Document: Vancomycin CNP powder for solution for infusion SmPC change

• Vancomycin CNP powder for solution for infusion SmPC
• Vancomycin CNP powder for solution for infusion ENG SmPC

---

Vancomycin CNP 500 mg pulver till infusionsvätska, lösning

Vancomycin CNP 1000 mg pulver till infusionsvätska, lösning

1 injektionsflaska innehåller vankomycinhydroklorid motsvarande 500 mg eller 1000 mg vankomycin.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.

Pulver till infusionsvätska, lösning.

Fint vitt pulver med rosa till bruna skiftningar.

Allvarliga infektioner som förorsakas av vankomycinkänsliga grampositiva bakterier som inte går att behandla med, inte svarar på eller är resistenta mot andra antibiotika som penicillin och cefalosporiner.

- endokardit

- infektioner i skelettet (osteit, osteomyelit) och lederna

- infektioner i de nedre luftvägarna (pneumoni/nosokomial pneumoni (NP))

- mjukdelsinfektioner

Behandling av patienter med bakteriemi som uppstår i samband med eller misstänks ha samband med någon av de infektioner som anges ovan.

Endokardit orsakad av enterokocker, Streptococcus viridans eller S. bovis bör behandlas med en kombination av vankomycin och en aminoglykosid.

Vancomycin kan användas som perioperativ profylax mot bakteriell endokardit hos patienter som löper hög risk att utveckla bakteriell endokardit när de genomgår större kirurgiska ingrepp (t.ex. hjärt- och kärlkirurgi) och inte kan få lämpligt betalaktamantibiotika.

Officiella riktlinjer för korrekt användning av antibakteriella medel bör beaktas.

Doseringen bör anpassas individuellt med hänsyn till vikt, ålder och njurfunktion.

Patienter med normal njurfunktion, vuxna och barn från 12 år:

Den vanliga dosen är 500 mg var 6:e timme eller 1000 mg var 12:e timme. Vid särskilda omständigheter och för allvarliga och livshotande infektioner kan 15-20 mg/kg kroppsvikt var 8-12 timme övervägas för att uppnå optimala dalnivåer (se Övervakning av vankomycinkoncentrationer i serum i detta avsnitt och avsnitt 5.1).

För bakteriell endokardit är det allmänt accepterade doseringsschemat 1000 mg vankomycin intravenöst var 12:e timme i 4 veckor, antingen ensamt eller i kombination med andra antibiotika (gentamicin plus rifampicin, gentamicin, streptomycin).

Enterokockendokardit behandlas i 6 veckor med vankomycin i kombination med en aminoglykosid. Officiella riktlinjer ska följas.

Perioperativ profylax mot bakteriell endokardit:

Vuxna får 1000 mg vankomycin intravenöst före operation (innan anestesin inleds) och beroende på tid och typ av operation kan dosen på 1000 mg vankomycin intravenöst ges 12 timmar postoperativt.

Äldre patienter:

Den naturliga åldersbetingade minskningen av glomerulär filtreringshastighet kan medföra ökad vankomycinkoncentration i serum om dosen inte anpassas (se doseringstabell vid nedsatt njurfunktion).

Pediatrisk population

Barn (1 månad till 12 år):

Den vanliga dagliga intravenösa dosen är 40 mg/kg kroppsvikt, oftast fördelat på fyra doser, dvs. 10 mg/kg kroppsvikt var sjätte timme. Dosen kan ökas till 60 mg/kg kroppsvikt per dag (se avsnitt 5.1).

Spädbarn upp till 1 månad:

För spädbarn och nyfödda kan doserna vara lägre. Rekommenderat är en initialdos på 15 mg/kg kroppsvikt och underhållsdoser på 10 mg/kg kroppsvikt var tolfte timme under första veckan efter födseln, och sedan var åttonde timme fram till en månads ålder. Det kan vara nödvändigt att övervaka serumkoncentrationerna.

Patienter med nedsatt njurfunktion:

Dosen måste anpassas hos patienter med nedsatt njurfunktion. I sådana fall, särskilt hos mycket sjuka patienter med varierande njurfunktion kan fastställande av serumkoncentrationen av vankomycin vara vägledande.

Följande doseringstabell kan fungera som riktlinje för patienter med nedsatt njurfunktion. Initialdosen bör inte vara mindre än 15 mg/kg kroppsvikt.

Kreatininclearance [ml/min]	Vankomycindos [mg/dygn]
> 100	2000-1500
100-70	1500-1000
70-30	1000-500
20	300
10	150

Patienter med anuri:

Initialdosen är 15 mg/kg för att uppnå terapeutisk serumkoncentration. Underhållsdosen är cirka 1,9 mg/kg/dygn. För att underlätta proceduren kan vuxna patienter med starkt nedsatt njurfunktion få en underhållsdos på 250-1000 mg med flera dagars intervall, istället för en dos dagligen.

Dosering vid hemodialys

För patienter med anuri och som också får regelbunden hemodialys är följande dos möjlig: mättnadsdos 1000 mg, underhållsdos 1000 mg var 7:e-10:e dag.

Vid användning av polysulfonmembran för hemodialys (”high flux-dialys”) förkortas halveringstiden för vankomycin. För patienter på regelbunden hemodialys kan en högre underhållsdos bli nödvändig.

Patienter med nedsatt leverfunktion:

Det finns inget stöd för att dosminskning krävs i patienter med leverinsufficiens.

Övervakning av vankomycinkoncentrationer i serum:

Serumkoncentrationen av vankomycin ska övervakas vid andra behandlingsdagen omedelbart före nästa dos och en timme efter infusion. De terapeutiska nivåerna av vankomycin ska vara mellan 30 och 40 mg/l (högst 50 mg/l) en timme efter avslutad infusion, lägsta nivå (kort före nästa administrering) mellan 5 och 10 mg/l. Beroende på infektionsstället och patogenens känslighet kan nivåer på 15-20 mg/l krävas för att uppnå effekt (se avsnitt 4.4 och 5.1).

Koncentrationsbestämningar bör normalt utföras 2-3 gånger per vecka.

Administreringssätt

Parenteralt vankomycin får enbart administreras genom långsam intravenös infusion (högst 10 mg/min, samt enstaka doser lägre än 600 mg under minst 60 min) och i tillräckligt utspädd form (minst 100 ml per 500 mg eller minst 200 ml per 1000 mg).

Patienter som måste reducera sitt vätskeintag kan också ges en lösning på 500 mg/50 ml eller 1000 mg/100 ml. Med dessa högre koncentrationer kan risken för biverkningar till följd av infusionen öka.

För information om beredning av infusionslösningen, se avsnitt 6.6.

Behandlingstidens längd

Behandlingstiden beror på hur allvarlig infektionen är och på det kliniska och bakteriologiska förloppet.

Överkänslighet mot den aktiva substansen.

Varningar

Vid allvarliga akuta överkänslighetsreaktioner (t.ex. anafylaktisk reaktion) måste behandlingen med vankomycin omedelbart avbrytas och sedvanliga akutåtgärder sättas in (t.ex. antihistaminer, kortikosteroider och ‒ om nödvändigt ‒ konstgjord andning).

Vid akut anuri eller skada på innerörat får vankomycin enbart användas om det är livsnödvändigt.

Snabb administrering (dvs. över flera minuter) kan utlösa kraftigt blodtrycksfall (inklusive chock, och, i sällsynta fall, hjärtstillestånd), histaminliknande respons och makulopapulära eller erytematösa utslag (”red man’s syndrome” eller ”red neck syndrome”).

Vankomycin ska, för att undvika snabba infusionsrelaterade reaktioner, infunderas långsamt i utspädd lösning (2,5 till 5,0 g/l) vid en hastighet på högst 10 mg/min och under en period om minst 60 minuter. Om infusionen stoppas blir resultatet oftast att de nämnda reaktionerna snabbt upphör.

Vankomycin ska, på grund av risken för nekros, endast administreras intravenöst. Risken för venös irritation minimeras genom att vankomycin ges i utspädd form och genom byte av injektionsställe.

Administrering av vankomycin genom intraperitoneal injektion under kontinuerlig, ambulatorisk peritonealdialys har satts i samband med ett syndrom av kemisk peritonit.

Vankomycin bör användas med försiktighet i patienter med njurinsufficiens eftersom risken för att utveckla toxiska effekter är mycket högre vid långvariga höga blodkoncentrationer. Dosen ska avpassas efter graden av nedsättning i njurfunktionen. Risken för toxicitet ökar avsevärt vid höga blodkoncentrationer och långvarig behandling. Blodnivåerna ska kontrolleras och njurfunktionen testas regelbundet. Ytterligare försiktighet bör iakttas om vankomycin används samtidigt med andra nefrotoxiska läkemedel.

Ototoxicitet som kan vara övergående eller permanent (se avsnitt 4.8) har rapporterats hos patienter med tidigare hörselnedsättning som getts överdoser intravenöst, eller som samtidigt behandlats med andra ototoxiska läkemedel som aminoglykosider. Dövhet kan föregås av tinnitus. Erfarenhet av andra antibiotika indikerar att dövhet kan kvarstå även efter att behandlingen har avbrutits. För att minska risken för ototoxicitet bör blodkoncentrationerna kontrolleras regelbundet. Regelbundna hörseltester rekommenderas också.

Vankomycin bör undvikas hos patienter med nedsatt hörsel. Om det används hos sådana patienter bör dosen regleras genom regelbundna mätningar av läkemedelskoncentrationen i blodet. Äldre patienter löper större risk för hörselskador.

Försiktighet

Vankomycin är mycket irriterande för vävnad och orsakar nekros på injektionsstället om det injiceras intramuskulärt. Smärta och tromboflebit kan inträffa hos många patienter som får vankomycin och är ibland svår. Tromboflebitens frekvens och svårighetsgrad kan minimeras genom att administrera läkemedlet långsamt som utspädd lösning (se avsnitt 6.6) och genom att ändra infusionsplatserna regelbundet. Frekvensen av infusionsrelaterade reaktioner (hypotoni, rodnad, erytem, urtikaria och pruritus) ökar om anestetika administreras samtidigt. Detta kan reduceras genom att administrera vankomycin genom infusion under 60 minuter innan anestesin inleds

Vankomycin ska användas med försiktighet hos patienter med allergiska reaktioner mot teikoplanin. Detta eftersom korsvisa överkänslighetsreaktioner mellan vankomycin och teikoplanin har rapporterats.

Anestesiinducerad myokarddepression kan förstärkas av vankomycin. Under narkos ska doserna vara väl utspädda och administreras långsamt med noggrann övervakning av hjärtat. Positionsförändringar ska, för att möjliggöra postural anpassning, skjutas upp till dess att infusionen är klar.

Hos patienter som får vankomycin en längre period eller samtidigt med andra läkemedel som kan orsaka neutropeni eller agranulocytos, ska leukocyterna kontrolleras med jämna mellanrum. Alla patienter som får vankomycin ska genomgå regelbundna hematologiska undersökningar, urinanalys samt lever- och njurfunktionstester.

Äldre patienter är särskilt känsliga för hörselskador och bör serietesta hörselfunktionen om de är över 60 år. Samtidig eller sekventiell användning av andra neurotoxiska ämnen ska undvikas.

Regelbundna kontroller av blodkoncentrationen av vankomycin är indikerade vid högdosbehandling och långvarig behandling, särskilt i patienter med nedsatt njurfunktion eller nedsatt hörsel samt vid samtidig behandling med nefrotoxiska respektive ototoxiska läkemedel (se avsnitt 4.2).

Om vankomycin ges under en längre tid eller tillsammans med läkemedel som kan framkalla neutropeni krävs regelbundna mätningar av leukocytantalet.

Pediatrisk population: Vankomycin ska användas med särskild försiktighet hos för tidigt födda spädbarn och barn på grund av deras ofullständigt utvecklade njurfunktion och risken för ökad serumkoncentration av vankomycin. Koncentrationen av vankomycin i blodet ska därför övervakas noggrant. Samtidig användning av vankomycin och bedövningsmedel har associerats med erytem och histaminliknande rodnad hos barn (se avsnitt 4.5).

Frekvensen av infusionsrelaterade reaktioner (hypotoni, rodnad, erytem, urtikaria och pruritus) ökar vid samtidig behandling med anestetiska medel (se avsnitt 4.5).

Vid svår ihållande diarré måste pseudomembranös enterokolit, som kan vara livshotande, övervägas (se avsnitt 4.8). Läkemedel som hämmar peristaltiken är kontraindicerade.

Långvarig användning av vankomycin kan leda till utveckling av resistenta organismer. Noggrann övervakning av patienten är nödvändig. Om superinfektion uppstår under behandlingen ska lämpliga åtgärder vidtas.

Andra potentiellt nefro- eller ototoxiska läkemedel

En samtidig eller på varandra följande dos av vankomycin och andra potentiellt oto- eller nefrotoxiska läkemedel kan förhöja oto- eller nefrotoxiciteten. I synnerhet krävs noggrann kontroll vid samtidig behandling med aminoglykosider. I dessa fall den maximala dosen av vankomycin ska begränsas till 500 mg var 8: e timme.

Anestesi

Det har rapporterats att förekomsten av potentiella biverkningar (som hypotoni, hudrodnad, erytem, urtikaria och pruritus) ökar när vankomycin ges samtidigt med anestetika. För att undvika sådana biverkningar bör vankomycininfusionen ges minst 60 minuter innan anestesin inleds.

Muskelavslappnande medel

Om vankomycinhydroklorid ges under eller omedelbart efter en operation kan effekten (neuromuskulär blockad) av muskelavslappande medel (t.ex. succinylkolin) som ges samtidigt förstärkas eller förlängas.

Graviditet:

Adekvata data från användning av vankomycin under graviditet saknas. Reproduktionstoxikologiska studier på djur tyder inte på några effekter på dräktighet eller utveckling av embryon och foster (se avsnitt 5.3).

Vankomycin passerar emellertid placenta och potentiell risk för embryonal och neonatal ototoxicitet och nefrotoxicitet kan inte uteslutas. Vankomycin bör därför enbart användas vid graviditet om det är helt nödvändigt, och efter noggrant övervägande av förhållandet nytta–risk.

Amning:

Vankomycin utsöndras i bröstmjölk och bör därför endast användas under amning om andra antibiotika inte har fungerat. Iaktta försiktighet vid användning av vankomycin hos ammande mödrar på grund av risken för biverkningar hos barnet (störningar i tarmfloran med diarré, jästliknande svampkolonier och eventuellt påföljande sensibilisering). Efter en avvägning om nyttan av läkemedlet för den ammande modern kan beslut om att avbryta amningen övervägas.

Vancomycin CNP har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner.

Biverkningarnas frekvens graderas enligt följande tabell:

Mycket vanliga (1/10)

Vanliga (1/100 till <1/10)

Mindre vanliga (1/1 000 till <1/100)

Sällsynta (1/10 000 till <1/1000)

Mycket sällsynta (<1/10 000)

Ingen känd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data)

De vanligaste biverkningarna är flebit och pseudoallergiska reaktioner på grund av alltför snabb intravenös infusion av vankomycin.

Blodet och lymfsystemet:

Sällsynta: Agranulocytos, neutropeni, trombocytopeni, eosinofili

Immunsystemet:

Sällsynta: Anafylatiska reaktioner, överkänslighetsreaktioner.

Öron och balansorgan:

Mindre vanliga: Övergående eller ihållande hörselnedsättning.

Sällsynta: Tinnitus, yrsel.

Hjärtat:

Mycket sällsynta: Hjärtstillestånd.

Blodkärl:

Vanliga: Hypotoni, tromboflebit.

Mycket sällsynta: Vaskulit.

Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum:

Vanliga: Dyspné, stridor.

Magtarmkanalen:

Sällsynta: Illamående.

Mycket sällsynta: Pseudomembranös enterokolit.

Hud och subkutan vävnad:

Vanliga: Exantem och slemhinneinflammation, pruritus, urtikaria.

Sällsynta: IgA-utlöst bullös dermatos.

Mycket sällsynta: Allvarliga hudreaktioner med livshotande generella symtom (t.ex. exfoliativ dermatit, Stevens-Johnson-syndrom, Lyells syndrom),. AGEP (Akut Generaliserad Exantematös Pustulos),

Ingen känd frekvens: DRESS (läkemedelsbiverkningar med eosinofili och systemiska symtom).

Njurar och urinvägar:

Vanliga: Njurinsufficiens, främst uttryckt i förhöjt serumkreatinin eller serumurea.

Sällsynta: Interstitiell nefrit och/eller akut njursvikt.

Ingen känd frekvens: Akut tubulär nekros.

Allmänna symtom och/eller symtom vid administreringsstället:

Vanliga: Flebit, rodnad på överkroppen (”red neck” eller ”red man syndrome”), smärta och spasmer i bröst- eller ryggmuskulaturen.

Sällsynta: Läkemedelsinducerad feber och frossa.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till (se detaljer nedan).

Läkemedelsverket

Box 26

751 03 Uppsla

Webbplats: www.lakemedelsverket.se

Toxicitet till följd av överdosering har rapporterats. 500 mg intravenöst till 2-åring gav letal intoxikation. Administrering av totalt 56 g under 10 dagar till en vuxen gav njurinsufficiens. Vid vissa högrisktillstånd (t.ex. kraftigt nedsatt njurfunktion) kan höga serumkoncentrationer och oto- och nefrotoxiska effekter förekomma.

Åtgärder vid överdosering:

• Ingen känd antidot finns.

• Symtomatisk behandling med upprätthållande av njurfunktionen krävs.

• Vankomycin elimineras inte eller endast i ringa grad från blodet med hemodialys eller peritonealdialys. Hemofiltration eller hemoperfusion med polysulfonhartser har använts för att minska serumkoncentrationerna av vankomycin.

Farmakoterapeutisk grupp: Antibakteriella glykopeptider, ATC-kod: J01XA01.

Verkningsmekanism:

Vankomycin är ett tricykliskt glykopeptidantibiotikum som hämmar grampositiva bakteriers cellväggssyntes genom att binda med hög affinitet till D-alanyl-D-alanin-terminus i cellväggens prekursorenheter. Effekten är baktericid för prolifererande mikroorganismer.

PK/PD-förhållande:

Vankomycin uppvisar koncentrationsoberoende verksamhet med området under koncentrationskurvan (AUC) dividerat med den minsta hämmande koncentrationen (MIC) hos målorganismen som primär prediktiv parameter för effekt. Baserat på in vitro, djur- och begränsade humana uppgifter har ett AUC/MIC-förhållande på 400 fastställts som PK/PD-mål för att uppnå klinisk effektivitet med vankomycin. För att uppnå detta mål när MIC:erna är > 0,5 mg/l krävs dosering i det övre intervallet och höga serumdalnivåer (15-20 mg/l) (se avsnitt 4.2).

Resistensmekanism:

Förvärvad resistens mot glykopeptider baseras på förvärvande av olika van-genkomlex och förändring av D-alanyl-D-alanin-målet till D-alanyl-D-laktat eller D-alanyl-D-serin, som dåligt binder vankomycin eftersom de saknar en kritisk punkt för vätebindning. Denna resistensform ses särskilt ofta i Enterococcus faecium.

Den minskade känsligheten eller resistensen mot vankomycin hos Staphylococcus är inte klarlagd. Ett flertal genetiska element och flera mutationer krävs.

Korsresistens med teikoplanin har rapporterats.

Känslighet:

Vankomycin är aktivt mot grampositiva bakterier. Gramnegativa bakterier är resistenta.

Följande MIC-brytpunkter skiljer känsliga från resistenta organismer:

EUCAST:s (Europeiska kommittén för resistensbestämning) rekommendationer

	Känslig	Resistent
Staphylococcus spp.	 2 mg/l	> 2 mg/l
Enterococcus spp.1	 4 mg/l	> 4 mg/l
Streptococcus spp	 2 mg/l	> 2 mg/l
Streptococcus pneumoniae	 2 mg/l	> 2 mg/l
Grampositiva anaerober	 2 mg/l	> 2 mg/l
Ej artrelaterat2	 2 mg/l	> 4 mg/l

¹ S/I-brytpunkten för vankomycin har höjts till 4 mg/l för att undvika division av den vilda sortens MIC-distributioner hos vissa arter.

² De ej artrelaterade brytpunkterna har främst fastställts på grundval av PK/PD-uppgifter och är oberoende av MIC-distributionerna för specifika arter. De är avsedda enbart för arter som inte har getts en artspecifik brytpunkt och inte för de arter där känslighetstestning inte rekommenderas.

Förekomsten av förvärvad resistens kan variera geografiskt och tidsmässigt hos enstaka arter. Därför är det nödvändigt att skaffa lokala uppgifter om resistenssituationen, särskilt vid behandling av allvarliga infektioner. Vid behov, rådfråga en specialist när förekomsten av resistens lokalt är av en sådan natur att läkemedlets nytta är tvivelaktig i åtminstone vissa infektionstyper.

Normalt känsliga arter:

Grampositiva

Enterococcus faecalis.

Staphylococcus aureus

Staphylococcus coagulase negativa

Streptococcus spp.

Streptococcus pneumoniae

Clostridium spp.

Arter där uppnådd resistens kan utgöra ett problem:

Enterococcus faecium

Naturligt resistenta arter:

Gramnegativa bakterier

Chlamydia spp.

Mykobakterier

Mycoplasma spp.

Rickettsia spp.

Absorption

Genomsnittliga plasmakoncentrationer efter infusion i.v. av 1 g vankomycin under 60 minuter var cirka 63 mg/l vid slutet av infusionen, cirka 23 mg/l efter 2 timmar och cirka 8 mg/l efter 11 timmar.

Efter intraperitoneal injektion av vankomycin vid peritonealdialys, sker systemabsorption av 60 % av given dos inom 6 timmar. Efter intraperitoneal injektion av 30 mg/kg uppnås en serumkoncentration på cirka 10 mg/l.

Distribution

Efter intravenös tillförsel distribueras vankomycin till nästan all vävnad. I pleural, perikardiell, ascitisk och synovialvätska, samt till hjärtmuskeln och hjärtklaffarna uppnås koncentrationer liknande de i blodplasma. Den märkbara distributionen vid steady state anges vara 0,43 (upp till 0,9) l/kg. I inflammationsfria meninger passerar bara små mängder vankomycin till cerebrospinalvätskan.

Eliminering

Vankomycin är bundet till plasmaproteiner till 55 %. Det metaboliseras endast i liten omfattning. Efter parenteral tillförsel utsöndras det med glomerulär filtration genom njurarna nästan fullständigt som mikrobiologiskt aktiv substans (cirka 70 % – 80 % inom 24 timmar). Utsöndring via gallan är ej signifikant (mindre än 5 % av en dos).

Halveringstiden i serum hos vuxna patienter med normal njurfunktion är 4-6 timmar, hos barn 2,2-3 timmar. Elimineringen kan förlängas upp till 7,5 dagar vid nedsatt njurfunktion.

Plasmaclearance för vankomycin korrelerar i stort sett med den glomerulära filtrationshastigheten. Hos äldre patienter kan total systemisk och njurclearance för vankomycin vara minskad.

Icke-kliniska uppgifter tyder inte på några särskilda risker för människa baserat på sedvanliga studier av säkerhetsfarmakologi och upprepad dostoxicitet.

Uppgifterna om mutagena effekter är begränsad, och indikerar inga risker. Det finns inga långtidsstudier på djur angående karcinogen risk tillgängliga. I teratogenicitetsstudier där råttor och kaniner fick doser som ungefärligt motsvarade den mänskliga dosen baserat på kroppsyta (mg/m²) noterades inga direkta eller indirekta teratogena effekter.

Djurstudier avseende perinatal/postnatal användning och påverkan på fertiliteten har inte genomförts.

Inga.

Vankomycinlösningar har lågt pH-värde. Detta kan leda till kemisk eller fysikalisk instabilitet om de blandas med andra substanser. Alla parenterala lösningar ska därför kontrolleras visuellt för utfällning eller missfärgning före användning. För att undvika utfällning ska kanyler och venkatetrar sköljas med fysiologisk saltlösning före och efter tillförsel av Vancomycin CNP.

Detta läkemedel får inte blandas med andra läkemedel förutom de som nämns i avsnitt 6.6.

Blandningar av lösningar av vankomycin och betalaktam har visat sig vara fysikaliskt oförenliga. Sannolikheten för utfällning ökar med högre koncentrationer av vankomycin. Det rekommenderas att venkatetrar spolas mellan administreringen av dessa antibiotika. Det rekommenderas också att lösningar av vankomycin späds ut till 5 mg/ml eller mindre.

Pulver för infusionsvätska: 2 år.

Hållbarhet för beredd infusionslösning

Kemisk och fysikalisk stabilitet i den färdigspädda infusionslösningen har visat sig vara 96 timmar vid 2 till 8 °C. Ur mikrobiologisk synpunkt ska produkten användas omedelbart. Om den inte används omedelbart är produktens totala förvaringstid och förvaringsförhållanden före användning användarens ansvar och ska normalt inte överstiga 24 timmar vid 2 till 8 °C, om inte rekonstitueringen/spädningen har ägt rum under kontrollerade och validerade aseptiska förhållanden.

Förvaras vid högst 25 °C. Förvara injektionsflaskan i originalförpackningen. Ljuskänsligt.

För förvaringsförhållanden efter rekonstituering och spädning av läkemedlet hänvisas till avsnitt 6.3.

Ofärgade injektionsflaskor av typ I-glas med kork av bromobutylgummi och snäpplock.

Förpackningarna innehåller 1 respektive 5 injektionsflaskor.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Pulvret måste rekonstitueras och det resulterande koncentratet därefter spädas ytterligare före användning.

Beredning av infusionskoncentratet

Lös upp innehållet i en injektionsflaska med 500 mg vankomycin i 10 ml sterilt vatten för injektioner.

Lös upp innehållet i en injektionsflaska med 1000 mg vankomycin i 20 ml sterilt vatten för injektioner.

En ml rekonstituerad lösning innehåller 50 mg vankomycin.

Beredning av infusionslösningen

Infusionskoncentratet kan spädas med sterilt vatten för injektioner, 9 mg/ml natriumklorid eller 50 mg/ml glukos.

Injektionsflaska som innehåller 500 mg vankomycin: För att få en infusionslösning med 5 mg/ml ska 10 ml av infusionskoncentratet spädas ut med 90 ml spädningsvätska.

Injektionsflaska som innehåller 1000 mg vankomycin: För att få en infusionslösning med 5 mg/ml ska 20 ml av infusionskoncentratet spädas ut med 180 ml spädningsvätska.

Koncentrationen av vankomycin i infusionslösningen får inte överstiga 2,5 till 5 mg/ml.

Infusionslösningens utseende

Lösningen ska, innan den administreras, inspekteras visuellt för partiklar och missfärgning före administrering. Lösningen får endast användas om den är klar och fri från partiklar. För förvaringsförhållanden för utspätt läkemedel hänvisas till avsnitt 6.3.

Administrering

Önskad dos ska ges långsamt genom intravenös infusion vid en hastighet på högst 10 mg/minut i minst 60 minuter eller ännu längre.

För att förhindra utfällning på grund av det låga pH-värdet hos vankomycinhydroklorid i lösning, ska alla intravenösa kanyler och katetrar spolas med saltlösning.

Vankomycinlösningar administreras separat om kemisk och fysikalisk blandbarhet med en annan infusionslösning inte har fastställts (se avsnitt 6.2).

Avfallshantering

Injektionsflaskorna är endast avsedda för engångsbruk. Oanvända produkter måste kasseras.

Läkemedel som inte använts och avfall ska kasseras enligt lokala krav.

CNP Pharma GmbH

Marienplatz 10-12

94801 Fürstenzell

Tyskland

500 mg: 43876

1000 mg: 43877

2011-07-08/2016-03-10

2016-08-31