PRODUKTRESUMÉ

Vancomycin Orion 500 mg pulver till koncentrat till infusionsvätska, lösning

Vancomycin Orion 1000 mg pulver till koncentrat till infusionsvätska, lösning

Vancomycin Orion 500 mg pulver till koncentrat till infusionsvätska, lösning

Varje injektionsflaska innehåller vankomycinhydroklorid motsvarande 500 mg vankomycin (motsvarar minst 525 000 IE). Efter rekonstituering med 10 ml vatten för injektionsvätskor, innehåller det färdiga koncentratet till infusionsvätska, lösning, 50 mg/ml vankomycin.

Vancomycin Orion 1000 mg pulver till koncentrat till infusionsvätska, lösning

Varje injektionsflaska innehåller vankomycinhydroklorid motsvarande 1000 mg vankomycin (motsvarar minst 1 050 000 IE). Efter rekonstituering med 20 ml vatten för injektionsvätskor, innehåller det färdiga koncentratet till infusionsvätska, lösning, 50 mg/ml vankomycin.

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.

Pulver till koncentrat till infusionsvätska, lösning (pulver till koncentrat)

Homogent vitt till ljusbrunt frystorkat pulver.

Rekonstituerad lösning har ett pH på 2,5 till 4,5.

Allvarliga infektioner som förorsakas av vankomycinkänsliga grampositiva bakterier som inte går att behandla med, inte svarar på eller är resistenta mot andra antibiotika som penicillin och cefalosporiner.

• komplicerade infektioner i hud och mjukvävnad

• infektioner i skelett och leder

• samhällsförvärvad pneumoni

• sjukhusförvärvad pneumoni

• infektiös endokardit

Behandling av patienter med bakteriemi som uppstår i samband med, eller misstänks ha samband med någon av de infektioner som anges ovan.

När det är lämpligt bör vankomycin administreras i kombination med andra antibakteriella medel.

Vankomycin är aktiv enbart eller i kombination med aminoglykosider vid endokardit som orsakas av Streptococcus viridans eller S. bovis. Endokardit som orsakas av enterokocker (t.ex. Streptococcus faecalis) bör behandlas med en kombination av vankomycin och aminoglykosider.

Vankomycin kan användas som perioperativ profylax mot bakteriell endokardit hos patienter som löper hög risk att utveckla bakteriell endokardit när de genomgår större kirurgiska ingrepp (t.ex. hjärt- och kärlkirurgi) och inte kan få lämpligt betalaktamantibiotika.

Officiella riktlinjer för korrekt användning av antibakteriella medel bör beaktas.

Dosering

Doseringen bör anpassas individuellt med hänsyn till vikt, ålder, underliggande typ av infektion, svårighetsgrad av infektion och patientens kliniska respons, samt patientfaktorer som njurfunktion.

När det är lämpligt bör vankomycin administreras i kombination med andra antibakteriella medel. Terapeutiska riktlinjer ska följas.

Patienter med normal njurfunktion, vuxna och barn från 12 år

Den vanliga intravenösa dosen är 500 mg var 6:e timme eller 1 g var 12:e timme. Vid särskilda omständigheter och för allvarliga och livshotande infektioner kan 15-20 mg/kg kroppsvikt var 8-12:e timme övervägas för att uppnå optimala dalnivåer (se avsnitt 5.1).

För bakteriell endokardit är den allmänt vedertagna regimen 1 000 mg vankomycin intravenöst var 12:e timme i 4 veckor, antingen ensamt eller i kombination med andra antibiotika.

Enterokockendokardit behandlas i 6 veckor med vankomycin i kombination med en aminoglykosid. Officiella riktlinjer ska konsulteras.

Perioperativ profylax mot bakteriell endokardit
Vuxna får 1 000 mg vankomycin intravenöst före operation (före induktion av anestesi). Beroende på tid och typ av operation kan ytterligare en dos på 1 000 mg vankomycin i.v. ges postoperativt, efter 12 timmar.

Äldre patienter

Den naturliga åldersbetingade minskningen av glomerulär filtreringshastighet kan medföra ökad vankomycinkoncentration i serum om dosen inte anpassas (se doseringstabell vid nedsatt njurfunktion).

Pediatrisk population

Barn (1 månad till 12 år)

Den vanliga dagliga intravenösa dosen är 40 mg/kg kroppsvikt, oftast fördelat på fyra doser, dvs. 10 mg/kg kroppsvikt var sjätte timme. Dosen kan ökas till 60 mg/kg kroppsvikt per dag (se avsnitt 5.1).

Spädbarn upp till 1 månad

För nyfödda och spädbarn kan doserna vara lägre. Rekommenderat är en initialdos på 15 mg/kg kroppsvikt och underhållsdoser på 10 mg/kg kroppsvikt var tolfte timme under första veckan efter födseln, och sedan var åttonde timme fram till en månads ålder. Koncentrationerna av vankomycin i blodet bör övervakas.

Patienter med nedsatt njurfunktion

Hos patienter med nedsatt njurfunktion måste dosen anpassas till utsöndringshastigheten. I sådana fall, särskilt hos mycket sjuka patienter med varierande njurfunktion kan fastställande av serumkoncentrationen av vankomycin vara vägledande.

Följande doseringstabell kan fungera som riktlinje för patienter med nedsatt njurfunktion. Initialdosen bör inte vara mindre än 15 mg/kg kroppsvikt.

Kreatininclearance (ml/min)	Vankomycindos (mg/dygn)
> 100	2000-1500
100-70	1500-1000
70-30	1000-500
20	300
10	150

Patienter med anuri

Initialdosen är 15 mg/kg för att uppnå terapeutisk serumkoncentration. Underhållsdosen är cirka 1,9 mg/kg/dygn. För att underlätta proceduren kan vuxna patienter med starkt nedsatt njurfunktion få en underhållsdos på 250-1000 mg med flera dagars intervall, istället för en dos dagligen.

Dosering vid hemodialys

För patienter med anuri och som också får regelbunden hemodialys är följande dos möjlig: mättnadsdos 1 000 mg, underhållsdos 1 000 mg var 7:e-10:e dag.

Vid användning av polysulfonmembran för hemodialys (”high flux-dialys”) förkortas halveringstiden för vankomycin. För patienter på regelbunden hemodialys kan en högre underhållsdos bli nödvändig.

Patienter med nedsatt leverfunktion

Det finns inget stöd för att dosminskning krävs i patienter med leverinsufficiens.

Övervakning av vankomycinkoncentrationer i serum

Serumkoncentrationen av vankomycin ska övervakas vid andra behandlingsdagen omedelbart före nästa dos samt en timme efter infusion. Terapeutiska lägsta nivåer av vankomycin i blodet bör normalt vara ≥ 10 mg/l. Beroende på platsen för infektionen och av patogenens mottaglighet, kan värden på 15–20 mg/l behövas för att uppnå effekt (se avsnitt 4.4 och 5.1).

Koncentrationsbestämningar bör normalt utföras 2-3 gånger per vecka.

Administreringssätt

Parenteralt vankomycin får enbart administreras genom långsam intravenös infusion (högst 10 mg/min, samt enstaka doser lägre än 600 mg under minst 60 min) och i tillräckligt utspädd form (minst 100 ml per 500 mg eller minst 200 ml per 1 000 mg).

Patienter som måste reducera sitt vätskeintag kan också ges en lösning på 500 mg/50 ml eller 1 000 mg/100 ml. Med dessa högre koncentrationer kan risken för biverkningar till följd av infusionen öka.

För information om beredning av infusionslösningen, se avsnitt 6.6.

Överkänslighet mot vankomycin.

Överkänslighetsreaktioner

Vid allvarliga akuta överkänslighetsreaktioner (t.ex. anafylaktisk reaktion) måste behandlingen med vankomycin omedelbart avbrytas och sedvanliga akutåtgärder insättas.

Hos patienter som får vankomycin under en längre period eller samtidigt med andra läkemedel som kan orsaka neutropeni eller agranulocytosis, bör leukocytvärdet kontrolleras regelbundet. Alla patienter som får vankomycin bör genomgå regelbundna hematologiska undersökningar, urinanalys, lever- och njurfunktionstester.

Ototoxicitet

Ototoxicitet som kan vara övergående eller permanent (se avsnitt 4.8) har rapporterats hos patienter med tidigare hörselnedsättning som getts överdoser intravenöst; eller hos patienter som samtidigt behandlats med andra ototoxiska läkemedel som aminoglykosider. Dövhet kan föregås av tinnitus. Erfarenhet av andra antibiotika indikerar att dövhet kan kvarstå även efter att behandlingen har avbrutits. För att minska risken för ototoxicitet bör blodkoncentrationerna kontrolleras regelbundet. Regelbundna hörseltester rekommenderas också.

Äldre patienter löper speciellt stor risk för hörselskador. Övervakning av vestibulär och hörselfunktion hos äldre bör utföras under och efter behandlingen. Samtidig eller sekventiell användning av andra ototoxiska medel bör undvikas.

Infusionsrelaterade reaktioner

Snabb bolusadministrering (dvs. över flera minuter) kan utlösa kraftigt blodtrycksfall (inklusive chock, och i sällsynta fall hjärtstillestånd), histaminliknande reaktioner och makulopapulära eller erytematösa utslag (”red man’s syndrome” eller ”red neck syndrome”). Vankomycin skall infunderas långsamt som spädd lösning (2,5–5,0 g/l) vid en hastighet som inte överstiger 10mg/min och över en period som inte understiger 60 minuter för att undvika snabba infusionsrelaterade reaktioner. När infusionen avbryts avklingar vanligen dessa reaktioner omgående.

Smärta och tromboflebit kan uppstå hos många patienter som får vankomycin, och är ibland svåra. Frekvensen och svårighetsgraden av tromboflebit kan minimeras genom att administrera läkemedlet långsamt som en utspädd lösning (se avsnitt 6.6) och ändra infusionsställena regelbundet. Frekvensen av infusionsrelaterade reaktioner (hypotoni, rodnad, erytem, urtikaria och pruritus) ökar vid samtidig behandling med anestetiska medel (se avsnitt 4.5 för ytterligare information). Detta kan minskas genom att administrera vankomycin via infusion under 60 minuter, före induktion av anestesi.

Allvarliga bullösa reaktioner

Stevens-Johnson-syndrom (SJS) har rapporterats vid användning av vankomycin.

Om symtom eller tecken på SJS (t.ex. progressiva hudutslag med blåsor eller skadade slemhinnor) uppstår, ska vankomycinbehandlingen avbrytas omedelbart

Antibakteriellt spektrum

Vankomycin har ett begränsat spektrum av antibakteriell aktivitet (grampositivt). Det är inte lämpligt för användning som ett enda medel för behandling av vissa typer av infektioner, såvida den sjukdomsalstrande organismen inte redan har dokumenterats och är känd för att vara mottaglig eller det finns hög misstanke om att den mest sannolika patogenen/patognerna skulle vara lämpliga för behandling med vankomycin. Rationell användning av vankomycin bör ta hänsyn till det bakteriella spektrumet av aktivitet, säkerhetsprofilen och lämpligheten av standardiserad antibakteriell behandling för att behandla den enskilda patienten.

Reaktioner relaterade till administreringsstället

Vankomycin måste administreras endast genom intravenös användning på grund av risken för nekros. Risken för venös irritation minimeras att ge vankomycin i form av en utspädd infusion och genom att ändra injektionsstället. Vankomycin är mycket irriterande för vävnad och orsakar nekros vid injektionsstället vid intramuskulär injektion.

Administreringen av vankomycin genom intraperitoneal injektion under kontinuerlig ambulatorisk peritonealdialys har associerats med ett syndrom av kemisk peritonit.

Vankomycin ska användas med försiktighet hos patienter med allergiska reaktioner mot teikoplanin, eftersom korsöverkänslighet och anafylaktisk chock med dödlig utgång har rapporterats.

Nefrotoxicitet

Vankomycin bör användas med försiktighet hos patienter med njursvikt, inklusive anuri, eftersom risken för att utveckla toxiska effekter är mycket högre i närvaro av långvariga, höga blodkoncentrationer. Dosen bör minskas efter graden av njursvikt. Risken för toxicitet ökar med höga blodkoncentrationer eller långvarig behandling. Blodnivåerna bör övervakas och njurfunktionstester bör utföras regelbundet. Regelbundna kontroller av blodkoncentrationen av vankomycin är indikerade vid högdosbehandling och långvarig behandling, särskilt i patienter med nedsatt njurfunktion eller nedsatt hörsel samt vid samtidig behandling med nefrotoxiska respektive ototoxiska läkemedel (se avsnitt 4.2).

Pediatrisk population

Vankomycin ska användas med särskild försiktighet hos för tidigt födda spädbarn och barn, på grund av deras ofullständigt utvecklade njurfunktion och risken för ökad serumkoncentration av vankomycin (se avsnitt 4.2). Koncentrationen av vankomycin i blodet ska därför övervakas noggrant. Samtidig användning av vankomycin och anestetika har associerats med erytem och histaminliknande rodnad hos barn (se avsnitt 4.5).

Läkemedelsinteraktioner med anestetika

Anestesiinducerad myokarddepression kan förstärkas av vankomycin.

Under anestesi måste doserna vara väl utspädda och administreras långsamt med noggrann hjärtövervakning. Positionsförändringar bör skjutas upp tills infusionen är klar, för att möjliggöra postural anpassning (se avsnitt 4.5).

Pseudomembranös enterokolit

Vid svår ihållande diarré måste pseudomembranös enterokolit, som kan vara livshotande, övervägas (se avsnitt 4.8). Läkemedel mot diarré får inte ges.

Superinfektion

Långvarig användning av vankomycin kan leda till utveckling av resistenta organismer. Noggrann övervakning av patienten är nödvändig. Om superinfektion uppstår under behandlingen ska lämpliga åtgärder vidtas.

Andra potentiellt nefro- eller ototoxiska läkemedel

En samtidig eller på varandra följande dos av vankomycin och andra potentiellt oto- eller nefrotoxiska läkemedel kan förhöja oto- eller nefrotoxiciteten. Nefrotoxiska läkemedel kan vara jodkontrastmedel, aminoglykosider, organoplatiner, metotrexat vid höga doser och vissa antivirala läkemedel såsom pentamidin, foscarnet, aciclovir, ganciclovir, famciclovir, valaciclovir, valganciclovir, ciclosporin eller takrolimus). Ototoxiska läkemedel kan vara aminoglykosider, organoplatiner, samt vissa diuretika. I synnerhet krävs noggrann kontroll vid samtidig behandling med aminoglykosider. I dessa fall ska maxdosen vankomycin begränsas till 500 mg var 8:e timme.

Anestetika

Det har rapporterats att förekomsten av potentiella biverkningar (som hypotoni, hudrodnad, erytem, urtikaria, myokarddepression och pruritus) ökar när vankomycin ges samtidigt med anestetika. För att undvika sådana biverkningar bör vankomycininfusionen ges minst 60 minuter innan anestestin inleds (se avsnitt 4.4).

Muskelavslappnande medel

Om vankomycin ges under eller omedelbart efter en operation kan effekten (neuromuskulär blockad) av muskelavslappande medel (t.ex. succinylkolin) som ges samtidigt förstärkas eller förlängas.

Orala antikoagulantia

Samtidig administrering av vankomycin och warfarin kan öka dess antikoagulerande effekt. Flera rapporter har förekommit om ökning av oral antikoagulationsaktivitet hos patienter som fått antibakteriella medel, inklusive glykopeptider. Risken kan variera beroende på den bakomliggande infektionen, åldern och allmäntillståndet hos patienten, vilket gör att glykopeptidernas roll vid förhöjningen av INR (International Normalised Ratio) är svår att bedöma. Det rekommenderas att INR kontrolleras ofta under och kort efter samtidig behandling med vankomycin med oralt antikoagulantium.

Pediatrisk population

Interaktionsstudier har endast utförts på vuxna.

Graviditet

Det finns inte tillräckliga data beträffande användning av vankomycin hos gravida kvinnor.

Djurstudier indikerar inte några direkta eller indirekta skadliga effekter

med avseende på reproduktionstoxicitet (se avsnitt 5.3).

Vankomycin passerar placenta och potentiell risk för embryonal och neonatal ototoxicitet och nefrotoxicitet kan inte uteslutas. Vankomycin bör enbart användas vid graviditet om det är helt nödvändigt, och efter noggrant övervägande av förhållandet nytta–risk.

Amning

Vankomycin utsöndras i human bröstmjölk. Iaktta försiktighet vid användning av vankomycin hos ammande mödrar på grund av risken för biverkningar hos barnet (störningar i tarmfloran med diarré, jästliknande svampkolonier och eventuellt påföljande sensibilisering). Efter en avvägning om nyttan av läkemedlet för den ammande modern, måste ett beslut tas om amningen ska avbrytas eller om vankomycinbehandlingen ska avbrytas/stoppas, där hänsyn tas till fördelen med amning för barnet och fördelen med behandling för kvinnan.

Fertilitet

Data saknas.

Vancomycin Orion har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner.

4.8 Biverkningar

De vanligaste biverkningarna är flebit och pseudoallergiska reaktioner orsakade av en alltför snabb intravenös infusion av vankomycin.

Tabell 1: Tabell över biverkningar

MedDRA- klassificering av organsystem	Vanliga: (1/100 till <1/10)	Mindre vanliga (1/1 000 till <1/100)	Sällsynta (1/10 000 till <1/1 000)	Mycket sällsynta (<1/10 000)	Ingen känd frekvens
Blodet och lymfsystemet			Agranulocytos, neutropeni, trombocyto-peni, eosinofili, leukopeni, anemi, pancytopeni, aplastisk anemi
Immunsystemet			Anafylaktiska reaktioner, överkänslig-hetsreaktioner.		Läkemedels-reaktion med eosinofili och systemiska symtom (DRESS), Leuko- cytoklastisk vaskulit
Öron och balansorgan		Ototoxicitet	Tinnitus, yrsel
Hjärtat				Hjärtstille-stånd
Blodkärl	Hypotoni, tromboflebit			Vaskulit
Andningsvägar, bröstkorg och mediastinum	Dyspné, stridor
Magtarm-kanalen			Illamående, kräkning	Pseudomem-branös enterokolit
Hud och subkutan vävnad	Exantem, slemhinne-inflammation, pruritus, urtikaria.		Linjär IgA bullös dermatos	Exfoliativ dermatit, Stevens-Johnson-syndrom, Lyells syndrom, akut generaliserad exantematös pustulos	Makulo-papulösa utslag
Njurar och urinvägar	Njur-insufficiens		Interstitiell nefrit och/eller akut njursvikt.		Akut tubulär nekros
Allmänna symtom och/eller symtom vid administrerings-stället	Flebit, red man syndrome, smärta, spasmer		Läkemedels-inducerad feber, frossa.

Beskrivning av utvalda biverkningar

Administrering av vankomycin kan dessutom minska responsen på trombocyttransfusioner efter allogen hematopoetisk stamcellstransplantation.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till (se detaljer nedan).

Läkemedelsverket

Box 26

751 03 Uppsala

www.lakemedelsverket.se

4.9 Överdosering

Överdoseringssymtom inkluderar ototoxicitet, red man-syndrom och njursvikt med förhöjda koncentrationer kreatinin eller urea i serum.

Åtgärder vid överdosering

• Ingen känd antidot finns.

• Symtomatisk behandling med upprätthållande av njurfunktionen krävs.

• Vankomycin elimineras inte eller endast i ringa grad från blodet med hemodialys eller

peritonealdialys.

Hemofiltration eller hemoperfusion med polysulfonhartser har använts för att minska

serumkoncentrationerna av vankomycin.

Farmakoterapeutisk grupp: Antibakteriella medel för systemiskt bruk, Antibakteriella glykopeptider, ATC-kod: J01XA01.

Verkningsmekanism

Vankomycin är ett tricykliskt glykopeptidantibiotikum som hämmar grampositiva bakteriers cellväggssyntes genom att binda med hög affinitet till D-alanyl-D-alanin-terminus i cellväggens prekursorenheter. Effekten är baktericid för prolifererande mikroorganismer.

Farmakokinetiskt/Farmakodynamiskt förhållande

Vankomycin uppvisar koncentrationsoberoende verksamhet med området under koncentrationskurvan (AUC) dividerat med den minsta hämmande koncentrationen (MIC) hos målorganismen som primär prediktiv parameter för effekt. Baserat på in vitro, djur- och begränsade humana uppgifter har ett AUC/MIC-förhållande på 400 fastställts som PK/PD-mål för att uppnå klinisk effektivitet med vankomycin. För att uppnå detta mål när MIC:erna är > 0,5 mg/l krävs dosering i det övre intervallet och höga serumdalnivåer (15‑20 mg/l) (se avsnitt 4.2).

Resistensmekanism

Förvärvad resistens mot glykopeptider baseras på förvärvande av olika van-genkomlex och förändring av D-alanyl-D-alanin-målet till D-alanyl-D-laktat eller D-alanyl-D-serin, som dåligt binder vankomycin eftersom de saknar en kritisk punkt för vätebindning. Denna resistensform ses särskilt ofta i Enterococcus faecium.

Den minskade känsligheten eller resistensen mot vankomycin hos Staphylococcusär inte klarlagd. Ett flertal genetiska element och flera mutationer krävs.

Korsresistens med teikoplanin har rapporterats.

Känslighet

Vankomycin är aktivt mot grampositiva bakterier. Gramnegativa bakterier är resistenta.

Följande MIC-brytpunkter skiljer känsliga från resistenta organismer:

EUCAST:s (Europeiska kommittén för resistensbestämning) rekommendationer

	Känslig	Resistent
Staphylococcus spp.	 2 mg/l	> 2 mg/l
Enterococcus spp.1	 4 mg/l	> 4 mg/l
Streptococcus spp	 2 mg/l	> 2 mg/l
Streptococcus pneumoniae	 2 mg/l	> 2 mg/l
Grampositiva anaerober	 2 mg/l	> 2 mg/l
Ej artrelaterat2	 2 mg/l	> 4 mg/l

¹ S/I-brytpunkten för vankomycin har höjts till 4 mg/l för att undvika division av den vilda sortens MIC-distributioner hos vissa arter.

² De ej artrelaterade brytpunkterna har främst fastställts på grundval av PK/PD-uppgifter och är oberoende av MIC-distributionerna för specifika arter. De är avsedda enbart för arter som inte har getts en artspecifik brytpunkt och inte för de arter där känslighetstestning inte rekommenderas.

Förekomsten av förvärvad resistens kan variera geografiskt och tidsmässigt hos enstaka arter. Därför är det nödvändigt att skaffa lokala uppgifter om resistenssituationen, särskilt vid behandling av allvarliga infektioner. Vid behov, rådfråga en specialist när förekomsten av resistens lokalt är av en sådan natur att läkemedlets nytta är tvivelaktig i åtminstone vissa infektionstyper.

Normalt känsliga arter

Grampositiva

Enterococcus faecalis.

Staphylococcus aureus

Staphylococcus coagulase negativa

Streptococcus spp.

Streptococcus pneumoniae

Bacillus spp.

Enterococcus spp.

Listeria spp.

Rhodococcus equi

Anaeroba arter Clostridium spp. utom Clostridium innocuum Eubacterium spp. Peptostreptococcus spp. Propionibacterium acnes

Arter där uppnådd resistens kan utgöra ett problem

Enterococcus faecium

Naturligt resistenta arter

Gramnegativa bakterier

Chlamydia spp.

Cocci och bacilli

Grampositiva aeroba arter

Actinomyces spp.

Erysipelothrix rhusiopathiae

Heterofermentative Lactobacillus

Leuconostoc spp.

Nocardia asteroides

Pediococcus spp.

Anaeroba arter

Clostridium innocuum

Mykobakterier

Mycoplasma spp.

Övriga

Chlamydia spp.

Rickettsia spp.

Treponema spp.

Absorption

Genomsnittliga plasmakoncentrationer efter infusion i.v. av 1 g vankomycin under 60 minuter var cirka 63 mg/l vid slutet av infusionen, cirka 23 mg/l efter 2 timmar och cirka 8 mg/l efter 11 timmar.

Efter intraperitoneal injektion av vankomycin vid peritonealdialys, sker systemabsorption av 60 % av given dos inom 6 timmar. Efter intraperitoneal injektion av 30 mg/kg uppnås en serumkoncentration på cirka 10 mg/l.

Vankomycin absorberas normalt inte via mag-tarmkanalen. Inflammation i tarmväggen tycks dock öka biotillgängligheten av vankomycin, vilket leder till viss systemisk absorption. Eftersom oralt vankomycin har en lokal effekt i mag-tarmkanalen, är det mycket lämpligt för behandling av kolit.

Distribution

Efter intravenös tillförsel distribueras vankomycin till nästan all vävnad. I pleural, perikardiell, ascitisk och synovialvätska, samt till hjärtmuskeln och hjärtklaffarna uppnås koncentrationer liknande de i blodplasma. Den märkbara distributionen vid steady state anges vara 0,43 (upp till 0,9) l/kg. I inflammationsfria meninger passerar bara små mängder vankomycin till cerebrospinalvätskan.

Vankomycin är bundet till plasmaproteiner till 55 %.

Eliminering

Det metaboliseras endast i liten omfattning. Efter parenteral tillförsel utsöndras det med glomerulär filtration genom njurarna nästan fullständigt som mikrobiologiskt aktiv substans (cirka 70 % – 80 % inom 24 timmar). Utsöndring via gallan är ej signifikant (mindre än 5 % av en dos).

Halveringstiden i serum hos vuxna patienter med normal njurfunktion är 4‑6 timmar, hos barn 2,2‑3 timmar. Elimineringen kan förlängas upp till 7,5 dagar vid nedsatt njurfunktion.

Plasmaclearance för vankomycin korrelerar i stort sett med den glomerulära filtrationshastigheten. Hos äldre patienter kan total systemisk och njurclearance för vankomycin vara minskad.

Icke-kliniska uppgifter tyder inte på några särskilda risker för människa baserat på sedvanliga studier av säkerhetsfarmakologi och upprepad dostoxicitet.

Uppgifterna om mutagena effekter är begränsad, och indikerar inga risker. Det finns inga långtidsstudier på djur angående karcinogen risk tillgängliga. I teratogenicitetsstudier där råttor och kaniner fick doser som ungefärligt motsvarade den mänskliga dosen baserat på kroppsyta (mg/m²) noterades inga direkta eller indirekta teratogena effekter.

Djurstudier avseende perinatal/postnatal användning och påverkan på fertiliteten har inte genomförts.

Inga.

Vancomycin Orion har lågt pH-värde. Detta kan orsaka kemisk eller fysikalisk instabilitet vid blandning med andra läkemedel. Därför ska alla parenterala lösningar kontrolleras visuellt för utfällningar och missfärgning före användning.

Detta läkemedel får inte blandas med andra läkemedel förutom de som nämns under avsnitt 6.6.

Kombinationsbehandling
Vid kombinationsbehandling av vankomycin med andra antibiotika/kemoterapeutika bör preparaten administreras separat.

Blandningar av lösningar av vankomycin och beta-laktamantibiotika har visat sig vara fysikaliskt oförenliga.Sannolikheten för utfällning ökar med högre koncentrationer av vankomycin. Det rekommenderas att adekvat spola intravenösa nålarmellan administrering av dessa antibiotika. Det rekommenderas också att utspädda lösningar av vankomycintill 5 mg/ml eller mindre.

VancomycinOrion är inte godkänt för administrering som intravitreal injektion. Utfällning har observerats efter intravitreal injektion av vankomycin och ceftazidim med separata sprutor och nålar för behandling av endoftalmit. Utfällningen i glaskroppen upplöstes fullständigt men långsamt under en period av 2 månader, under vilken också synskärpan förbättrades.

Pulver:2 år.

Rekonstituerat koncentrat till infusionsvätska, lösning: Används omedelbart efter rekonstituering med sterilt vatten för injektionsvätskor.

Färdigspädd infusionsvätska, lösning: Kemisk och fysikalisk stabilitet har visats för48 timmar vid förvaring vid 2‑8 °C och 25 °C med natriumklorid 9 mg/ml (0,9 %) för injektion och med glukos 50 mg/ml (5 %) för injektion.

Från mikrobiologisk utgångspunkt ska beredda lösningar användas omedelbart. Om den färdigberedda produkten inte användes omedelbart är användningstid och förhållanden före användandet användarens ansvar. Normalt ska lagringstiden ej överstiga 24 timmar vid 2-8 °C, såvida inte beredning/spädning har utförts under kontrollerade och validerade aseptiska förhållanden.

Pulver oöppnad injektionsflaska:Förvaras vid högst 25 C. Förvaras i originalförpackningen. Ljuskänslig.

Förvaringsanvisningar för läkemedlet efter rekonstituering och spädning finns i avsnitt 6.3.

Färglös typ I injektionsflaska (10 eller 20 ml) försluten med en klorbutyl-gummipropp och ett snäpplock i aluminium och plats.

Förpackningsstorlek

Vancomycin Orion 500 mg pulver till koncentrat till infusionsvätska, lösning: pulver i 10 ml injektionsflaska av glas, kartonger med 1 eller 10 injektionsflaskor.

Vancomycin Orion 1000 mg pulver till koncentrat till infusionsvätska, lösning: pulver i 20 ml injektionsflaska av glas, kartonger med 1 eller 10 injektionsflaskor.

Eventuellt kommer inte alla förpackningsstorlekar att marknadsföras.

Pulvret måste rekonstitueras och det erhållna koncentratet måste sedan spädas ytterligare före användning.

Iordningställande av infusionskoncentrat

Innehållet i flaskan med 500 mg vankomycin löses i 10 ml sterilt vatten.

Innehållet i flaskan med 1 000 mg vankomycin löses i 20 ml sterilt vatten.

Späd det rekonstituerade koncentratet omedelbart till infusionsvätska, lösning.

En ml av det rekonstituerade koncentratettill infusionsvätska, lösning innehåller 50 mg vankomycin.pH 2,5–4,5.

För att undvika utfällning, pga att vankomycinhydroklorid vid upplösning har lågt pH, bör kanyler och katetrar för intravenöst bruk spolas med natriumkloridlösning.

Utseende av infusionskoncentratet

Klar, färglös till något gulbrun lösning fri från partiklar.

Ytterligare spädning krävs.

För förvaringsanvisningar för rekonstituerad produkt, se avsnitt 6.3

Iordningställande av infusionsvätska, lösning

Vancomycin Orion kan spädas med natriumkloridlösning 9 mg/ml eller glukoslöning 50 mg/ml.

Intermittent infusion

Flaska innehållande500 mg vankomycin:

För att få en 5 mg/ml infusionsvätska späds 10 ml infusionskoncentrat med 90 ml natriumkloridlösning 9 mg/ml eller glukoslösning 50 mg/ml, och ges som intravenös infusion.

Flaska innehållande 1 000 mg vankomycin:

För att få en 5 mg/ml infusionsvätska späds 20 ml infusionskoncentrat med 180 ml natriumkloridlösning 9 mg/ml eller glukoslösning 50 mg/ml, och ges som intravenös infusion.

Koncentrationen av vankomycin i infusionsvätska skall inte överstiga 5 mg/ml.
Den önskade dosen skall administreras långsamt genom intravenös infusion vid en hastighet av högst 10 mg/minut, under minst 60 minuter eller ännu längre.

Kontinuerlig infusion

Detta läkemedel bör administreras som kontinuerlig infusion om intermittent infusion inte är möjlig.

Späd 1000‑2000 mg löst vankomycin i en tillräcklig volym av ett lämpligt utspädningsmedel (se ovan). Administrera lösningen genom droppinfusion, så patienten får ordinerad daglig dos i 24 timmar.

Utseende av infusionsvätska, lösning

Lösningen ska inspekteras visuellt med avseende på partiklar och missfärgning före administrering. Lösningen ska endast användas om lösningen är klar och fri från partiklar.

För förvaringsanvisningar för utspädd produkt, se avsnitt 6.3

Exempel:Dosering 20 mg/kg kroppsvikt till barn (10 kg) motsvarar 200 mg vankomycin, vilket innebär 40 ml av infusionsvätskan.

Infusionshastigheten bör inte i något fall överstiga 10 mg/min. Instruktioner för hantering finns i förpackningen.

Destruktion

Injektionsflaskorna är endast avsedda för engångsbruk. Oanvänd produkt måste kasseras.
Ej använt läkemedel och avfall ska kasseras enligt gällande anvisningar.

Orion Corporation

Orionintie 1

02200 Espoo

Finland

500 mg: 50602

1000 mg: 50603

Datum för det första godkännandet: 2015-09-10

2016-09-08