Information för alternativet: Ranitidin Apofri 150 Mg Brustablett, visar 2 alternativ

Välj alternativ:

1. Ranitidin Apofri 150 Mg Filmdragerad Tablett
2. Ranitidin Apofri 150 Mg Brustablett
3. Ranitidin Apofri 300 Mg Filmdragerad Tablett Ranitidin Apofri 150 Mg Brustablett

PRODUKTRESUMÉ

Ranitidin Apofri 150 mg brustabletter

En brustablett innehåller 168 mg ranitidinhydroklorid, motsvarande 150 mg ranitidin.

Hjälpämnen: natrium (26 mmol eller 598 mg)

För fullständig förteckning över hjälpämnen, se avsnitt 6.1.

3. LÄKEMEDELSFORM

Brustablett

Vit till benvit, rund, platt tablett med fasad kant med ca 25 mm diameter, och slät yta på båda sidorna samt med en svag doft av pepparmint.

4. KLINISKA UPPGIFTER

4.1 Terapeutiska indikationer

Vuxna

- Duodenalsår

- Benigna ventrikelsår

- Långtidsbehandling av duodenalsår

- Refluxesofagit

- Zollinger-Ellisons syndrom

Barn (3 till 18 år)

- Korttidsbehandling av peptiska sår

- Behandling av gastroesofageal refluxsjukdom, inkluderande refluxesofagit och symptomatisk behandling av gastroesofageal refluxsjukdom

Lös upp en brustablett i ett glas vatten.Dela inte tabletten.Vänta tills tabletten är helt upplöst och drick lösningen direkt.

Vuxna (inklusive äldre)/ungdomar (12 år och äldre)

Följande doseringsriktlinjer gäller för vuxna (inklusive äldre) och ungdomar (12 år och äldre) med normal njurfunktion:

Duodenalsår och benigna ventrikelsår

2 brustabletter ranitidin à 150 mg (= 300 mg ranitidin) efter kvällsmaten eller vid sängdags.Alternativt 1 brustablett ranitidin à 150 mg två gånger dagligen, morgon och kväll. Behandlingstiden bör vara fyra veckor.Enstaka patienter, vars magsår inte har läkt efter fyra veckor, bör fortsätta behandlingen i ytterligare fyra veckor med samma dosering.

Långtidsbehandling av duodenalsår

Patienter som har svarat på korttidsbehandling, och endast de patienter med anamnes på återkommande sår, kan vid behov fortsätta behandlingen med 1 brustablett ranitidin à 150 mg dagligen vid sängdags. Patienterna bör regelbundet undersökas endoskopiskt.

Refluxesofagit

2 brustabletter ranitidin à 150 mg (= 300 mg ranitidin) efter kvällsmaten eller vid sängdags. Alternativt 1 brustablett ranitidin à 150 mg två gånger dagligen i upp till 8 veckor vid behov.

Patienter med mycket hög magsaftsekretion, t.ex. Zollinger-ellisons syndrom

Patienterna bör initialt behandlas med 1 brustablett ranitidin à 150 mg tre gånger dagligen (= 450 mg ranitidin dagligen). Vid behov kan dosen ökas till 4–6 brustabletter ranitidin à 150 mg dagligen (= 600–900 mg ranitidin dagligen).

Patienterna kan stabiliseras på högre doser (t.ex. 1 200 mg dagligen) om kliniskt nödvändigt. Dagliga doser om upp till 6 g ranitidin har getts. Doserna kan tas utan hänsyn till måltider.

Barn från 3 till 11 år med över 30 kg kroppsvikt

Se avsnitt 5.2 Farmakokinetiska egenskaper, speciella patientgrupper.

Akut behandling av magsår

Den rekommenderade orala dosen för behandling av magsår hos barn är 4 mg/kg/dag till 8 mg/kg/dag givet som två olika doser med en maxdos om 300 mg ranitidin per dag under maximalt 4 veckor. För patienter med ofullständig läkning kan ytterligare en 4 veckors behandling ges. Läkning sker oftast efter 8 veckors behandling.

Gastroesofageal refluxsjukdom

Den rekommenderade orala dosen för behandling av gastroesofageal refluxsjukdom hos barn är
5 mg/kg/dag till 10 mg/kg/dag givet som två olika doser med en maxdos om 600 mg per dag (maxdosen gäller troligen för tyngre barn eller tonåringar med svåra symtom).

Säkerhet och effekt har inte fastslagits för nyfödda patienter.

Nedsatt njurfunktion

Halveringstiden i plasma förlängs vid nedsatt njurfunktion. Dosen bör därför i fall av nedsatt njurfunktion halveras enligt nedanstående tabell. Lämpligen ges då 150 mg till natten vid peroral behandling.

Kreatininclearance (ml/min)	Serumkreatinin (µmol/l)	Oral dygnsdos ranitidin (mg)
>50	<200	300
5-50	200-900	150

Ranitidin brustabletter får inte ges till patienter med känd överkänslighet mot det aktiva innehållsämnet, ranitidinhydroklorid, eller mot något hjälpämne.

Malignitet ska uteslutas genom lämpliga diagnostiska åtgärder (t.ex. endoskopi och biopsi), speciellt före behandling av ventrikelsår, eftersom behandling med ranitidin kan maskera symtom på magcancer.

Förekomst av Helicobacter pyloriska kontrolleras hos patienter med peptiskt sår. Vid positivt svar ska adekvat behandling ges.

Regelbunden övervakning av patienten rekommenderas vid samtidig behandling med ranitidin och icke-steroida antiinflammatoriska medel, särskilt hos äldre och hos dem med peptiskt sår i anamnesen.

För att följa rekommendationerna i klinisk praxis är det tillrådligt att patienter som får underhållsbehandling under en längre period undersöks regelbundet av läkare.

Vid samtidig behandling med ranitidin och teofyllin bör teofyllinkoncentrationerna i plasma kontrolleras och dosen teofyllin vid behov justeras.

Dosen måste reduceras hos patienter med nedsatt njurfunktion (se avsnitt 4.2).

Behandlingen ska omedelbart stoppas om tillståndet förvärras hos patienter med nedsatt njurfunktion eller hos äldre patienter.

Försiktighet ska iakttas hos patienter med gravt nedsatt leverfunktion, eftersom ranitidin metaboliseras i levern.

En stor epidemiologisk studie visar en riskökning för samhällsförvärvad lunginflammation hos patienter under pågående behandling med H₂-receptorantagonister jämfört med patienter som har avslutat behandlingen. Den observerade, justerade, relativa riskökningen var 1,63 (95% konfidensintervall, 1,07–2,48). Den ökade risken sågs huvudsakligen hos patienter med lungsjukdomar, diabetes och hjärtsvikt samt hos patienter med försvagat immunsystem.

I enstaka rapporter har visats ett samband mellan uppkomst av akut intermittent porfyri och behandling med ranitidinhydroklorid. Patienter med akut intermittent porfyri i anamnesen ska därför inte behandlas med ranitidin.

En tablett innehåller 23 mmol (eller 533 mg) natrium. Detta bör beaktas av patienter som ordinerats diet med lågt natriuminnehåll.

Ranitidin kan påverka absorptionen, metabolismen eller den renala utsöndringen av andra läkemedel. Detta kan i vissa fall göra att dosen av det påverkade läkemedlet behöver justeras eller att behandlingen måste avslutas.

Interaktioner inträffar genom flera olika mekanismer, exempelvis:

Biotillgängligheten av vissa läkemedel kan påverkas. Detta kan resultera i antingen ökad absorption (t ex triazolam, midazolam, glipizid) eller en minskad absorption (t ex ketokonazol, atazanavir, delaviridin, gefitnib).

Vid terapeutiska doser av ranitidin har man inte sett förstärkta effekter av några vanliga läkemedel som bryts ner via cytokrom P450-systemet; diazepam (CYP2C19), lidokain och propranolol.

Det har förekommit rapporter om en ändrad (ökad/minskad) protrombintid vid behandling med kumarinantikoagulantia (t ex warfarin) när ranitidinbehandling har påbörjats. På grund av snävt terapeutiskt fönster rekommenderas tät monitorering av protrombintiden vid samtidig ranitidinbehandling.

Det finns också flera rapporter med ökade plasmakoncentrationer av teofyllin. Interaktionen har inte observerats i ett flertal kliniska studier, men tillgänglig information utesluter inte att vissa individer kan erhålla en interaktion.

Fallrapporter finns också om ökade plasma koncentrationer av fenytoin.

Eftersom ranitidin delvis elimineras genom aktiv sekretion med katjontransportörer (OCT) i njuren kan det påverka clearance för andra läkemedel som elimineras denna väg. Höga doser av ranitidin (t ex sådana som används vid behandling av Zollinger-Ellison syndrom) kan minska sekretionen av prokainamid och N-acetylprokainamid vilket resulterar i ökade plasmakoncentrationer av dessa läkemedel.

Det finns inga bevis för en interaktion mellan oralt administrerat ranitidin och amoxicillin.

Absorptionen av ranitidin från mag-tarmkanalen kan reduceras vid samtidig behandling med antacida eller höga doser av sukralfat (2g). Ranitidin bör därför tas ca 2 timmar före dessa läkemedel.

Ranitidin kan hos vissa individer ge förhöjda halter av alkohol i blodet, vid intag av små mängder alkohol.

Fertilitet

Det finns inga data på effekterna av ranitidin på human fertilitet. Djurstudier har inte visat några effekter på manlig eller kvinnlig fertilitet (se avsnitt 5.3).

Graviditet

Erfarenheterna från användning av ranitidin på gravida kvinnor (>1 000) tyder inte på ökad risk för kongenitala defekter eller andra negativa effekter på graviditeten eller det ofödda barnet. Djurstudier tyder inte på direkta eller indirekta skadliga effekter vad gäller reproduktion. Ranitidin passerar över placenta. Ranitidin ska användas under graviditet endast då det är absolut nödvändigt.

Amning

Ranitidin utsöndras i bröstmjölk i sådana mängder att det leder till ökad risk för påverkan på barnet även vid terapeutiska doser. Amning bör undvikas under behandling med ranitidin.

Ranitidin har ingen eller försumbar effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner.

Frekvensintervallen är definierade som mycket vanliga (>1/10), (vanliga (>1/100, <1/10), mindre vanliga (>1/1000, <1/100), Sällsynta(>1/10,000, <1/1000), och mycket sällsynta (<1/10 000) inklusive enskilda rapporter.

Biverkningsfrekvenserna har estimerats från spontant rapporterade fall efter marknadsgodkännande.

Organsystem	Biverkningar	Frekvens
Blodet och lymfsystemet	Leukopeni, trombocytopeni (vanligtvis reversibelt). Agranulocytos, pancytopeni även inkluderande benmärgshypoplasi, hemolytisk anemi.	Mycket sällsynta
Immunsystemet	Överkänslighetsreaktioner såsom urtikaria, angioneurotiskt ödem, feber, bronkospasm, hypotension och bröstsmärta. Anafylaktisk chock (har rapporterats efter en singeldos).	Sällsynta Mycket sällsynta
Psykiska störningar	Reversibel förvirring, depression och hallucinationer, särskilt hos äldre och svårt sjuka.	Mycket sällsynta
Centrala och perifera nervsystemet	Ofrivilliga rörelser såsom tremor och myokloni Huvudvärk (ibland kraftig), yrsel, trötthet.	Sällsynta Mycket sällsynta
Ögon	Ackommodationsrubbningar.	Mycket sällsynta
Hjärtat	Bradykardi, AV-block.	Mycket sällsynta
Blodkärl	Vaskulit.	Mycket sällsynta
Magtarmkanalen	Buksmärta, förstoppning, diarré , illamående (dessa symtom avtar vanligtvis vid fortsatt behandling) Pankreatit	Sällsynta Mycket sällsynta
Lever och gallvägar	Övergående leverenzymstegring. Leversvikt (fatala fall har rapporterats). Hepatit, ibland med gulsot.	Sällsynta Mycket sällsynta
Hud och subkutan vävnad	Ospecifika hudreaktioner. Erythema multiforme. Alopeci.	Sällsynta Mycket sällsynta
Muskuloskeletala systemet och bindväv	Atralgi. Myalgi.	Mycket sällsynta
Njurar och urinvägar	Ökade nivåer av plasmakreatinin (vanligtvis lätt förhöjning; normaliseras vid fortsatt behandling) Akut interstitiell nefrit	Sällsynta Mycket sällsynta
Reproduktionsorgan och bröstkörtel	Reversibel impotens. Gynekomasti. Galaktorré.	Mycket sällsynta

Säkerheten för ranitidin har bedömts hos barn i åldrarna 0 till 16 år med syrarelaterade sjukdomar och tolererades i allmänhet bra med en biverkningsprofil liknande den hos vuxna. Det finns begränsad långtidssäkerhetsdata tillgänglig, särskilt gällande tillväxt och utveckling.

Rapportering av misstänkta biverkningar

Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till (se detaljer nedan).

Läkemedelsverket

Box 26

751 03 Uppsala

www.lakemedelsverket.se

Ranitidin är mycket specifik vad gäller verkan och således förväntas inga särskilda problem efter överdosering med läkemedlet. Läkaren bör vara medveten om natriuminnehållet (se avsnitt 4.4). Symtomatisk och lämplig understödjande terapi bör ges.

Vid behov kan läkemedlet elimineras från plasma genom hemodialys.

Farmakoterapeutisk grupp: H₂-receptorantagonist, ATC-kod A02BA02.

Ranitidin är en kompetitiv histamin H₂-receptorantagonist. Det hämmar basal magsyrasekretion och magsyrasekretion stimulerad av t.ex. histamin, pentagastrin och föda. Ranitidin minskar syramängd och till en mindre del även pepsinmängden och magsaftsvolym.

I två studier, där terapeutiska doser av 150 mg ranitidin tillfördes två gånger dagligen, minskades magsyrasekretionen med i genomsnitt 63% respektive 69% under 24 timmar, medan minskningen av syrasekretionen under natten utgjorde 73% respektive 90%. I två studier, där den profylaktiska dosen tillfördes (150 mg till natten), reducerade ranitidin magsyrasekretionen med i genomsnitt 42% respektive 69% inom 24 timmar.

Magsyrasekretionen minskade i genomsnitt med 50–60% inom 24 timmar efter nattlig tillförsel av terapeutiska doser av 300 mg ranitidin, medan den nattliga syrasekretionen minskade med cirka 90%.

Absorption

Vid oral administrering absorberas ranitidin snabbt och uppnår maximal koncentration i blodet efter i genomsnitt 1,25–3 timmar. Biotillgängligheten av ranitidin i tablettform är i medeltal cirka 50% men den interindividuella variationen av biotillgängligheten är betydande och anges i en studie till 28–76%.

Distribution

Plasmaproteinbindningen är cirka 15%. Den apparenta distributionsvolymen hos vuxna är 1,2–1,8 l/kg och hos barn 2,5 l/kg.

Maximal plasmakoncentration på cirka 400 ng/ml erhölls efter oralt intag av 150 mg ranitidin i tablettform, med stora individuella variationer. Efter 12 timmar uppgick den genomsnittliga plasmakoncentrationen fortfarande till cirka 40 ng/ml. Efter tillförsel av 300 mg ranitidin uppnåddes maximal plasmakoncentration på cirka 700–800 ng/ml.

Den plasmakoncentration som behövs för 50% hämning av syrasekretionen hos vuxna utgjorde i genomsnitt 73–165 ng/ml i ett antal studier.

Ranitidin passerar över till cerebrospinalvätskan i mycket liten utsträckning.

Biotransformering

Ranitidin metaboliseras i levern till ranitidin-N-oxid, N-desmetylranitidin, ranitidin-S-oxid och till furansyraanalogen.

Eliminering

Mätning av totalt clearance visade medelvärden på 570–710 ml/minut hos vuxna. Hos barn och ungdomar var totalt clearance nästan 800 ml/minut/1,73 m²med stor spridning.

Efter oral administrering utsöndras ranitidin inom 24 timmar via njurarna till cirka 30% som oförändrat ranitidin, upp till 6% som N-oxid, till en liten del som desmetyliserad och S-oxiderad form samt som furansyraanalog. Hos patienter med friska njurar påverkas njursekretionen till största delen genom tubulär sekretion med ett njurclearance på cirka 490–520 ml/minut.

Ranitidin utsöndras dessutom via gallan.

Speciella patientgrupper

Barn (3 år och äldre):

Begränsade farmakokinetiska data har visat att det inte finns några signifikanta skillnader i halveringstid (intervall för barn 3 år och äldre: 1,7 – 2,2 h) och plasma clearance (intervall för barn 3 år och äldre: 9 – 22 ml/min/kg) mellan barn och friska vuxna efter dosering med oralt ranitidin efter att korrigering för kroppsvikt gjorts.

Nedsatt njurfunktion:

Efter oralt intag är halveringstiden hos patienter med friska njurar igenomsnitt 2.3-3 timmar. Hos patienter med njurinsufficiens förlängs halveringstiden till det två- eller tredubbla.

Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, allmäntoxicitet, gentoxicitet, karcinogenicitet och reproduktionseffekter visade inte några särskilda risker för människa.

6. FARMACEUTISKA UPPGIFTER

6.1 Förteckning över hjälpämnen

Natriumdivätecitrat

Natriumvätekarbonat (E500)

Povidon 30

Simetikon

Glycin

Natriumbensoat

Sackarinnatrium (E954)

Pepparmintarom (innehåller smaktillsatser, maltodextrin och akaciagummi (E414)

Ej relevant.

3 år

Bruten förpackning används inom 1 månad.

Förvaras vid högst 30°C. Tillslut förpackningen väl. Fuktkänsligt. Ljuskänsligt.

Polypropenrör med torkmedel i polyetenlocket. Varje rör innehåller 10 eller 20 tabletter. Dessa är förpackade om 10, 20, 30 (3x10) eller 60 (3×20) tabletter i en kartong tillsammans med bipacksedel.

Ej relevant.

7. INNEHAVARE AV GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING

Apofri AB

Box 120

182 12 Danderyd

47923

2013-02-14

2015-03-03