doseringstillfällen. På grund av den dosberoende kinetiken för fenytoin skall dosen ökas och minskas mycket försiktigt.
Behandlingskontroll
Behandlingen bör styras och kontrolleras med ledning av det kliniska svaret och av plasmakoncentrationsbestämningar. Blodprov för sådan bestämning skall tas först sedan jämviktskoncentration i plasma uppmätts, dvs efter ca 10 dagar. På grund av den dosberoende kinetiken måste jämviktskoncentrationen beläggas med två prov tagna med ca 1 månads mellanrum. Den optimala plasmakoncentrationen varierar mellan olika individer och troligen även hos samma individ vid olika tidpunkter. Klinisk bedömning avgör alltså vilken plasmakoncentration som är optimal för den enskilda patienten (anfallstyp, anfallsfrekvens, medicinska, psykologiska och sociala följder av anfallen, biverkningar). Inställning av optimal plasmakoncentration sker lättast om preparatet används i mono-terapi.
Kontraindikationer
Akut intermittent porfyri. Överkänslighet mot det aktiva innehållsämnet eller något hjälpämne.
Varningar och försiktighetsmått
Överkänslighetssyndrom som vanligen inträffar inom de 2 första månaderna av behandlingen (se 4.8 Biverkningar).
Kombinationen fenytoin, kraniell strålningsterapi och gradvis utsättande av kortikosteroider har rapporterats kunna utlösa allvarliga dermatologiska komplikationer, främst Stevens-Johnsons syndrom och toxisk epidermal nekrolys.
Livshotande hudreaktioner av typen Stevens-Johnson syndrome (SJS) och toxisk epidermal nekrolys (TEN) har rapporterats vid användning av Lehydan.
Patienter ska informeras om tecken och symtom på hudreaktioner och övervakas noga med avseende på dessa hudreaktioner. Det är störst risk att SJS och TEN utvecklas under behandlingens första veckor.
Om symtom eller tecken på SJS eller TEN (t ex progressiva hudutslag, ofta med blåsor eller skadade slemhinnor) uppstår, ska behandlingen med Lehydan avbrytas.
Tidig diagnos och omedelbart utsättande av läkemedlet som misstänks orsaka symtomen ger bäst resultat för att förhindra progress av SJS och TEN. Ett tidigt utsättande innebär som regel bättre prognos.
Om en patient har utvecklat SJS eller TEN vid användning av Lehydan, får patienten aldrig behandlas med Lehydan igen.
Vid lever- och njurinsufficiens.
Snabb utsättning av antiepileptika kan medföra risk för ökat antal anfall eller t o m status epilepticus.
Naturläkemedel som innehåller johannesört (Hypericum perforatum) bör inte användas under medicinering med Lehydan p.g.a. risk för minskade plasmakoncentrationer och minskad klinisk effekt av Lehydan (se under 4.5 Interaktioner).
Suicidtankar och självmordsbeteende har rapporterats hos patienter som behandlas med antiepileptika för flera indikationer. En metaanalys av randomiserade placebokontrollerade studier med antiepileptika har också visat en liten ökad risk för suicidtankar och självmordsbeteende. Mekanismen för denna risk är inte känd och tillgängliga data utesluter inte en eventuell ökad risk för fenytoin.
Därför ska patienter övervakas för tecken på suicidtankar och självmordsbeteende och lämplig behandling bör övervägas. Patienter (och deras vårdgivare) bör rådas till att uppsöka medicinsk rådgivning om tecken på suicidtankar och självmordsbeteende uppstår.
Noggrann rengöring med fluor-tandkräm 2 ggr dagligen är väsentligt för att motverka gingival hyperplasi och tandskador.
Försiktighet ska iakttas vid behandling med fenytoin av patienter som har hankinesiskt eller thailändskt ursprung som har den genetiska varianten HLA-B*1502:
-
HLA-B*1502 kan hos individer av thailändskt eller hankinesiskt ursprung ha ett samband med en ökad risk för att utveckla Stevens-Johnson syndrom (SJS) vid behandling med fenytoin. Om dessa patienter har allelen HLA-B*1502, ska fenytoin endast användas om nyttan bedöms överväga riskerna.
-
I den kaukasiska och japanska populationen är förekomsten av allelen HLA-B*1502 mycket sällsynt, vilket gör det omöjligt att avgöra om det finns ett risksamband. Det finns för närvarande inte tillräcklig information om risksambandet hos andra etniska grupper.
Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner
Följande kombinationer med Lehydan bör undvikas:
Cimetidin
Cimetidin ökar plasmahalterna av fenytoin genom att hämma dess metabolism.
Midazolam
Patienter med epilepsi behandlade med fenytoin eller karbamazepin fick en drygt 90%-ig sänkning av plasmakoncentrationen av en oral engångsdos av midazolam jämfört med en kontrollgrupp. Mekanismen är sannolikt induktion av CYP3A. Samtidigt sågs kraftigt reducerade effekter av midazolam.
Naturläkemedel med johannesört (Hypericum perforatum)
Serumnivåerna av fenytoin kan minska vid samtidig användning av naturläkemedel som innehåller johannesört (Hypericum perforatum). Detta beror på att johannesört inducerar läkemedelsmetaboliserande enzym. Naturläkemedel som innehåller johannesört bör därför inte kombineras med Lehydan. Den inducerande effekten kan kvarstå i åtminstone 2 veckor efter avslutad behandling med johannesört. Om en patient tar johannesört, ska fenytoinnivåerna kontrolleras, innan behandling av johannesört avslutas. Fenytoinnivåerna kan öka efter avslutad behandling med johannesört. Fenytoindosen kan därför behöva justeras.
Följande kombinationer kan kräva dosanpassning av Lehydan:
Amiodaron
Vid insättning av amiodaron kan plasmakoncentrationen av fenytoin dubbleras, sannolikt pga hämmad metabolism. Amiodaron har en extremt lång halveringstid (ca 50 dagar), vilket innebär att interaktionen kan inträffa lång tid efter utsättning av preparatet.
Antikonceptionella medel
Det finns ett flertal rapporter om att graviditet inträffat trots p-piller hos kvinnor som behandlats med fenytoin, fenobarbital, karbamazepin eller primidon. Dessa antiepileptika inducerar såväl den oxidativa nedbrytningen av könshormoner som deras konjugering. Interaktionen har även dokumenterats för levonorgestrelimplantat.
Atrakurium
Minskad effekt av atrakurium kan ses vid tidigare kronisk administrering av fenytoin eller karbamazepin.
Bleomycin
Ett fall har beskrivits där en patient behandlad ned fenytoin utvecklade subterapeutiska plasmakoncentrationer av fenytoin efter insättning av cisplatin, vinblastin och bleomycin.
Capecitabin
Vid samtidig användning av capecitabin och fenytoin har enstaka fall med förhöjda plasmakoncentrationer av fenytoin observerats, möjligen till följd av hämning av CYP 2C9.
Ciklosporin
Vid samtidig behandling med fenytoin kan ciklosporinhalterna i plasma sjunka. Inducerad metabolism eller minskad absorption av ciklosporin kan förklara observationerna.
Cisatrakurium
Minskad effekt av cisatrakurium kan ses vid tidigare kronisk administrering av fenytoin eller karbamazepin.
Cisplatin
Sänkta plasmahalter av fenytoin har observerats vid kombinationsbehandling med cisplatin/karmustin, cisplatin/adriamycin respektive cisplatin/bleomycin.
Dexametason
Fenytoin inducerar metabolismen av dexametason och gör därigenom bl a dexametason-testen otillförlitlig. Samtidigt induceras metabolismen av fenytoin av dexametason med sänkta plasmahalter som följd.
Disulfiram
Disulfiram hämmar metabolismen av fenytoin med stigande plasmahalter som följd. Vid samtidig behandling med de två medlen måste fenytoinkoncentrationen i plasma följas.
Doxycyklin
Långtidsbehandling med fenytoin förkortar doxycyklins halveringstid i plasma, vilket kan medföra att terapeutisk koncentration av doxycyklin inte upprätthålls under 24 timmar. Doxycyklin bör därför ges 2 gånger per dag i dessa fall.
Felbamat
Fenytoin inducerar metabolismen av felbamat. Felbamat å sin sida ger en dosberoende ökning av fenytoinkoncentrationen i plasma.
Felodipin
Fenytoin inducerar metabolismen av felodipin med minskade plasmakoncentrationer som följd.
Flukonazol
Fallrapporter och experimentella studier visar att flukonazol kan hämma metabolismen av fenytoin med stigande plasmahalter som följd. Vid kombinationsbehandling rekommenderas därför kontroll av fenytoinkoncentrationen i plasma och eventuell reduktion av fenytoindosen.
Fluvoxamin
En solid fallrapport talar för att fluvoxamin skulle kunna hämma metabolismen av fenytoin med intoxikation som följd.
Folsyra
Folsyra kan öka metabolismen av fenytoin med sjunkande plasmakoncentrationer som följd. Omvänt kan långtidsbehandling med fenytoin leda till minskade folsyrakoncentrationer i serum.
Glukokortikoider
Fenobarbital (som även är metabolit till primodon), fenytoin och karbamazepin var för sig och i kombination inducerar metabolismen av hydrokortison, prednisolon och metylprednisolon (visat på barn med astma) samt av fludrokortison med ökat dosbehov som följd. Interaktionen gäller sannolikt för hela gruppen glukokortikoider.
Isoniazid
Hos patienter med långsam acetylering av isoniazid kan metabolismen av fenytoin hämmas.
Itrakonazol
Behandling med fenytoin inducerar metabolismen av itrakonazol med kraftigt sänkta plasmakoncentrationer och risk för utebliven effekt som följd.
Karbamazepin
Karbamazepin och fenytoin kan inducera varandras metabolism.
Klaritromycin
Att döma från en studie på AIDS-patienter hämmar klaritromycin metabolismen av fenytoin med ökade plasmakoncentrationer som följd.
Kloramfenikol
Kloramfenikol förstärker effekten av fenytoin genom att hämma dess metabolism. Omvänt tycks fenytoin kunna förlänga halveringstiden av kloramfenikol med risk för att toxiska koncentrationer uppnås.
Metadon
Vid underhållsbehandling med metadon kan samtidig behandling med fenytoin inducera metabolismen av metadon vilket leder till sänkta plasmahalter av metadon och eventuellt abstinenssymtom. Vid samtidig behandling med de två medlen rekommenderas koncentrationsbestämning av metadon i plasma före eventuell dosökning.
Mianserin
Vid samtidig behandling med mianserin och fenobarbital, fenytoin eller karbamazepin blir plasmakoncentrationen av mianserin väsentligt lägre än hos kontroller, sannolikt pga inducerad metabolism.
Mirtazapin
Fenytoin inducerar metabolismen av mirtazapin med en minskning av plasmakoncentrationen av mirtazapin på knappt 50 % som följd.
Mivakurium
Minskad effekt av mivakurium kan ses efter kronisk administrering av fenytoin.
Nimodipin
Hos patienter behandlade med antiepileptika (fenobarbital, fenytoin eller karbamazepin) är ytan under plasmakoncentrationskurvan efter 60 mg nimodipin oralt sänkt upp till 7-faldigt, sannolikt pga inducerad metabolism. Dosökning kan vara nödvändig för klinisk effekt.
Ondansetron
Hos patienter behandlade med fenytoin är oralt clearance av ondansetron ökad 4-5 gånger, vilket innebär starkt ökat dosbehov.
Oxkarbazepin
Oxkarbazepin ökar plasmakoncentrationen av fenytoin med upp till 40%, sannolikt genom att hämma CYP 2C19. Fenytoin å sin sida inducerar metabolismen av oxkarbazepin, vars plasmakoncentration (gäller den aktiva metaboliten) minskar med ca 30%. Vid samtidig behandling med de två läkemedlen bör deras plasmakoncentration följas.
Pankuron
Kronisk behandling med fenytoin orsakar minskade effekter av vissa icke-depolariserade muskelrelaxantia, bl a pankuron och vekuron. Mekanismen är oklar.
Rifampicin
Rifampicin inducerar metabolismen av fenytoin med minskade plasmakoncentrationer som följd. Vid samtidig behandling med de två läkemedlen rekommenderas koncentrationsbestämning av fenytoin i plasma.
Sulfadiazin+trimetoprim
Såväl sulfadiazin som trimetoprim hämmar metabolismen av fenytoin och kombinationen förstärker därigenom dess effekt.
Sulfametoxazol+trimetoprim
Trimetoprim hämmar metabolismen av fenytoin och förstärker därigenom dess effekt. Vid kombinationsbehandling bör plasmakoncentrationen av fenytoin kontrolleras.
Teofyllin
Fenytoin ökar teofyllins metabola clearance med sänkta plasmahalter till följd. Omvänt tycks teofyllin kunna öka fenytoins metabola clearance. Vid kombinationsbehandling bör således nivåerna av teofyllin och fenytoin i plasma följas.
Tiklopidin
Fallrapporter talar för att insättning av tiklopidin på patienter som behandlas med fenytoin kan leda till att fenytoinkoncentrationen i plasma stiger med biverkningar som följd. Tiklopidin hämmar enzymet CYP 2C19 in vitro. Vid samtidig behandling bör plasmakoncentrationen av fenytoin följas och dosen anpassas därefter.
Topiramat
Vid samtidig behandling med fenytoin eller karbamazepin minskar plasmakoncentrationen av topiramat, sannolikt på grund av inducerad metabolismen. Denna metaboliska interaktion torde motverkas av att den antiepileptiska effekten av medlen är additiv, men dosjustering av topiramat kan bli aktuell.
Trimetoprim
Trimetoprim hämmar metabolismen av fenytoin och förstärker därigenom dess effekt. Vid kombinationsbehandling bör plasmakoncentrationen av fenytoin kontrolleras.
Valproinsyra
Natriumvalproat minskar bindningen av fenytoin till plasmaalbumin. Härvid sjunker den totala halten fenytoin i plasma, men den fria koncentrationen ändras inte såvida inte metabolismen av fenytoin samtidigt hämmas av valproat. Vid analys av fenytoin i plasma mäts i allmänhet den totala halten, varför denna interaktion har betydelse vid bedömningen av koncentrationsvärdet. Det är en fördel att vid denna kombinationsterapi ha tillgång till bestämningar av fritt fenytoin i plasma. I allmänhet behöver inte doseringen av fenytoin ändras när valproat insätts.
Vekuron
Kronisk behandling med fenytoin orsakar minskade effekter av vissa icke-depolariserande muskelrelaxantia, bl a pankuron och vekuron. Mekanismen är oklar.
Vinblastin
Ett fall har beskrivits där en patient behandlad med fenytoin utvecklade subterapeutiska plasmakoncentrationer av fenytoin efter insättning av cisplatin, vinblastin och belomycin. Warfarin
Fenytoin synes kunna förstärka effekterna av warfarin möjligen genom att hämma dess metabolism.
Följande läkemedel interagerar med Lehydan, men den kliniska betydelsen är ännu inte fastställd
Acetazolamid
Acetazolamid kan hämma metabolismen av fenytoin med förhöjda plasmakoncentrationer som resultat
Aciklovir
Hos ett
barn behandlat med fenytoin och valproinsyra sjönk
plasmakoncentrationerna av båda medlen till subterapeutiska värden
efter en sexdagarskur med aciklovir, möjligen pga försämrad
absorption.
Busulfan
Vid anfallsprofylax med fenytoin ökar clearance av busulfan med minskande plasmakoncentrationer som följd, vilket kan innebära minskad myelosuppressiv effekt.
Diazoxid
Två fallrapporter talar för att diazoxid kan sänka plasmahalterna av fenytoin, möjligen via inducerad metabolism.
Digoxin
Fenytoin synes öka metabola clearance av digoxin med marginellt sänkta plasmahalter som följd.
Diltiazem
Felrapporter talar för att diltiazem kan hämma metabolismen av fenytoin hos vissa patienter med ökande plasmakoncentration som följd.
Disopyramid
Fenytoin inducerar metabolismen av disopyramid. Detta leder till minskande halter i plasma av moderföreningen samt till ökande halter av den desalkylerade metaboliten.
Etoposid
Samtidig behandling med fenobarbital eller fenytoin ökar clearance av etoposid.
Etosuximid
Hos patienter med epilepsi som har behandlats kroniskt med fenobarbital, fenytoin och/eller karbamazepin är clearance av etosuximid ökad med 50% jämfört med kontroller. Detta innebär att dessa patienter kan behöva en högre dos etosuximid.
Felbamat
Fenytoin inducerar metabolismen av felbamat.
Fluorouracil
Ett fall har rapporterats, där plasmakoncentrationen av fenytoin steg till toxiska värden vid insättning av fluorouracil, möjligen till följd av hämning av CYP 2C9.
Fluoxetin
I ett par fallrapporter och i biverkningsrapporter till FDA misstänkes att en interaktion kan finnas mellan fluoxetin och fenytoin som resulterar i förhöjda plasmakoncentrationer av fenytoin. Mekanismen är oklar.
Karboplatin
Sänkta halter av fenytoin har observerats efter insättning av karboplatin (hittills en enda kasuistik).
Kinidin
Fenytoin kan inducera metabolismen av kinidin med sänkta plasmahalter som följd.
Klozapin
Två fallrapporter talar för att fenytoin kan inducera metabolismen av klozapin med sänkta koncentrationer i plasma som följd.
Lamotrigin
I ett stort patientmaterial var plasmakoncentrationen av lamotrigin signifikant lägre (50-70%) hos dem som behandlats kroniskt med fenytoin, fenobarbital eller karbamazepin jämfört med kontroller.
Losartan
Fenytoin minskar clearance av losartan och sänker plasmakoncentrationen av dess aktiva metabolit, sannolikt via hämning av CYP 2C9.
Mexiletin
Fenytoin inducerar metabolismen av mexiletin. Detta leder till lägre plasmahalter än normalt och möjligen sämre effekter.
Nelfinavir
Enligt tillverkaren kan fenobarbital, fenytoin och karbamazepin inducera metabolismen av nelfinavir med minskade plasmakoncentrationer som följd.
Paroxetin
Fenytoin kan inducera metabolismen av paroxetin med sjunkande plasmakoncentration som följd. Oklar klinisk betydelse.
Ranitidin
Några kasuistiker talar för att ranitidin kan öka halten av fenytoin i plasma. Det har föreslagits att ranitidin kan hämma metabolismen hos individer, vars cytokrom P-450 har inducerats av t ex antiepileptika. Vid kombinationsbehandling bör därför fenytoinkoncentrationen i plasma följas. Hos friska försökspersoner har man inte sett denna interaktion.
Salicylsyraderivat
Salicylat minskar bindningen av fenytoin till plasmaalbumin. Härvid sjunker den totala halten fenytoin i plasma (25% vid salicylatdoser på 4 g/dag) men den fria koncentrationen ändras inte och således inte heller effekten av fenytoin. Doseringen av fenytoin skall alltså inte ändras.
Sertralin
Tre fallrapporter talar för att sertralin i ovanliga fall kan hämma metabolismen av fenytoin med ökande plasmakoncentration som följd.
Sukralfat
Vid samtidig administrering reducerar sukralfat absorptionen av en engångsdos av fenytoin med ca 20%. Denna interaktion är inte verifierad vid underhållsbehandling.
Tamoxifen
En fallrapport talar för att tamoxifen (vid behandling av astrocytom) kan hämma metabolismen av fenytoin. Kontroll av plasmakoncentrationen av fenytoin rekommenderas vid samtidig användning av tamoxifen.
Teniposid
Samtidig behandling med fenobarbital eller fenytoin ökar clearance av teniposid.
Valaciklovir
Valaciklovir omvandlas efter peroral absorption till aciklovir. Hos ett barn behandlat med fenytoin och valproinsyra sjönk plasmakoncentrationerna av båda medlen till subterapeutiska värden efter en sex-dagarskur med aciklovir, möjligen på grund av försämrad absorption.
Verapamil
En fallrapport talar för att fenytoin, likt rifampicin, kan minska den biologiska tillgängligheten och effekten av verapamil givet peroralt, sannolikt genom en enzym- inducerande effekt.
Vigabatrin
Vid insättning av vigabatrin hos patienter redan behandlade med fenytoin ses en långsam minskning av fenytoinhalten i plasma: upptill ca 23% minskning efter fem veckor. Mekanismen oklar.
Graviditet och amning
Graviditet
En stegrad missbildningsfrekvens (distala extremitets- och kranio-faciala missbildningar, hjärtfel) har observerats efter användning av vissa antiepileptika under graviditetens första trimester.
Kombinationsbehandling synes öka risken för missbildning. Om krampprofylaxen försämras eller upphör kan detta dock medföra betydande risk för såväl moder som foster vilken sannolikt är allvarligare än risken för missbildning. Under graviditet skall därför antiepileptika förskrivas med beaktande av ovanstående.
K-vitamin bör ges under sista graviditetsmånaden.
Amning
Fenytoin passerar över i modersmjölk, men risk för påverkan på barnet synes osannolik med terapeutiska doser.
Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner
Vid behandling med Lehydan kan reaktionsförmågan nedsättas. Detta bör beaktas då skärpt uppmärksamhet krävs, t ex vid bilkörning.
Biverkningar
Den vanligaste biverkningen är gingival hyperplasi med en frekvens av ca 20% vid långvarigt bruk medan allergiska hudreaktioner kan förväntas uppträda hos 2-5% av patienterna.
Biverkningarna i övrigt är av övergående natur. Frekvensen ökar vid plasmakoncentrationer överstigande 80 mikromol/1, varvid CNS-biverkningar i form av nystagmus, ataxi och psykisk påverkan kan uppträda i nämnd ordning.
I tabellen nedan presenteras biverkningarna enligt system/organ-klass och frekvens i följande kategorier: vanlig (≥ 1/100, < 1/10); mindre vanlig (≥ 1/1 000, < 1/100); sällsynt (≥ 1/10 000, < 1/1 000).
Organsystem |
Vanliga (≥1/100, <1/10) |
Mindre vanliga (≥1/1 000, <1/100) |
Sällsynta ≥1/10 000, <1/1 000 |
Hjärtat |
|
|
AV-block |
Blodet och lymfsystemet |
Låga serumfolsyravärden |
Lymfadenopati (feber, exantem och lymfkörtelförstoring) |
Agranulocytos, aplastisk anemi, leukopeni, megaloblastisk anemi, trombocytopeni |
Centrala och perifera nervsystemet |
Ataxi, nystagmus, tremor |
|
|
Ögon |
Synrubbningar |
|
|
Magtarmkanalen |
Gingival hyperplasi |
Dyspepsi, illamående och kräkningar |
|
Hud och subkutan vävnad |
Exantem, urtikaria, hirsutism |
|
|
Muskuloskeletala systemet och bindväv |
|
|
SLE |
Metabolism och nutrition |
|
|
Hyperglykemi, osteomalaci |
Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället |
Dåsighet, yrsel |
|
Överkänslighetssyndrom |
Lever och gallvägar |
Transaminasstegring |
|
Hepatit |
Psykiska störningar |
|
|
Förvirring |
Allvarliga hudreaktioner (severe cutaneous adverse reactions, SCARs); Stevens-Johnson syndrome (SJS) och toxisk epidermal nekrolys (TEN) har rapporterats (se 4.4) med frekvensen mycket sällsynta (<1/10 000).
Överkänslighetssyndromet kännetecknas av symtom i form av feber, hudutslag, lymfadenopati, artralgi, eosinofili, lymfocytos och leverpåverkan, och inträffar vanligen under de 2 första månaderna av behandlingen. Akuta leverskador såsom akut leversvikt, gulsot, leverförstoring och förhöjda transaminasnivåer har i sällsynta fall rapporterats i samband med överkänslighetssyndrom. Leverpåverkan kan vara övergående med fall med fatal utgång har rapporterats. Vid tecken på leverskada ska behandlingen med Lehydan omedelbart avbrytas och inte återupptas.
Det har kommit rapporter om sänkning av benmineraldensitet, osteopeni, osteoporos och frakturer hos patienter som står på långtidsbehandling med Lehydan. Mekanismen, genom vilken Lehydan påverkar benmetabolismen, har inte identifierats.
4. 9 Överdosering
TOXICITET: Toxisk dos ca 20 mg/kg. 2 g till 4½-åring resp. 7-åring gav letal intoxikation.
300 mg till 2½-åringar gav måttlig, 600 mg till 41/2-åring gav allvarlig, 1,5 g till 6-åring gav allvarlig till mycket allvarlig intoxikation. 1,2 g till vuxen gav lindrig till måttlig, 10 g till vuxen gav allvarlig intoxikation medan 7 g till vuxen gav cerebellär atrofi. Effekten förstärks av flera läkemedel. Se interaktionskapitlet N03 Antiepileptika. Patienter med lever- eller njurpåverkan, hypoalbuminemi och folsyrebrist utgör särskilda riskgrupper. Koncentrationer: 40-80 mikromol/1 terapeutisk nivå (för barn 60-100 mikromol/1). >80 mikromol/l nystagmus, >120 mikromol/1 ataxi, >160 mikromol/1 letargi, 250 mikromol/1 uttalade förgiftningssymtom.
SYMTOM: Nystagmus, ataxi, tremor, hyperreflexi, dubbelseende, yrsel, talsvårigheter, agitation, excitation, förvirring, hallucinationer, ansiktsrodnad, ibland illamående, kräkning. Symtomen försvinner efter 3-4 dagar, nystagmus senare vid seponering eller sänkning av terapeutisk dos. Vid massiv intoxikation dessutom somnolens, koma, eventuellt kramper, atetotiska rörelser, andningsdepression, ögonmuskelförlamning. Hyperglykemi. (Intravenös överdosering kan även ge bradyarytmier, cirkulationskollaps.)
BEHANDLING: Om befogat ventrikeltömning, kol i upprepade doser, laxantia Hypoalbuminemi ökar toxiciteten, eftersträva därför normalt albuminvärde och tillför ev. albumin. Vid kramper diazepam 10-20 mg i.v. till vuxna, (0,1-0,2 mg/kg till barn). Respiratorbehandling på vid indikation. Vid eventuell hyperglykemi ges smådoser insulin. Vid blodtrycksfall vätska i.v., eventuellt infusion av dopamin eller noradrenalin. Vid bradykardi och AV-block atropin alternativt isoprenalin, eventuellt pacemaker.
Symtomatisk terapi.
Farmakologiska Egenskaper
Farmakodynamiska egenskaper
Farmakoterapeutisk grupp: Neuroleptikum ATC-kod: N03AB02
Fenytoin är ett hydantoinderivat med antikonvulsiv effekt. Fenytoin används vid behandling av alla typer av epileptiska anfall utom petit mal. Kliniska erfarenheter antyder att fenytoin begränsar spridningen av elektriska urladdningar i ett fokus, troligen genom membranstabilisering. Den membranstabiliserande effekten anses bero på inverkan på natriumflödet i nervmembranet.
Farmakokinetiska uppgifter
Den biologiska tillgängligheten av fenytoin är vid peroral tillförsel 70-100%.
Halveringstiden för fenytoin varierar vanligen mellan 10 och 40 timmar, men halveringstider upp till 95 timmar har uppnåtts. Maximal plasmakoncentration uppnås i regel inom 4-8 timmar. Jämviktskoncentration uppnås vanligen efter ca 10 dagars behandling. Fenytoin binds till ca 90% till plasmaproteiner. Vid vissa sjukdomstillstånd, hypoalbuminemi, levercirros och uremi, kan proteinbindningen minska. Hos patienter med dessa sjukdomar ligger det terapeutiska plasmakoncentrationsintervallet på en lägre nivå än normalt. Fenytoin elimineras nästan uteslutande genom metabolism. Redan inom det terapeutiska plasmakoncentrationsområdet börjar det metaboliserande enzymsystemet mättas. Detta medför så kallad dosberoende kinetik och en liten dosändring kan orsaka en oproportionerligt stor förändring av plasmakoncentrationen på grund av förändrad halveringstid.
Tillfredsställande effekt uppnås oftast inom koncentrationsområdet 40-80 mikromol/l, men patientens totala kliniska situation (anfallskontroll och biverkningar) måste beaktas.
Prekliniska säkerhetsuppgifter
Det finns inga prekliniska data av relevans för säkerhetsbedömningen utöver vad som redan beaktats i produktresumén.
Farmaceutiska Uppgifter
Förteckning över hjälpämnen
1 tablett 25 mg innehåller: Laktosmonohydrat 19,9 mg, mikrokristallin cellulosa, majsstärkelse, gelatin, glycerol, citronsyramonohydrat, talk, natriumlaurilsulfat och magnesiumstearat.
1 tablett 100 mg innehåller: Laktosmonohydrat 13,4 mg, mikrokristallin cellulosa, majsstärkelse, gelatin, glycerol, citronsyramonohydrat, talk, natriumlaurilsulfat och magnesiumstearat.
Inkompatibiliteter
Ej relevant.
Hållbarhet
5 år. Vid maskinell dosdispensering är hållbarheten 2 månader.
Särskilda förvaringsanvisningar
Inga särskilda förvaringsanvisningar
Förpackningstyp och innehåll
Tabletter 25 mg 100 st.
Tabletter 100 mg 100 st, 250 st.
Anvisningar för användning och hantering samt destruktion
Inga särskilda.
Innehavare av Godkännande För Försäljning
Leyh Pharma GmbH
Im Baierstal 6
98596 Trusetal
Tyskland
Nummer på godkännande för försäljning
25 mg: 9476
100 mg: 9417
Datum för första godkännande /förnyat godkännande
Lehydan 25 mg tablett: 1980-01-25/2007-01-01
Lehydan 100 mg tablett:1979-06-08/2007-01-01
Datum för Översyn av Produktresumén
2013-08-13