iMeds.se

Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz

Information för alternativet: Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz 100 Mg/12,5 Mg Filmdragerad Tablett, visa andra alternativ

Läkemedelsverket 2015-05-06

PRODUKTRESUMÉ


1. LÄKEMEDLETS NAMN


Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz 100 mg/12,5 mg filmdragerade tabletter


2. KVALITATIV OCH KVANTITATIV SAMMANSÄTTNING


Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz 100 mg/12,5 mg

En filmdragerad tablett innehåller 100 mg losartankalium och 12,5 mg hydroklortiazid.


För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.


3. LÄKEMEDELSFORM


Filmdragerad tablett


Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz är en vit, rund, bikonvex, filmdragerad tablett märkt med 100 och 12.5 på ena sidan.


4. KLINISKA UPPGIFTER


4.1 Terapeutiska indikationer


Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz är indicerat för behandling av essentiell hypertoni hos patienter med otillräcklig blodtryckskontroll med losartan eller hydroklortiazid i monoterapi.


4.2 Dosering och administreringssätt


Hypertoni

Losartan och hydroklortiazid ska inte användas som inledande behandling, utan hos patienter med otillräcklig blodtryckskontroll vid behandling med losartankalium eller hydroklortiazid i monoterapi.


Dostitrering med de individuella komponenterna (losartan och hydroklortiazid) rekommenderas.


När det anses kliniskt lämpligt kan ett direkt byte från monoterapi till den fasta kombinationen övervägas hos patienter med otillräcklig blodtryckskontroll.


Vanlig underhållsdos är en tablett Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz 50 mg/12,5 mg (losartankalium 50 mg/hydroklortiazid 12,5 mg) en gång dagligen. För de patienter som inte svarar tillräckligt på Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz 50 mg/12,5 mg kan dosen ökas till 2 tabletter Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz 50 mg/12,5 mg eller en tablett Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz 100 mg/25 mg (losartankalium 100 mg/hydroklortiazid 25 mg) en gång dagligen. Den maximala dosen är en tablett Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz 100 mg/25 mg en gång dagligen. Blodtryckssänkande effekt uppnås vanligen inom 3–4 veckor efter påbörjad behandling. Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz 100 mg/12,5 mg (losartankalium 100 mg/hydroklortiazid 12,5 mg) finns tillgängligt för de patienter som har titrerats till 100 mg losartankalium i monoterapi men som behöver ytterligare blodtryckskontroll.


Patienter med nedsatt njurfunktion och patienter som genomgår hemodialys

Losartankalium- och hydroklortiazidtabletter rekommenderas inte till patienter som genomgår hemodialys. Losartankalium/hydroklortiazid-tabletter ska inte användas hos patienter med kraftigt nedsatt njurfunktion (d.v.s. kreatininclearance <30 ml/min) (se avsnitt 4.3).


Patienter med minskad blodvolym

Salt- och vätskebrist bör korrigeras före behandling med losartankalium/hydroklortiazid-tabletter.


Patienter med nedsatt leverfunktion

Losartankalium/hydroklortiazid är kontraindicerat hos patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.3).


Äldre

Dosjustering är vanligtvis inte nödvändig hos äldre.


Barn och ungdomar (<18 år)

Säkerheten och effekten av Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz hos barn och ungdomar under 18 år har inte fastställts. Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz ska inte ges till barn och ungdomar.


Administreringssätt

För oral administrering.

Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz kan användas tillsammans med andra blodtryckssänkande läkemedel (se avsnitt 4.3, 4.4, 4.5 och 5.1).

Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz tabletter ska sväljas tillsammans med ett glas vatten.

Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz kan tas med eller utan föda.


4.3 Kontraindikationer



4.4 Varningar och försiktighet


Losartan


Angioödem

Patienter med angioödem i anamnesen (svullnad av ansikte, läppar, svalg och/eller tunga) bör uppföljas noggrant (se avsnitt 4.8).


Hypotoni och minskad blodvolym

Symtomatisk hypotoni, särskilt efter den första dosen, kan förekomma hos patienter med vätske- och/ eller saltbrist på grund av kraftig diuretikabehandling, saltfattig kost, diarré eller kräkningar. Innan behandling med Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz påbörjas bör dessa tillstånd korrigeras (se avsnitt 4.2 och 4.3).


Elektrolytrubbningar

Elektrolytrubbningar är vanliga hos patienter med nedsatt njurfunktion, med eller utan diabetes, och bör åtgärdas. Plasmakoncentrationer av kalium och kreatininclearance bör därför uppföljas noggrant, särskilt hos patienter med hjärtsvikt och ett kreatininclearance 30–50 ml/min.

Samtidig användning av kaliumsparande diuretika, kaliumtillskott eller saltersättningsmedel som innehåller kalium tillsammans med losartan/hydroklortiazid rekommenderas inte (se avsnitt 4.5).

Dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS)

Det har visats att samtidig användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren ökar risken för hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt). Dubbel blockad av RAAS via kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren rekommenderas därför inte (se avsnitt 4.5 och 5.1).

Om det anses vara absolut nödvändigt med dubbel blockad får detta endast utföras under övervakning av en specialist, och patienten ska stå under regelbunden, noggrann övervakning av njurfunktion, elektrolyter och blodtryck.

ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare bör inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati.


Nedsatt leverfunktion

Baserat på farmakokinetisk data som visar signifikant ökade plasmakoncentrationer av losartan hos cirrotiska patienter, bör Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz användas med försiktighet hos patienter med lätt till måttligt nedsatt leverfunktion i anamnesen. Terapeutisk erfarenhet med losartan hos patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion saknas. Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz är därför kontraindicerat hos patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.2, 4.3 och 5.2).


Nedsatt njurfunktion

Som en följd av hämmning av renin-angiotensin-aldosteronsystemet har förändringar av njurfunktionen inklusive njursvikt rapporterats (framför allt hos patienter vars njurfunktion är beroende av aktiviteten i renin-angiotensin-aldosteronsystemet, t.ex. patienter med svår hjärtsvikt eller underliggande njursjukdom). Liksom för andra läkemedel som påverkar reninangiotensin-aldosteronsystemet har ökningar i S-urea och S-kreatinin rapporterats hos patienter med bilateral njurartärstenos eller njurartärstenos vid en enda kvarvarande njure. Dessa njurfunktionsförändringar kan vara reversibla vid utsättande av behandlingen. Losartan bör användas med försiktighet hos patienter med bilateral njurartärstenos eller njurartärstenos vid en enda kvarvarande njure.


Njurtransplantation

Erfarenhet saknas hos patienter som nyligen genomgått en njurtransplantation.


Primär hyperaldosteronism

Patienter med primär aldosteronism svarar vanligtvis inte på antihypertensiva läkemedel som verkar genom hämning av renin-angiotensin-systemet. Behandling med Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz rekommenderas därför inte.


Kardiovaskulär och cerebrovaskulär sjukdom

Liksom med alla antihypertensiva läkemedel skulle en hjärtinfarkt eller stroke kunna utlösas av en överdriven blodtryckssänkning hos patienter med ischemisk kardiovaskulär och cerebrovaskulär sjukdom.


Hjärtsvikt

Hos patienter med hjärtsvikt, med eller utan nedsatt njurfunktion, finns det (som för andra läkemedel som påverkar renin-angiotensinsystemet) en risk för svår arteriell hypotoni och (ofta akut) nedsatt njurfunktion.


Aorta- och mitralisklaffstenos, obstruktiv hypertrofisk kardiomyopati

Liksom med andra vasodilaterande läkemedel bör försiktighet iakttas vid behandling av patienter med aorta- eller mitralisklaffstenos eller obstruktiv hypertrofisk kardiomyopati.


Etniska skillnader

Liksom har observerats för ACE-hämmare verkar losartan och andra angiotensinantagonister inte sänka blodtrycket lika effektivt hos svarta människor som hos icke-svarta, möjligen beroende på en högre prevalens av tillstånd med låg reninnivå hos den svarta hypertensiva populationen.


Graviditet

Behandling med angiotensin II-antagonister bör inte påbörjas under graviditet. Om inte fortsatt behandling med angiotensin II-antagonist anses nödvändig, bör patienter som planerar graviditet byta till alternativ behandling där säkerhetsprofilen är väl dokumenterad för användning under graviditet. Vid konstaterad graviditet bör behandling med angiotensin II-antagonist avbrytas direkt och, om lämpligt, bör en alternativ behandling påbörjas (se avsnitt 4.3 och 4.6).


Hydroklortiazid


Hypotoni och salt-/vätskerubbning

Liksom med all blodtryckssänkande behandling kan symtomatisk hypotoni uppträda hos vissa patienter. Patienter bör uppföljas för kliniska tecken på rubbningar i vätske- eller elektrolytbalansen, t.ex. minskad blodvolym, hyponatremi, hypokloremisk alkalos, hypomagnesemi eller hypokalemi, vilket kan förekomma under tillstötande diarré eller kräkningar. Regelbundna kontroller av serumelektrolyter bör utföras med lämpliga intervall hos dessa patienter. Hyponatremi kan förekomma hos ödematösa patienter i samband med väderlek med höga temperaturer.


Metabola och endokrina effekter

Tiazidbehandling kan försämra glukostoleransen. Dosjustering av diabetesläkemedel inklusive insulin kan behövas (se avsnitt 4.5). Latent diabetes kan bli manifest under tiazidbehandling.


Tiazider kan minska urinutsöndringen av kalcium och orsaka intermittenta och lätt förhöjda kalciumvärden i serum. Tydlig hyperkalcemi kan vara tecken på latent hyperparatyroidism. Tiazidbehandling bör sättas ut innan test avseende paratyroideafunktion utförs.


Tiazider kan vara förenade med förhöjda kolesterol- och triglyceridvärden.


Tiazider kan hos vissa patienter framkalla hyperurikemi och/eller gikt. Då losartan minskar urinsyranivåerna, kan losartan i kombination med hydroklortiazid minska diuretika-inducerad hyperurikemi.


Nedsatt leverfunktion

Tiazider bör användas med försiktighet hos patienter med nedsatt leverfunktion eller progressiv leversjukdom, då det kan orsaka intrahepatisk kolestas och då mindre förändringar i vätske- och elektrolytbalansen kan framkalla leverkoma.

Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz är kontraindicerat hos patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion (se avsnitt 4.3 och 5.2).


Övrigt

Hos patienter som behandlas med tiazider kan överkänslighetsreaktioner inträffa oavsett om anamnes på allergi eller bronkialastma finns. Försämring eller aktivering av lupus erytematosus (SLE) har rapporterats vid användning av tiazider.


4.5 Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner


Losartan


Rifampicin och flukonazol har visats minska nivåerna av aktiv metabolit. Den kliniska betydelsen av dessa interaktioner har inte utvärderats.


Liksom för andra läkemedel som blockerar angiotensin II eller dess effekter, kan samtidig användning av kaliumsparande läkemedel (t.ex. spironolakton, triamteren och amilorid), kaliumtillskott eller saltersättningsmedel som innehåller kalium medföra ökningar av kaliumkoncentrationen i serum. Samtidig behandling rekommenderas inte.


Liksom för andra läkemedel som påverkar utsöndringen av natrium kan utsöndringen av litium minska. Vid samtidig behandling med litiumsalt och angiotensin II-antagonister bör därför litiumnivån i serum uppföljas noggrant.


När angiotensin II-antagonister ges samtidigt med NSAID (d.v.s. selektiva COX-2-hämmare, acetylsalicylsyra vid antiinflammatoriska doser och icke-selektiva NSAID) kan den antihypertensiva effekten försvagas. Samtidig användning av angiotensin II-antagonister eller diuretika tillsammans med NSAID kan leda till en ökad risk för försämrad njurfunktion, inklusive möjlig akut njursvikt, och en ökning av kalium i serum, särskilt hos patienter med redan nedsatt njurfunktion. Kombinationen ska ges med försiktighet, särskilt hos äldre. Patienterna ska vara adekvat hydrerade och man bör överväga uppföljning av njurfunktionen efter insättandet av samtidig behandling och regelbundet därefter.


Hos vissa patienter med nedsatt njurfunktion som behandlas med NSAID, inkluderande selektiva COX-2-hämmare, kan samtidig behandling med angiotensin II-antagonister resultera i ytterligare försämring av njurfunktionen. Dessa effekter är vanligtvis reversibla.


Andra substanser som inducerar hypotoni såsom tricykliska antidepressiva medel, antipsykotiska medel, baklofen, amifostin: Samtidigt bruk av dessa läkemedel som sänker blodtrycket, antingen som huvudeffekt eller som biverkan, kan öka risken för hypotoni.


Data från kliniska prövningar har visat att förekomsten av biverkningar som hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt) är högre vid dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS) genom kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren jämfört med användning av ett enda läkemedel som påverkar RAAS (se avsnitt 4.3, 4.4 och 5.1).


Hydroklortiazid


Följande läkemedel kan interagera med tiaziddiuretika om de ges samtidigt:


Alkohol, barbiturater, narkotika eller antidepressiva

Förstärkning av ortostatisk hypotoni kan uppträda.


Antidiabetika (perorala och insulin)

Behandling med en tiazid kan påverka glukostoleransen. Dosjustering av det antidiabetiska läkemedlet kan krävas. Metformin bör användas med försiktighet då det finns risk för att laktacidos utlöses genom en eventuell funktionell njursvikt knuten till hydroklortiazid.


Andra blodtryckssänkande läkemedel

Additiv effekt.


Kolestyramin och kolestipolhartser

Absorptionen av hydroklortiazid minskar i närvaro av hartser för anjonbyte. Engångsdoser av antingen kolestyramin eller kolestipolhartser binder hydroklortiazid och minskar absorptionen i gastrointestinaltrakten med upp till 85 % respektive 43 %.


Kortikosteroider, ACTH

Förstärker elektrolytbrist, särskilt hypokalemi.


Pressoraminer (t.ex. adrenalin)

Svaret på pressoraminer kan eventuellt minska men inte tillräckligt för att förhindra användning av dem.


Icke-polariserande skelettmuskelavslappnande medel (t.ex. tubocurarin)

Svaret på muskelavslappnande medel kan möjligen öka.


Litium

Diuretika minskar renalt clearance för litium och ökar risken för litiumtoxicitet; samtidig användning rekommenderas inte.


Läkemedel för behandling av gikt (t.ex. probenecid, sulfinpyrazon och allopurinol)

Dosjustering av den urinsyradrivande behandlingen kan vara nödvändig eftersom hydroklortiazid kan höja nivån av urinsyra i serum. Höjd dos av probenecid eller sulfinpyrazon kan vara nödvändig. Samtidig användning av tiazider kan leda till ökad incidens av överkänslighetsreaktioner mot allopurinol.


Antikolinergika (t.ex. atropin, biperiden)

Kan leda till ökad biotillgänglighet för tiazid-diuretika genom minskad gastrointestinal motilitet och ventrikeltömningshastighet.


Cytotoxiska läkemedel (t.ex. cyklofosfamid, metotrexat)

Tiazider kan minska den renala utsöndringen av cytotoxiska läkemedel och potentiera deras myelosuppressiva effekt.


Salicylater

Vid höga doser av salicylater kan hydroklortiazid förstärka salicylaters toxiska effekt på det centrala nervsystemet.


Metyldopa

Enskilda fall av hemolytisk anemi har förekommit vid samtidig användning av hydroklortiazid och metyldopa.


Ciklosporin

Samtidig behandling med ciklosporin kan öka risken för hyperurikemi och giktliknande komplikationer.


Digitalisglykosider

Tiazid-inducerad hypokalemi eller hypomagnesemi kan leda till digitalisinducerade hjärtarytmier.


Läkemedel som påverkas av störningar i serumkalium

Regelbunden uppföljning av serumkalium och EKG rekommenderas när losartan/hydroklortiazid ges tillsammans med läkemedel som påverkas av förändringar i kaliumnivån i serum (t.ex. digitalisglykosider, antiarytmika) och följande läkemedel (inkluderar vissa antiarytmika) som kan leda till torsade de pointes (ventrikulär takykardi), eftersom hypokalemi är en predisponerande faktor för torsade de pointes:

antiarytmika av klass Ia (t.ex. kinidin, hydrokinidin, disopyramid)


Kalciumsalter

Tiazid-diuretika kan öka serumkalcium på grund av minskad utsöndring. Om kalciumtillskott måste förskrivas, bör serumkalciumnivåerna uppföljas och utgöra underlag för justering av kalciumdosen.


Läkemedel/laboratorietest interaktioner

På grund av sina effekter på kalciummetabolism kan tiazider interagera med paratyroidfunktionstest (se avsnitt 4.4).


Karbamazepin

Risk för symtomatisk hyponatremi. Klinisk och biologisk uppföljning krävs.


Joderat kontrastmedel

I fall av diuretikainducerad dehydrering finns en ökad risk för akut njursvikt, särskilt vid höga doser av joderat kontrastmedel.

Patienten bör rehydreras före behandling.


Amfotericin B (parenteral), kortikosteroider, ACTH, laxativ eller glycyrrhizin (finns i lakrits)

Hydroklortiazid kan intensifiera elektrolytrubbningar, särskilt hypokalemi.


4.6 Fertilitet, graviditet och amning


Graviditet


Angiotensin II-receptorantagonister (AIIRA)- Losartan:


Angiotensin II-antagonister bör inte användas under graviditetens första trimester (se avsnitt 4.4). Angiotensin II-antagonister är kontraindicerat under graviditetens andra och tredje trimester (se avsnitt 4.3 och 4.4).


Epidemiologiska data rörande risk för fosterskada efter användning av ACE-hämmare under graviditetens första trimester är inte entydiga, men en något ökad risk kan inte uteslutas. Kontrollerade epidemiologiska data saknas för angiotensin II-antagonister, men likartade risker kan föreligga för denna läkemedelsgrupp. Om inte fortsatt behandling med angiotensin II-antagonister anses nödvändig, bör patienter som planerar graviditet byta till alternativ behandling där säkerhetsprofilen är väl dokumenterad för användning under graviditet. Vid konstaterad graviditet bör behandling med angiotensin II-antagonister avbrytas direkt och, om lämpligt, bör en alternativ behandling påbörjas.

Det är känt att behandling med angiotensin II-antagonister under andra och tredje trimestern kan inducera human fostertoxicitet (nedsatt njurfunktion, oligohydramnios, hämning av skallförbening) och neonatal toxicitet (njursvikt, hypotoni, hyperkalemi) (se avsnitt 5.3).

Om exponering för angiotensin II-antagonisterförekommit under graviditetens andra trimester rekommenderas ultraljudskontroll av njurfunktion och skalle.

Spädbarn vars mödrar har använt angiotensin II-antagonisterbör observeras noggrant med avseende på hypotoni (se avsnitt 4.3 och 4.4).


Hydroklortiazid:


Erfarenheten av hydroklortiazidanvändande under graviditet är begränsad framför allt under den första trimestern. Data från djurstudier är otillräckliga.


Hydroklortiazid passerar placentan. Med tanke på den farmakologiska verkningsmekanismen för hydroklortiazid kan det vid användandet under andra och tredje trimestern störa den fetoplacentär perfusion och orsaka fetala och neonatala effekter såsom gulsot, elektrolytrubbningar och trombocytopeni.


Hydroklortiazid ska inte användas vid graviditetsödem, graviditetshypertoni eller havandeskapsförgiftning på grund av risken för minskad plasmavolym och försämrad placentagenomblödning utan att sjukdomsförloppet påverkas positivt.


Hydroklortiazid ska inte användas vid essentiell hypertoni hos gravida kvinnor förutom vid sällsynta situationer då ingen annan alternativ behandling kan användas.


Amning

Angiotensin II-receptorantagonister (AIIRA) - Losartan:


Eftersom ingen information angående användning av Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz under amning finns, rekommenderas inte Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz utan i stället är alternativa behandlingar med bättre dokumenterad säkerhetsprofil att föredra under amning, speciellt vid amning av nyfödda eller prematura barn.


Hydroklortiazid:


Hydroklortiazid utsöndras i bröstmjölken hos människa endast i små mängder. Tiazider i höga doser som orsakar kraftig diures kan hämma mjölkproduktionen. Användning av Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz rekommenderas därför inte vid amning. Om Losartan/Hydroklortiazide Sandoz används under amning bör doserna hållas så låga som möjligt.


Fertilitet

Inga humandata finns tillgängliga.


4.7 Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner


Inga studier har utförts. Vid bilkörning eller användning av maskiner bör det dock tas i beaktande att yrsel och sömnighet tillfälligt kan förekomma vid antihypertensiv behandling, särskilt vid inledande av behandling eller vid dosökning.


4.8 Biverkningar


Biverkningarna presenteras enligt organsystem och frekvensområde enligt följande indelning:


Mycket vanliga: (≥1/10)

Vanliga: (≥1/100, <1/10)

Mindre vanliga: (≥1/1 000, <1/100)

Sällsynta: (≥1/10 000, <1/1 000)

Mycket sällsynta: (<1/10 000)

Ingen känd frekvens: kan inte beräknas från tillgängliga data.


I kliniska studier med losartankalium och hydroklortiazid har inga biverkningar som är specifika för kombinationen observerats. Biverkningar har varit begränsade till dem som har rapporterats tidigare med losartankalium och/eller hydroklortiazid.


I kontrollerade kliniska studier på essentiell hypertoni, var yrsel den enda biverkningen som rapporterades som läkemedelsrelaterad och som förekom med en högre incidens än placebo hos ≥1 % av patienter behandlade med losartan och hydroklortiazid.


Utöver dessa biverkningar har följande ytterligare biverkningar rapporterats efter godkännandet:


Lever och gallvägar

Sällsynta: hepatit


Undersökningar

Sällsynta: hyperkalemi, förhöjning av ALAT


Ytterligare biverkningar som har observerats med de enskilda komponenterna och vilka kan vara potentiella biverkningar med losartankalium/hydroklortiazid är följande:


Losartan


Blodet och lymfsystemet

Mindre vanliga: anemi, Henoch-Schönleins purpura, ekkymos, hemolys


Immunsystemet

Sällsynta: anafylaktisk reaktion, angioödem, urtikaria


Metabolism och nutrition

Mindre vanliga: aptitlöshet, gikt


Psykiska störningar

Vanliga: insomnia

Mindre vanliga: ängslan, ångestsyndrom, paniksyndrom, förvirring, depression, förändrat drömmönster, sömnstörningar, somnolens, nedsatt minnesförmåga


Centrala och perifera nervsystemet

Vanliga: huvudvärk, yrsel

Mindre vanliga: nervositet, parestesier, perifer neuropati, darrningar, migrän, synkope

Ingen känd frekvens: dysgeusi


Ögon

Mindre vanliga: dimsyn, brännande känsla i ögat, konjunktivit, minskad synskärpa


Öron och balansorgan

Mindre vanliga: vertigo, tinnitus


Hjärtat

Mindre vanliga: hypotoni, ortostatisk hypotoni, sternalgi, angina pectoris, AV-block av grad II, cerebrovaskulär händelse, hjärtinfarkt, palpitationer, arytmier (förmaksflimmer, sinusbradykardi, takykardi, ventrikulär takykardi, ventrikelflimmer)


Blodkärl

Mindre vanliga: vaskulit

Ingen känd frekvens: dosrelaterade ortostatiska effekter


Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum

Vanliga: hosta, övre luftvägsinfektion, nästäppa, sinuit, besvär med bihålorna

Mindre vanliga: svalgobehag, faryngit, laryngit, dyspné, bronkit, epistaxis, rinit, andnöd


Magtarmkanalen

Vanliga: buksmärta, illamående, diarré, dyspepsi

Mindre vanliga: förstoppning, dentalsmärta, muntorrhet, flatulens, gastrit, kräkningar


Lever och gallvägar

Ingen känd frekvens: onormal leverfunktion


Hud och subkutan vävnad

Mindre vanliga: alopeci, dermatit, torr hud, erytem, blodvallning, fotosensibilitet, pruritus, utslag, urtikaria, svettningar


Muskuloskeletala systemet och bindväv

Vanliga: muskelkramp, ryggvärk, smärta i ben, myalgi

Mindre vanliga: smärta i armar, ledsvullnad, smärta i knän, muskuloskeletal smärta, smärta i axel, stelhet, artralgi, artrit, koxalgi, fibromyalgi, muskelsvaghet

Ingen känd frekvens: rabdomyolys


Njurar och urinvägar

Mindre vanliga: nokturi, frekventa urintömningar, urinvägsinfektion


Reproduktionsorgan och bröstkörtel

Mindre vanliga: minskad libido, impotens


Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället

Vanliga: asteni, trötthet, bröstsmärta

Mindre vanliga: ansiktsödem, feber


Undersökningar

Vanliga: hyperkalemi, liten minskning av hematokrit och hemoglobin

Mindre vanliga: liten ökning av S-urea och S-kreatinin

Mycket sällsynta: ökning av leverenzym och bilirubin


Hydroklortiazid


Blodet och lymfsystemet

Mindre vanliga: agranulocytos, aplastisk anemi, hemolytisk anemi, leukopeni, purpura, trombocytopeni


Immunsystemet

Sällsynta: anafylaktisk reaktion


Metabolism och nutrition

Mindre vanliga: aptitlöshet, hyperglykemi, hyperurikemi, hypokalemi, hyponatremi


Psykiska störningar

Mindre vanliga: insomnia


Centrala och perifera nervsystemet

Vanliga: huvudvärk


Ögon

Mindre vanliga: övergående dimsyn, xantopsi


Blodkärl

Mindre vanliga: nekrotiserande angit (vaskulit, kutan vaskulit)


Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum

Mindre vanliga: respiratorisk distress, inkluderande pneumoni och lungödem


Magtarmkanalen

Mindre vanliga: sialadenit, spasmer, magirritation, illamående, kräkningar, diarré, förstoppning


Lever och gallvägar

Mindre vanliga: ikterus (intrahepatisk gallstas), pankreatit


Hud och subkutan vävnad

Mindre vanliga: fotosensibilitet, urtikaria, toxisk epidermal nekrolys

Ingen känd frekvens: kutan lupus erythematosus


Muskuloskeletala systemet och bindväv

Mindre vanliga: muskelkramp


Njurar och urinvägar

Mindre vanliga: glukosuri, interstitiell nefrit, nedsatt njurfunktion, njursvikt


Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället

Mindre vanliga: feber, yrsel


Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning (se detaljer nedan).


Läkemedelsverket

Box 26

751 03 Uppsala

www.lakemedelsverket.se


4.9 Överdosering


Ingen specifik information om överdosering med losartan/hydroklorotiazid finns tillgänglig. Överdosering behandlas symtomatiskt och stödjande. Behandling med Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz bör avslutas och patienten övervakas noggrant. Föreslagna åtgärder inkluderar framkallande av kräkning om intaget skett nyligen samt korrigering av dehydrering, elektrolytrubbningar, leverkoma och hypotoni med sedvanliga metoder.


Losartan

Data avseende överdosering hos människa är begränsad. De troligaste tecknen på överdosering torde vara hypotoni och takykardi; bradykardi kan uppkomma från parasympatisk (vagal) stimulering. Om symtomatisk hypotoni skulle förekomma, bör stödjande behandling inledas.


Varken losartan eller den aktiva metaboliten elimineras vid hemodialys.


Hydroklortiazid

De vanligaste tecknen och symtom som observerats är de som orsakats av elektrolytbrist (hypokalemi, hypokloremi, hyponatremi) och dehydrering orsakad av för kraftig diures. Om digitalis administrerats samtidigt kan hypokalemin förstärka hjärtrytmrubbningar.


Det har inte fastslagits i vilken utsträckning hydroklortiazid elimineras genom hemodialys.


5. FARMAKOLOGISKA EGENSKAPER


5.1 Farmakodynamiska egenskaper


Farmakoterapeutisk grupp: Angiotensin II-antagonister och diuretika.

ATC-kod: C09DA01


Losartan- och hydroklortiazid


Komponenterna i Losartan/Hydrochlorothiazide Sandoz har visats ha en additiv effekt på blodtryckssänkningen, d.v.s. de sänker blodtrycket mer än de enskilda komponenterna var för sig. Denna effekt är troligen ett resultat av komplementära effekter av de båda komponenterna. Som ett resultat av dess diuretiska effekt ökar hydroklortiazid plasmareninaktiviteten och aldosteron sekretionen, minskar S-kalium och ökar angiotensin II-nivåerna. Tillförsel av losartan hämmar alla patofysiologiskt relevanta effekter av angiotensin II och kan via hämning av aldosteron bidra till minskning av den kaliumförlust som är förenad med diuretika.


Losartan har visats ge en svag och övergående ökning av utsöndringen av urinsyra. Hydroklortiazid har visats ge en modest ökning av urinsyranivåerna. Kombinationen losartan/hydroklortiazid bidrar till att minska diuretikainducerad hyperurikemi.


Den blodtryckssänkande effekten av losartan/hydroklorotiazid kvarstår under 24 timmar. I kliniska studier som pågått under åtminstone ett år bibehölls den blodtryckssänkande effekten vid fortsatt behandling. Trots den signifikanta sänkningen av blodtrycket hade behandlingen med losartan/hydroklorotiazid ingen kliniskt signifikant effekt på hjärtfrekvensen. I kliniska studier sjönk dalvärdet för det diastoliska blodtrycket i sittande ställning med i genomsnitt upp till 13,2 mmHg efter 12 veckors behandling med losartan 50 mg/hydroklortiazid 12,5 mg.


Losartan/hydroklorotiazid sänker blodtrycket effektivt hos män och kvinnor, svarta och icke-svarta och hos yngre (<65 år) och äldre (≥65 år) patienter och är effektiv vid alla svårighetsgrader av hypertoni.


Losartan


Losartan är en syntetiskt framställd peroral angiotensin II-receptorantagonist (typ AT1-antagonist). Angiotensin II, en potent vasokonstriktor, är det primärt aktiva hormonet i renin-angiotensinsystemet och har en central roll i patofysiologin vid hypertoni. Angiotensin II binder till AT1-receptorn i olika vävnader (t.ex. vaskulär glatt muskulatur, binjure, njurar och hjärta) och framkallar en rad viktiga fysiologiska effekter, inkluderande vasokonstriktion och aldosteronfrisättning. Angiotensin II stimulerar också cellproliferation hos glatt muskulatur.

Losartan blockerar selektivt AT1-receptorn. In vitro och in vivo blockerar losartan och dess farmakologiskt aktiva karboxylsyrametabolit E-3174 alla fysiologiskt kända effekter av angiotensin II, oavsett ursprung eller syntesväg.

Losartan har ingen agonistaktivitet och blockerar inte heller andra hormonreceptorer eller jonkanaler som är av betydelse för hjärt-kärlfunktion. Losartan hämmar inte heller ACE (kinas II), det enzym som bryter ner bradykinin. Man förväntar sig därför inte någon ökning av oönskade bradykininmedierade effekter.


Under behandling med losartan resulterade avlägsnande av angiotensin II:s negativa återkoppling gällande reninfrisättning i ökad plasmareninaktivitet (PRA). Ökning av PRA leder till en ökning av angiotensin II i plasma. Trots dessa ökningar bibehålls blodtryckssänkande effekt och suppression av aldosteronplasmakoncentrationer, vilket indikerar effektiv angiotensin II-receptorblockad. Efter utsättande av losartan, föll PRA och angiotensin II-nivåer till dess utgångsvärden inom 3 dagar.


Både losartan och dess huvudsakliga aktiva metabolit har en större affinitet till AT1-receptorn än till AT2-receptorn. Den aktiva metaboliten är 10–40 gånger mer aktiv än losartan baserat på viktförhållandet.


I en studie specifikt utformad för att utvärdera förekomsten av hosta hos patienter som behandlades med losartan jämfört med patienter som behandlades med ACE-hämmare, var den rapporterade incidensen hos patienter som fick losartan eller hydroklortiazid likvärdig och signifikant mindre än hos patienter som fick ACE-hämmare. I en total analys av 16 dubbelblinda kliniska studier med 4 131 patienter var dessutom incidensen av spontana rapporter om hosta hos patienter som behandlades med losartan likvärdig (3,1 %) jämfört med placebo (2,6 %) eller hydroklortiazid (4,1 %), medan incidensen med ACE-hämmare var 8,8 %.


Hos hypertensiva patienter utan diabetes med proteinuri ger behandling med losartankalium en signifikant minskning av proteinuri, fraktionerad albuminutsöndring och IgG. Glomerulusfiltrationen bibehålls oförändrad medan filtrationsfraktionen minskar. Losartan ger vanligtvis minskade urinsyranivåer i serum (vanligen <24 μmol/l (<0,4 mg/dl)) vilket kvarstår vid kronisk behandling.


Losartan har inga effekter på autonoma reflexer och ingen kvarstående effekt på noradrenalin i plasma.


Hos patienter med vänsterkammarhypertrofi gav losartandoser på 25 mg och 50 mg positiva hemodynamiska och neurohormonella effekter karaktäriserade av en hjärtindexökning och sänkningar av det pulmonella kapillärkilstrycket, systemisk kärlresistens, genomsnittligt systemiskt artärblodtryck och hjärtfrekvens samt en minskning av cirkulerande aldosteron och noradrenalinnivåer. Förekomsten av hypotoni var dosrelaterad hos dessa hjärtsviktpatienter.


Hypertonistudier

I kontrollerade kliniska studier har behandling med losartan en gång dagligen hos patienter med lätt till måttlig essentiell hypertoni visat statistiskt signifikanta sänkningar i systoliskt och diastoliskt blodtryck. Mätningar av blodtrycket 24 timmar efter dosering jämfört med 5–6 timmar efter dosering visade blodtryckssänkning över 24 timmar; den naturliga dygnsrytmen bibehölls. Blodtryckssänkning vid slutet av dosintervallet var 70–80 % av den effekt som sågs 5–6 timmar efter dosering.


Utsättning av losartanbehandling hos hypertensiva patienter ledde inte till en plötslig höjning av blodtrycket (”rebound hypertension”). Trots markanta sänkningar av blodtrycket hade losartan inga kliniskt betydelsefulla effekter på hjärtfrekvensen.


Effekten av losartan är likvärdig hos män och kvinnor samt hos yngre (under 65 års ålder) och äldre hypertensiva patienter.


LIFE-studien

Studien The Losartan Intervention For Endpoint reduction in hypertension (LIFE-studien) var en randomiserad, trippelblind studie med aktiv kontroll med 9 193 hypertensiva patienter i åldern 55–80 år med EKG-dokumenterad vänsterkammarhypertrofi. Patienterna randomiserades till losartan 50 mg en gång dagligen eller atenolol 50 mg en gång dagligen. Om målblodtrycket (<140/90 mmHg) inte uppnåddes, lade man först till hydroklortiazid (12,5 mg) och, om nödvändigt, ökade man losartan- eller atenololdosen till 100 mg en gång dagligen. Andra antihypertensiva läkemedel, med undantag av ACE-hämmare, angiotensin II-antagonister eller betablockare, lades till vid behov för att uppnå målblodtryck.


Genomsnittlig uppföljningstid var 4,8 år.


Det primära resultatmåttet var sammansatt av kardiovaskulär morbiditet och mortalitet mätt som en minskning av den kombinerade incidensen av dödlighet i hjärt-kärlsjukdom, stroke och hjärtinfarkt. Blodtrycket sänktes signifikant till likvärdiga nivåer i de båda grupperna. Behandling med losartan resulterade i en riskminskning på 13,0 % (p=0,021, 95 % konfidensintervall 0,77-0,98) jämfört med atenololbehandling hos patienter med det sammansatta resultatmåttet. Resultatet berodde huvudsakligen på en signifikant minskning av strokeincidensen. Behandling med losartan gav en riskreduktion för stroke med 25 % jämfört med atenolol (p=0,001, 95 % konfidensintervall 0,63–0,89). Antal fall av död i hjärt-kärlsjukdom och hjärtinfarkt skiljde sig inte signifikant mellan behandlingsgrupperna.


Hydroklortiazid


Hydroklortiazid är ett tiaziddiuretikum. Mekanismen för den blodtryckssänkande effekten av tiazider är inte helt känd. Tiazider påverkar njurtubulis förmåga att reabsorbera elektrolyter och ökar utsöndringen av natrium och klorid i ungefär samma omfattning. Den diuretiska effekten av hydroklortiazid leder till minskad plasmavolym, ökad plasmareninaktivitet och ökad aldosteronsekretion, vilket innebär ökade förluster av kalium och bikarbonat i urinen samt minskat S-kalium. Renin-aldosteroneffekten medieras av angiotensin II, vilket innebär att samtidig administrering av en angiotensin II-receptorantagonist tenderar att motverka tiazidmedierad sänkning av kaliumnivån i plasma.


Efter peroralt intag börjar den diuretiska effekten inom 2 timmar, når sitt högsta värde inom 4 timmar och kvarstår under cirka 6–12 timmar. Den blodtryckssänkande effekten kvarstår under 24 timmar.


Dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS)


Två stora randomiserade, kontrollerade prövningar (ONTARGET (ONgoing Telmisartan Alone and in combination with Ramipril Global Endpoint Trial) och VA NEPHRON-D (The Veterans Affairs Nephropathy in Diabetes)) har undersökt den kombinerade användningen av en ACE-hämmare och en angiotensin II-receptorblockerare.

ONTARGET var en studie som genomfördes på patienter med en anamnes av kardiovaskulär och cerebrovaskulär sjukdom, eller typ 2-diabetes mellitus åtföljt av evidens för slutorganskada. VA NEPHRON-D var en studie på patienter med typ 2-diabetes mellitus och diabetesnefropati.

Dessa studier har inte visat någon signifikant nytta på renala och/eller kardiovaskulära resultat och mortalitet, medan en ökad risk för hyperkalemi, akut njurskada och/eller hypotoni observerades jämfört med monoterapi. Då deras farmakodynamiska egenskaper liknar varandra är dessa resultat även relevanta för andra ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare.

ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare bör därför inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati.

ALTITUDE (Aliskiren Trial in Type 2 Diabetes Using Cardiovascular and Renal Disease Endpoints) var en studie med syfte att testa nyttan av att lägga till aliskiren till en standardbehandling med en ACE-hämmare eller en angiotensin II-receptorblockerare hos patienter med typ 2-diabetes mellitus och kronisk njursjukdom, kardiovaskulär sjukdom eller både och. Studien avslutades i förtid eftersom det fanns en ökad risk för oönskat utfall. Både kardiovaskulär död och stroke var numerärt vanligare i aliskiren-gruppen än i placebo-gruppen och oönskade händelser och allvarliga oönskade händelser av intresse (hyperkalemi, hypotoni och njurdysfunktion) rapporterades med högre frekvens i aliskiren-gruppen än i placebo-gruppen.


5.2 Farmakokinetiska egenskaper


Absorption


Losartan

Efter peroral administrering absorberas losartan väl och genomgår första passagemetabolism, varvid en aktiv karboxylsyrametabolit och andra inaktiva metaboliter bildas. Den systemiska biotillgängligheten för losartan tabletter är cirka 33 %. Maximal plasmakoncentration av losartan och dess aktiva metabolit uppnås inom cirka 1 timme respektive 3–4 timmar. Man såg ingen kliniskt signifikant effekt på plasmakoncentrationen av losartan vid administrering tillsammans med en standardiserad måltid.


Distribution


Losartan

Både losartan och dess aktiva metabolit binds till ≥99 % till plasmaprotein, huvudsakligen albumin. Distributionsvolymen av losartan är 34 liter. Studier med råtta tyder på att losartan passerar blodhjärnbarriären dåligt, om alls.


Hydroklortiazid

Hydroklortiazid passerar över placentabarriären men inte blodhjärnbarriären samt utsöndras i bröstmjölk.


Biotransformation


Losartan

Cirka 14 % av given intravenös eller peroral dos losartan omvandlas till den aktiva metaboliten. Efter intravenös eller peroral tillförsel av radioaktivt märkt (14C) losartankalium, härrör cirkulerande radioaktivitet i plasma huvudsakligen från losartan och dess aktiva metabolit. Minimal omvandling av losartan till dess aktiva metabolit sågs hos cirka 1 % av de studerade individerna.


Utöver den aktiva metaboliten bildas också inaktiva metaboliter, inkluderande två huvudsakliga metaboliter som bildas genom hydroxylering av butyl-sidokedjan och en mindre förekommande metabolit, en N-2 tetrazolglukuronid.


Elimination


Losartan

Plasma clearance för losartan och dess aktiva metabolit är cirka 600 ml/min respektive 50 ml/min. Renalt clearance för losartan och dess aktiva metabolit är cirka 74 ml/min respektive 26 ml/min. Cirka 4 % av en peroral dos utsöndras oförändrad i urinen och cirka 6 % utsöndras som aktiv metabolit i urinen. Farmakokinetiken för losartan och dess aktiva metabolit är linjär vid oral dosering med losartankalium upp till 200 mg.


Efter peroral administrering avklingar plasmakoncentrationerna för losartan och dess aktiva metabolit multiexponentiellt med en terminal halveringstid på cirka 2 respektive 6–9 timmar. Vid dosering 100 mg dagligen ackumuleras varken losartan eller dess aktiva metabolit signifikant i plasma.


Utsöndringen av losartan och dess metaboliter via både urinen och gallan bidrar till elimineringen. Efter tillförsel av en peroral dos av radioaktivt märkt (14C) losartan hos människa, återfinns cirka 35 % av radioaktiviteten i urinen och 58 % i feces.


Hydroklortiazid

Hydroklortiazid metaboliseras inte men elimineras snabbt via njurarna. När man följt plasmanivåer under minst 24 timmar, har man sett att plasmahalveringstiden har varierat mellan 5,6 till 14,8 timmar. Minst 61 % av den perorala dosen elimineras oförändrad inom 24 timmar.


Speciella patientgrupper


Losartan och hydroklortiazid

Plasmakoncentrationerna av losartan och dess aktiva metabolit och absorptionen av hydroklortiazid skiljer sig inte signifikant mellan äldre och yngre patienter med hypertoni.


Losartan

Hos patienter med mild till måttlig alkoholinducerad levercirros var plasmakoncentrationerna för losartan och dess aktiva metabolit efter peroral administrering 5 respektive 1,7 gånger högre än hos unga frivilliga män.


Varken losartan eller den aktiva metaboliten kan elimineras genom hemodialys.


5.3 Prekliniska säkerhetsuppgifter


Gängse studier avseende allmäntoxicitet, gentoxicitet och karcinogenicitet visade inte några särskilda risker för människa. Den toxiska potentialen för kombinationen losartan/hydroklortiazid utvärderades i toxicitetsstudier med upp till 6 månaders kronisk behandling av råtta och hund efter oral administrering. De observerade effekterna i dessa studier med kombinationen kom huvudsakligen från losartan-komponenten. Administrering av kombinationen losartan/hydroklortiazid inducerade en minskning av röda blodkroppsparametrar (erytrocyter, hemoglobin, hematokrit), förhöjda värden av S-urea-N, en minskning av hjärtvikten (utan en histologisk korrelation) och gastrointestinala förändringar (lesioner, sår, erosion, blödningar i magsäckslemhinnan). Man såg inga tecken på teratogenicitet hos råtta eller kanin som behandlades med kombinationen losartan/hydroklortiazid. Reproduktionstoxicitet hos råtta, visad genom en lätt ökad förekomst av övertaliga revben hos F1-avkomman, observerades när honråttor behandlades före och under dräktigheten. Liksom har observerats i andra studier med losartan i monoterapi, förekom fetala och neonatala effekter, inkluderande renal toxicitet och fosterdöd, när dräktiga råttor behandlades med kombinationen losartan/hydroklortiazid under sen dräktighet och/eller laktation.


6. FARMACEUTISKA UPPGIFTER


6.1 Förteckning över hjälpämnen


Kärna:

Mikrokristallin cellulosa med kiseldioxid

Kolloidal vattenfri kiseldioxid

Kroskarmellosnatrium

Kiseldioxid

Magnesiumstearat


Filmdragering:

Hypromellos

Hydroxipropylcellulosa

Titandioxid (E171)


6.2 Inkompatibiliteter


Ej relevant.


6.3 Hållbarhet


2 år


Efter första öppnadet av burken: 6 månader


6.4 Särskilda förvaringsanvisningar


OPA/Aluminium/PVC//Aluminium-blister: Förvaras under 25°C. Förvaras i originalförpackningen.

Vita Aclar/PVC//Aluminium-blister: Förvaras vid högst 25°C. Förvaras i originalförpackningen.

Vit HDPE-burk med skruvlock i polypropen: Förvaras vid högst 25°C. Förvaras i originalförpackningen. Tillslut burken väl. Fuktkänsligt.


6.5 Förpackningstyp och innehåll


HDPE-burken innehåller kiseldioxidgel som torkmedel (för att absorbera fukt) antingen i skruvlocket av plast eller i en kapsel/påse. Svälj inte kapseln/påsen med kiseldioxidgel.


Blister: 7, 14, 20, 28, 30, 50, 56, 60, 84, 90, 98 och 100 filmdragerade tabletter

Burk: 100 och 250 filmdragerade tabletter


Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.


6.6 Särskilda anvisningar för destruktion och övrig hantering


Inga särskilda anvisningar.


Ej använt läkemedel och avfall ska hanteras enligt gällande anvisningar.


7. INNEHAVARE AV GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING


Sandoz A/S

Edvard Thomsens Vej 14

2300 Köpenhamn S

Danmark


8. NUMMER PÅ GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING


43472


9. DATUM FÖR FÖRSTA GODKÄNNANDE/FÖRNYAT GODKÄNNANDE


Datum för det första godkännandet: 2011-12-15

Datum för den senaste förnyelsen:


10. DATUM FÖR ÖVERSYN AV PRODUKTRESUMÉN


2015-05-06

30