Produktresumé

Vancomycin MIP 500 mg pulver till infusionsvätska, lösning

Vancomycin MIP 1000 mg pulver till infusionsvätska, lösning

vankomycinhydroklorid

Vancomycin MIP 500 mg pulver till infusionsvätska, lösning

Vancomycin MIP 1 000 mg pulver till infusionsvätska, lösning

1 injektionsflaska innehåller 500 mg eller 1 000 mg vankomycin (som hydroklorid).

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.

Pulver till infusionsvätska, lösning.

Fint vitt pulver med rosa till bruna skiftningar.

Parenteral användning ska inskränkas till svåra infektioner, orsakade av grampositiva, vankomycin-känsliga bakterier som är resistenta mot andra antibiotika (såsom meticillinresistenta Staphylococcusaureus, koagulasnegativa stafylokocker och enterokocker, se avsnitt 5.1), och till patienter som är allergiska mot betalaktam-antibiotika:

• Endokardit

• Infektioner i skelett (osteit, osteomyelit) och leder

• Pneumoni

• Mjukdelsinfektioner.

Behandling av patienter med bakteriemi som uppstår i samband med, eller misstänks ha samband med någon av de infektioner som anges ovan.

Endokardit orsakad av enterokocker, Streptococcusviridanseller Streptococcusbovis ska behandlas med en kombination av vankomycin och en aminoglykosid.

Officiella riktlinjer för korrekt användning av antibakteriella substanser bör beaktas.

Doseringen bör anpassas individuellt, med hänsyn till kroppsvikt, ålder och njurfunktion.

Följande dosering rekommenderas:

(Får ej användas intramuskulärt, se avsnitt 4.4.)

Patienter med normal njurfunktion

Barn från 12 år och vuxna:

Den normala intravenösa dosen är 500 mg var 6:e timme eller 1 g var 12:e timme.

Äldre patienter:

Den glomerulära filtrationshastigheten avtar med stigande ålder och kan leda till förhöjda vankomycinkoncentrationer i serum om dosen inte anpassas (se doseringstabellen för nedsatt njurfunktion).

Barn (under 12 år):

Den normala intravenösa dagsdosen är 40 mg/kg kroppsvikt, ofta fördelat på 4 engångsdoser, dvs. 10 mg/kg kroppsvikt var 6:e timme. Volymen infunderad vätska måste räknas med i den totala mängd vätska barnet intar.

Spädbarn och nyfödda:

Unga spädbarn och fullgångna nyfödda kan få lägre dos. Följande dosering rekommenderas:

Ålder	Dosering
0 - 7 dagar	Initialdos 15 mg/kg kroppsvikt, följd av underhållsdoser på 10 mg/kg var 12:e timme
7 - 30 dagar	Initialdos 15 mg/kg kroppsvikt, följd av underhållsdoser på 10 mg/kg var 8:e timme

Det kan vara nödvändigt att kontrollera serumkoncentrationerna.

Intravenös användning är overksamt vid behandling av enterokolit.

Patienter med nedsatt njurfunktion

Hos patienter med nedsatt njurfunktion måste dosen anpassas till utsöndringsförmågan. Även bestämning av vankomycinkoncentrationerna i serum kan – speciellt hos mycket sjuka patienter med varierande njurkapacitet – vara till hjälp.

Följande tabell kan användas för de flesta patienter med nedsatt njurfunktion. Kreatininclearance kan fastställas exakt eller ungefärligt. Den totala vankomycindosen per dag (mg) uppgår till cirka 15 gånger den glomerulära filtrationshastigheten (ml/min).

Initialdosen bör vara minst 15 mg/kg.

Doseringstabell för vuxna med nedsatt njurfunktion

Patienter med anuri (praktiskt taget obefintlig njurfunktion) bör få en dos på 15 mg/kg för att uppnå terapeutisk serumkoncentration. Underhållsdosen för vuxna patienter med kraftigt nedsatt njurfunktion är 1,9 mg/kg/dygn och kan istället för daglig dos ges som underhållsdos på 250 till 1 000 mg med flera dagars mellanrum.

Dosering vid hemodialys

Patienter som saknar njurfunktion och som även får regelbunden hemodialys kan ges följande dos:

Initialdos 1 000 mg, underhållsdos 1 000 mg var 7:e till var 10:e dag.

Om polysulfonmembran används vid dialysen (”high flux dialysis”) förkortas halveringstiden för vankomycin. Hos patienter som regelbundet får hemodialys kan underhållsdosen behöva kompletteras.

Patienter med nedsatt leverfunktion:

För patienter med kraftigt nedsatt leverfunktion gäller samma försiktighetsåtgärder som för patienter med nedsatt njurfunktion.

Rekommendation för koncentrationsbestämning:

Prov bör tas under 2:a behandlingsdagen omedelbart före nästa dos och en timme efter infusion. Terapeutiska vankomycinkoncentrationer i blodet ska en timme efter avslutad infusion ligga mellan 30 och 40 mg/l (maximalt 50 mg/l). Dalnivån (omedelbart före nästa dos) ska ligga mellan 5 och 10 mg/l.

Vanligtvis rekommenderas 2-3 koncentrationsbestämningar per vecka.

Administreringssätt

Intravenös infusion:

Parenteralt får vankomycin enbart ges som långsam intravenös infusion (inte mer än 10 mg/min, även vid enkeldoser som är mindre än 600 mg under minst 60 min) med tillräcklig spädning (minst 100 ml per 500 mg respektive minst 200 ml per 1 g).

Hos patienter där vätskeupptaget måste reduceras, kan en lösning med 500 mg/50 ml respektive 1 g/100 ml ges. Med den här högre koncentrationen kan risken för symptom till följd av infusionen öka.

Beträffande beredning av infusionslösningen, se 6.6.

Behandlingstidens längd

Behandlingstiden beror på infektionens svårighetsgrad och det kliniska och bakteriella förloppet.

Känd överkänslighet mot det aktiva innehållsämnet.

Användning vid graviditet och amning, se avsnitt 4.6.

Varningar:

Vid akut anuri och skada på innerörat får vankomycin enbart infunderas om det är livsnödvändigt.

Vid allvarliga akuta överkänslighetsreaktioner (t.ex. anafylaktisk reaktion) måste behandlingen med Vancomycin MIP omedelbart avbrytas och sedvanliga akutåtgärder (t.ex. antihistamin, kortikosteroider, sympatomimetika och vid behov konstgjord andning) sättas in.

I fall av kramper, skall behandlingen avbrytas.

Hos patienter med nedsatt njurfunktion, hos äldre patienter samt vid samtidig användning av andra oto- eller nefrotoxiska substanser (t.ex. aminoglykosider) måste regelbundna njur- och hörselkontroller genomföras och serumkoncentrationen av vankomycin övervakas.

Vankomycin är ototoxiskt. Användning bör därför undvikas hos personer med nedsatt hörsel. Om användande av vankomycin är nödvändigt hos sådana patienter, bör en lägre dos användas. Blodvärden bör mätas regelbundet, och dosen regleras därefter. En begynnande dövhet kan föregås av tinnitus. Risken för hörselskador är större hos äldre patienter.

Försiktighetsmått:

Hos patienter som behandlats med vankomycin har fall av reversibel neutropeni rapporterats. Hos alla patienter som behandlas med vankomycin bör regelbundna blod- och urinkontroller utföras, såväl som regelbundna kontroller av lever- och njurfunktion. Särskilt hos patienter som behandlats med vankomycin under en längre tid, samt hos patienter som samtidigt behandlas med substanser som framkallar neutropeni, ska leukocytantalet kontrolleras regelbundet.

Pediatriskt användande: vankomycin bör användas med särskild försiktighet hos för tidigt födda och barn, på grund av deras ofullständigt utvecklade njurfunktion och risken för ökad serumkoncentration. Därför bör koncentrationen av vankomycin i blodet övervakas noggrant.

Användning av vankomycin under lång tid kan leda till utveckling av resistenta bakteriestammar. Noggrann övervakning av patienten är nödvändig.

Vankomycin får på grund av risken för nekros endast ges som intravenös infusion. Risken för venösa irritationer minimeras om preparatet ges som utspädd infusion (2,5 - 5 g/l) och om injektionen ges på olika ställen.

Vancomycin bör infunderas i en utspädd lösning under en period av minst 60 minuter för att undvika snabb infusionsrelaterade reaktioner. Stoppa infusionen resulterar vanligen i ett snabbt upphörande av dessa reaktioner.

Anestesi: Användning av anestetiska medel samtidigt med vankomycin-infusion kan förorsaka problem, bland annat hypotoni, erytem, urtikaria samt anafylaktiska reaktioner. Dessa symptom kan undvikas genom att ge vankomycin-infusionen minst 60 minuter före anestesin inleds.

Säkerhet och effektivitet vid intratekalt administrerat vankomycin är inte tillräckligt undersökt.

Vid användning av nästan alla antibakteriella läkemedel, inklusive vankomycin, kan en pseudomembranös kolit uppträda, som kan förekomma i lätt till livshotande form. Denna diagnos måste beaktas hos patienter som fått diarré till följd av användande av vankomycin. Läkemedel som hämmar peristaltiken är kontraindicerade.

Vankomycin/andra läkemedel som eventuellt kan skada njurar och hörsel

En samtidig eller på varandra följande dos av vankomycin och andra potentiella oto- eller nefrotoxiska läkemedel kan förstärka oto- och/eller nefrotoxiciteten. I synnerhet vid samtidig dosering av aminoglykosider krävs noggrann kontroll. I dessa fall är maxdosen vankomycin begränsad till 500 mg var 8:e timme.

Vankomycin/narkosmedel

Det finns rapporter om att antalet biverkningar (t.ex. hypotoni, hudrodnad, erytem, urtikaria och klåda) ökar vid samtidig dosering av vankomycin och narkosmedel. För att minska risken för sådana reaktioner bör vankomycin infunderas under 60 minuter före induktion av anestesin.

Vankomycin/muskelavslappande medel

Om muskelavslappande medel (t.ex. succinylkolin) ges samtidigt med vankomycin under eller efter en operation, kan effekten av dessa (neuromuskulär blockad) förstärkas och förlängas.

Vankomycin/hormonella preventivmedel

Vankomycin kan negativt påverka effektiviteten vid hormonellt verkande preventivmedel.

Adekvata data beträffande användning av vancomycin till gravida kvinnor saknas. Djurförsök har inte visat några tecken på missbildningar, men är otillräckliga med avseende på utvärdering av effekter vid graviditet, parturition och postnatal utveckling (se avsnitt 5.3). Vankomycin bör därför enbart användas vid graviditet och amning efter noggrant övervägande av förhållandet nytta–risk.

Vankomycin passerar över i modersmjölk. Hos spädbarn kan vankomycin leda till störningar i tarmfloran med diarré, jästliknande svampkolonier och eventuellt sensibilisering som följd.

Vancomycin MIP har inga eller obetydliga effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner.

De vanligaste förekommande biverkningarna är flebit och pseudoallergiska reaktioner i

samband med alltför snabb infusion.

Organsystem	Ingen känd frekvens	Vanliga (≥1/100 - <1/10)	Mindre vanliga (≥1/1000 - <1/100)	Sällsynta (≥1/10000 - <1/1000)	Mycket sällsynta (<1/10000)
Infektioner och infestationer		Oral candidiasis
Blodet och lymfsystemet	Leukopeni			Trombocyto­peni, neutropeni, agranulocytos, eosino­fili
Immunsystemet	Läkemedels­reaktion med eosinofili och systemiska symtom (DRESS)			Anafylaktiska reaktioner
Centrala och perifera nervsystemet	Parestesier, somnolens, kramper, huvudvärk, tremor
Ögon					Övergående (upp till 10 timmar) kraftigt tårflöde
Öron och balansorgan			Övergående eller permanent nedsatt hörsel	Tinnitus, yrsel
Hjärtat					Hjärtstille­stånd
Blodkärl		Blodtrycksfall			Vaskulit
Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum		Andnöd, stridor
Magtarmkanalen				Illamående	Pseudomem­bra­nös kolit
Lever och gallvägar				Ikterus
Hud och subkutan vävnad		Exantem, slemhinne­inflamma­tioner, pruritus, urtikaria			Exfoliativ dermatit, Stevens-Johnson syndrom, toxisk epidermal nekrolys, vaskulit, IgA-utlöst bullös dermatos
Njurar och urinvägar		Njurinsufficiens, som visar sig framför allt genom förhöjda nivåer av serumkreatinin eller serumurea		Interstitiell nefrit, akut njursvikt
Allmänna symtom och/eller symtom vid administrerings­stället		Flebit, rodnad på överkropp och ansikte. Smärta och kramp i bröst- och ryggmusku­latur		Läkemedels­feber, frossa
Undersökningar				förhöjning av koncentra­tionen av lever­enzymer

Snabb infusion kan orsaka rodnad på överkroppen (röd-hals-syndrom) eller smärta och muskelkramp i bröst och rygg.

Om en bullös sjukdom misstänks ska läkemedlet sättas ut och specialist dermatologiska bedömning bör göras.

Ototoxicitet observerades framförallt hos patienter som fick höga doser, eller som samtidigt tog andra ototoxiska mediciner, eller som redan hade nedsatt njurfunktion eller försämrad hörsel.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till (se detaljer nedan).

Läkemedelsverket

Box 26

751 03 Uppsala

www.lakemedelsverket.se

Toxicitet vid överdosering har rapporterats. 500 mg i.v. till 2-åring gav letal intoxikation.

Administrering av totalt 56 g under 10 dygn till vuxen gav njurinsufficiens. Vissa riskkombinationer (t.ex. kraftigt nedsatt njurfunktion) kan leda till höga serumkoncentrationer och ototoxiska och nefrotoxiska effekter.

Åtgärder vid överdosering:

• Ingen känd antidot finns.

• Höga serumkoncentrationer kan minskas effektivt med hemodialys med polysulfonmembran, liksom med hemofiltration eller hemoperfusion med polysulfonharts.

• Vid överdosering krävs i övrigt symptomatisk behandling och att njurfunktionen upprätthålls.

ATC-kod: J01XA01

Farmakoterapeutisk grupp: Antibakteriella glykopeptider

Vankomycin är ett antibiotikum med baktericid effekt. Kemiskt är det en glykopeptid där 2 klorerade tyrosinrester, 3 substituerade fenylglycerinrester, glukos, ett aminosocker (vankosamin), N-metylleucin och asparaginsyraamid är hopkopplade. Vankomycin verkar bakteriedödande på prolifererande bakterier genom att det hämmar cellväggens biosyntes.

Dessutom försämras permeabiliteten hos bakteriernas cellmembran och RNA-syntesen. Det finns ingen korsresistens mellan vankomycin och andra antibiotika. Partiell korsresistens med andra glykopeptidantibiotika som t.ex. teikoplanin är möjlig, t.ex. hos enterokocker.

Vankomycin har ett smalt spektrum riktat mot grampositiva aeroba och anaeroba bakterier. Sekundär resistensutveckling under behandlingen är sällsynt.

Synergi

Kombinationen vankomycin och en aminoglykosid samverkar mot flera stammar av Staphylococcus aureus, grupp D-streptokocker, enterokocker och viridans-streptokocker. Kombinationen vankomycin och en cefalosporin samverkar mot några oxacillinresistena stammar av Staphylococcus epidermidis och vankomycin i kombinationen med rifampicin samverkar mot Staphylococcus epidermidis och delvis mot några stammar av Staphylococcus aureus. Då vankomycin i ovanstående fall även kan verka antagonistiskt kan ett föregående synergitest vara meningsfullt.

Känslighetsbestämning

Vid användning av en linjär spädningsmetod gäller följande riktvärden (European Committee on Antimicrobial Susceptibility Testing (EUCAST). Data från EUCAST MIC fördelningen hemsida, senast var september 2009. http://www.eucast.org:

Arter	Känslighet
Staphylococcus spp., Enterococcus spp., icke species-specifika gränsvärden:	känslig ≤ 4 mg/l; resistent > 8 mg/l
Streptococcus spp.:	känslig ≤ 4 mg/l; resistent > 4 mg/l

Antibakteriellt spektrum

Prevalensen av uppnådd resistens hos enstaka arter kan variera med plats och med tiden. Därför är det nödvändigt – framför allt för adekvat behandling av svåra infektioner – att skaffa lokal information över resistenssituationen.

Normalt känsliga arter:

Staphylococcus spp.

Streptococcus pneumoniae

Streptococcus spp.

Enterococcus spp.

Corynebacterium spp.

Clostridium difficile

Arter, hos vilka uppnådd resistens kan utgöra ett problem:

I många länder har framförallt ökad resistens mot Enterococcus faecium observerats. Särskilt oroande är multiresistenta stammar av Enterococcus faecium.

Naturligt resistenta arter:

Gramnegativa bakterier

Vankomycin distribueras efter intravenös tillförsel till nästan alla kroppens vävnader. I pleura-, perikard-, ascites- och synovialvätska liksom hjärtmuskel och hjärtklaffar uppnås lika höga koncentrationer som i blodplasma. Uppgifterna om vankomycinkoncentrationerna i skelett (spongiosa, compacta) varierar kraftigt. Den synliga distributionsvolymen i "steady state" anges vara 0,43 (upp till 0,9) l/kg. Vid icke inflammerade meninger passerar vankomycin blod-hjärn-barriären endast i liten omfattning.

Vankomycin binds till 55 % till plasmaprotein. Det metaboliseras enbart i ringa omfattning. Efter parenteral dos utsöndras det nästan helt och hållet som mikrobiologisk substans (ca 75–90 % inom 24 timmar) genom glomerulär filtration i njurarna. Den biliära utsöndringen är obetydlig (mindre än 5 % i en dos).

Hos patienter med normal njurfunktion är halveringstiden i serum cirka 4–6 (5–11) timmar, hos barn 2,2 till 3 timmar. Vid nedsatt njurfunktion kan halveringstiden för vankomycin förlängas avsevärt (upp till 7,5 dagar). Eftersom vankomycin är ototoxiskt rekommenderas i dessa fall kontroll av plasmakoncentrationerna under behandlingen.

Den genomsnittliga plasmakoncentrationerna efter intravenös infusion av 1 g vankomycin under 60 min uppgår i slutet av infusionen till cirka 63 mg/l, efter 2 tim till cirka 23 mg/l och efter 11 timmar till cirka 8 mg/l.

De genomsnittliga plasmakoncentrationerna efter intravenös infusion av 500 mg vankomycin under 60 min uppgår till cirka 32 mg/l i slutet av infusionen, efter 1 timme till cirka 13 mg/l och efter 4 timmar till cirka 5,7 mg/l.

Clearance av vankomycin från plasma korrelerar ungefär med den glomerulära filtrationshastigheten.

Total systemisk clearance och njurclearance av vankomycin kan vara nedsatt hos äldre patienter.

Undersökningar av patienter utan nefrit har visat att metabolisk clearance är mycket liten. Hos människa har i dagsläget ingen vankomycinmetabolit identifierats.

Om vankomycin ges intraperitonealt under peritonealdialys, når cirka 60 % det systemiska kretsloppet under 6 timmar. Efter en intraperitoneal dos på 30 mg/kg uppnås en serumnivå på cirka 10 mg/l.

Vid en oral dos resorberas högpolärt vankomycin praktiskt taget inte alls. Det uppträder efter oral tillförsel i aktiv form i avföringen och bildar därför ett lämpligt kemoterapeutikum för pseudomembranös kolit.

Efter upprepade orala doser av vankomycin kan det hos patienter med aktiv pseudomembranös enterokolit förekomma tillfälliga mätbara serumnivåer

Vankomycin passerar placenta och passerar över i modersmjölken.

Två timmar efter intravenös tillförsel av 50 mg/kg till dräktiga kaniner gestationsdag 13 uppgick koncentrationen i honornas plasma till 20,0, i fetal plasma till 3,7 och i fostervatten till 12,5 enheter/ml.

Hos lakterande katter var koncentrationen efter intramuskulär tillförsel av vankomycin mellan en tredjedel och två tredjedelar av serumkoncentrationen hos honan.

Hos råttor som fick en daglig dos på 1500 mg/kg under 35 dagar observerades retikulocytos och lymfocytopeni. Tymus- och mjältvikt minskade vid en daglig dos på 750 mg/kg. Sänkt totalprotein, glukos och kolesterol i serum samt histologiska förändringar i caecums slemhinneepitel observerades. Intravenösa doser på 25 till 50 mg/kg till hund och apa ledde till lokala reaktioner, särskilt vid injektionsstället. Nefrotoxicitet observerades efter intravenösa doser på 50 mg/kg till hund och 350 mg/kg till råtta.

Vankomycin var negativt med avseende på mutagen effekt i tester som utförts i begränsad omfattning. Hittills har testerna enbart visat negativa resultat. Långtidsstudier av vankomycin med avseende på karcinogenitet har ej genomförts. Vid studier på råtta och kanin som fått doser på 200 mg/kg resp. 120 mg/kg observerades inga teratogena effekter. Studier avseende användning peri- och postnatalt och påverkan på fertiliteten har inte utförts.

Inga.

Vankomycinlösningar har lågt pH-värde. Om lösningen blandas med andra substanser kan det leda till kemisk eller fysikalisk instabilitet. Alla parenterala lösningar ska undersökas visuellt med avseende på fällning och missfärgning före användning. Grumlighet förekommer när vankomycinlösningar blandas med följande substanser: Aminofyllin, barbiturater, benzylpenicillin, kloramfenikolvätesuccinat, klorotiazidnatrium, dexametason-21-dihydrogenfosfatdinatrium, heparinnatrium, hydrokortison-21-vätesuccinat, meticillinnatrium, natriumvätekarbonat, nitrofurantoinnatrium, novobiocinnatrium, fenytoinnatrium, sulfadiazinnatrium eller sulfafurazoldietanolamin.

För information om kompatibla lösningar, se 6.6.

Vankomycinlösning ska administreras separat, tills kemisk/fysikalisk kompatibilit med andra infusionslösningar har visats.

Kombinationsbehandling

Vid kombinationsbehandling med vankomycin och andra antibiotika/kemoterapeutika, ska preparaten ges var för sig.

2 år.

Hållbarhet för rekonstituerad koncentrat till infusionsvätska

Kemisk och fysikalisk stabilitet hos den rekonstituerade lösningen har påvisats under 96 timmars lagring vid högst25 ºC.

Hållbarhet hos beredd infusionslösning

Kemisk och fysikalisk stabilitet hos den beredda infusionslösningen har påvisats under 96 timmars lagring vid 2-8ºC.

Tidsperioden från rekonstituering av pulvret till användande av den utspädda infusionslösningen skall inte överstiga 96 timmar.

Från ur mikrobiologisk synpunkt bör den beredda infusionslösningen användas omedelbart. Om den inte används omedelbart är förvaringstid och förvaringsförhållanden före användning användarens ansvar och bör normalt inte överstiga 24 timmar vid 2–8 °C, om inte rekonstitueringen/spädningen har ägt rum under kontrollerade och validerade aseptiska förhållanden.

Förvaras vid högst 25 °C.

Förvaras i originalförpackningen. Ljuskänsligt.

För färdigberedd lösning, se 6.3.

Injektionsflaskor (ofärgat glas, hydrolytisk klass I) med kork (bromobutylgummi) och flip-top-lock (aluminium och polypropen).

1 injektionsflaska innehåller 500mg respektive1 000 mg vankomycin (som hydroklorid).

Förpackningsstorlekar:

Vancomycin MIP 500 mg pulver till infusionsvätska, lösning

1 Injektionsflaska

5 Injektionsflaskor

10 Injektionsflaskor

15 Injektionsflaskor

20 Injektionsflaskor

25 Injektionsflaskor

Vancomycin MIP 1 000 mg pulver till infusionsvätska, lösning

1 Injektionsflaska

5 Injektionsflaskor

10 Injektionsflaskor

15 Injektionsflaskor

20 Injektionsflaskor

25 Injektionsflaskor

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Beredning av infusionslösningen:

Innehållet i en injektionsflaska Vancomycin MIP 500 mg ska lösas upp i 10 ml vatten för injektion och därefter spädas med andra infusionslösningar (vatten för injektioner, 5-procentig glukoslösning, fysiologiskt koksalt) till minst 100–200 ml. Innehållet i en injektionsflaskan Vancomycin MIP 1 000 mg ska lösas upp i 20 ml vatten för injektion och därefter spädas med andra infusionslösningar (vatten för injektioner, 5-procentig glukoslösning, fysiologiskt koksalt) till minst 200–400 ml.

Vid rekonstituering erhålls en klar, färglös till svagt gulfärgad lösning.

MIP Pharma GmbH

Kirkeler Str. 41

D-66440 Blieskastel

Tyskland

500 mg: 21111

1000 mg: 21112

Datum för det första godkännandet: 2005-10-07

Datum för den senaste förnyelsen: 2011-01-28

2016-05-30